Ersättningsskyldig direkt

20 oktober, 2010 av: Jimmy Wilhelmsson  

Ordvitsaren i mig har vaknat till liv igen efter några dygn av undervisning i hur man tar hand om ett nytt barn. Vi matar Alvar mjölkersättning på flaska och det gick väl sådär under första natten men efter att vi (ja, Alvar inräknat) lärt oss hur det fungerar så har vi fått två ganska fina nätter med hyfsat mycket sömn.

Och så recenserades Wii Party i fredags – det känns som månader sen…

I vilket fall tänkte jag dra i lite korta ordalag vad recensionen gav innan Alvar bestämde sig för att hoppa ut. Jag och flera i bekantskapskretsen är stora fans av Mario Party-serien. Att sätta sig ner några stycken och bränna en och en halv timme på att göra allt för att med glimten i ögat sabba för varann och slutligen kora en (oftast oförtjänt) segrare har gjort många spelkvällar. Därför är det med en viss besvikelse jag sätter mig ner med Mario Party-seriens uppföljare, Wii Party.

 

Nu gäller inte längre Mario och hans vänner utan de Mii-figurer du själv skapat eller importerat till din Nintendo Wii. Det gör ingenting men rent visuellt är de ofta tråkigare att se på och gör mindre roliga saker och ser ofta liknande ut. De två största problemen med Wii Party är dock det alldeles för starka fokus på att det ska gå undan att spela, vilket gjort att man glömt innehållet.

”Omsorg har lagts på att inte längre, som i Mario Party-spelen, erbjuda långdragna brädspelsomgångar som varar i en och en halv timme – nej, i Wii Party ligger valet helt och hållet på spelaren. Vill du spela ett kort femminutersspel för dig och din kompis eller vill ni ta er igenom den där halvtimmes-körningen med bror, farmor och grannen?

Och i terorin fungerar det. Ett partyspel som anpassar sig efter spelarna istället för tvärtom låter ju utmärkt. Problemet är att man glömt att fylla innehållet med den humor, charm och framförallt kamplust som krävs för att ett partyspel ska dras fram mer än tre gånger.”

Det andra problemet är samma som jag återfinner i Mario Party 8, den sista(?) delen i serien. De rörelsekänsliga Wiimoten är nämligen inte helt optimal att spela partyspel med av denna karaktär, tycker jag.

”Minispel förr i tiden kunde bestå av allt från enkla knapptryck till att du ska skjuta, slå, knuffa eller samarbeta med övriga. Dagens minispel med wiimote är oftast exakt likadana, fast med sämre precision och inte sällan kombinerat med ren frustration eftersom du inte tycker din figur utför det ditt viftande menar att den ska göra. De mest lyckade minispelen är fortfarande de där du lägger wiimoten ner och styr som med en vanlig kontroll. Skillnaden är att ni nu – innan ni spelar – måste flytta soffbord, göra plats för alla, ställa undan eventuell dricka och se till att ingen står i vägen för ert viftande. Det är mycket meck – för ingen eller liten kvalitetsökning i partyt.”

En fördel om man ser det ur ett föräldraperspektiv är att en del av minispelen är så enkla att även de allra minsta kan vara med, till exempel gömma och hitta wiimoten och andra spel. Det hela uppväger dock inte min slutliga bedömning av spelet då det finns andra, mer lättillgängliga barnspel till Wii, som dessutom även är kul för dig som vuxen.

Min slutrapport:

”Jag är helt övertygad om att dess glättiga och lättsmälta yta kommer att göra att det säljs i ganska många upplagor, men det förtar inte det faktum att det är ett mediokert partyspel som många kommer att tycka är askul bara för att de aldrig spelat nåt annat.”

 






Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.




Kommentera