Har man tid att på sin arbetstid glo på 12 minuter film om livet? Egentligen inte, därför glodde jag istället på min lunchtid.

Norrmännen Lasse Gjertsen och Trygve Knudsen har skapat en fantastisk liten film om den lilla människans liv, som det hade artat sig i en gammal 8-bitarsmaskin. Värd sina 12 lunchminuter, faktiskt.

Det som slår mig är inte egentligen de 12 minuterna. Och inte heller egentligen hur lång tid det tagit upphovsmännen att skapa detta lilla mästerverk. Och inte heller de första trevande filosofiska tankarna om hur livet är ett spel och blablabla.

Nej, det som slÃ¥r mig är namnlistan pÃ¥ slutet – hur det i dag krävs lika mÃ¥nga människor att skapa denna lilla 12-minuterssnutt som det krävdes att skapa ett helt fullängdsspel 1985.

Vi börjar ta spel pÃ¥ allvar. Världen börjar ta spel pÃ¥ allvar. När jag sedan dessutom slÃ¥r ihop det med den lilla artikeln vi skrev om i Eurogamer.se i dag – om hur en hyfsat känd spelutvecklare kommer att lämna spelbranschen för att den fokuserar pÃ¥ ”för mycket pÃ¥ teknik och för lite pÃ¥ bra idéer” eller nÃ¥t – dÃ¥ förstÃ¥r jag att vi är klara. Vi är där.

När konstnärerna som nördat in sig på nåt lämnar arenan för att göra något annat är genren inte död. Den är tvärtom etablerad och accepterad. Herrarna nedan skulle kunna ha gjort ett spel, men istället gjorde de en film. Om spel. Eller om livet. Eller nåt.

Relaterade inlägg

• Spelpappan fyller ett Ã¥r
• Skön retromusik: Ninja (1986)
• Spelpappan ser dagens ljus
• Skön retromusik: Shadowfire (1984)
• Chiptunes - att älska eller hata