Historien möter spel – Defender of the Crown


Det finns gott om filmer och böcker som hämtar inspiration från verklighetens historieförlopp – och inte sällan blir de grundligt analyserade efter hur mycket de diktar ihop jämfört med vad som faktiskt hände.

Det finns även tv- och dataspel som hämtar inspiration från historien, men dessa bryr sig inte särskilt många om att analysera. Jag tänkte denna gång ge mig på det medeltida spelet Defender of the Crown.

Jag är ingen historiker men är intresserad av historia; främst från Mellanöstern och det medeltida Europa. Jag försöker inte belägga att minna ord är absolut sanning, utan vill mest ge en bild av det vi faktiskt vet hände jämfört med det som utspelar sig i spelet ifråga.

Defender of the Crown är ett medeltida strategispel som utspelar sig i 1100-talets Storbritannien efter det att Wilhelm Erövraren genomfört sin lyckade invasion år 1066. Spelet släpptes ursprungligen till Amiga 500 år 1986 med fantastisk grafik signerad legenden James D. Sachs – men på grund av tidsnöd tvingades man ta bort väsentliga delar av spelet i denna version, vilket tyvärr gjorde att Amiga-versionen är den spelmässigt klart sämsta. I mina ögon är C64-versionen mest kompetent.

Redan mellan dessa versioner uppstår historiska problem; nämligen att de stundtals uppger olika årtal. Oavsett vilket årtal som råkar vara rätt förekommer en del avvikelser, av vilka jag kommer att ta upp några stycken.

Amiga-versionen gör gällande att året är 1149 och att den brittiske konungen lönnmördats efter ett korståg i det heliga landet. Sex hövitsmän, tre normander och tre saxare (varav du är en), gör upp om den engelska kronan – vilken rent fysiskt är försvunnen. Mot slutet visar det sig att Robin Hood, din medhjälpare och tillika korsriddarvän som går med på att bistå dig tre gånger, haft den hela tiden.

In the year of our lord 1149 when the King returned from the Holy Land, he knighted six great warriors who had carried him to victory over the infidels. The King’s subjects crowded into the palace to see him grant power, wealth and vast dominions to each of the heroes.

When the knights departed from the palace, five rode to their new lands. One of the knights, a Saxon, turned his horse toward Sherwood forest…

Grundidén är alltså att kungen hade med sig sex vasaller under korståget och belönar dem alla sex med varsin förläning. De tre normandiska riddarna kan bestå av Brian de Bois-Guilbert, Philip Mavoisin, Reginald Front-de-Boeuf, Edmund the Grim eller Roger Falconbridge. De tre saxiska riddarna, av vilka du spelar en, kan bestå av Wilfred of Ivanhoe, Geoffrey Longsword, Cedric of Rotherwood eller Wolfric the Wild.

C64-versionen gör också gällande att året är 1149 – åtminstone i inledningstexten, vilken är samma som ovan – men i själva spelet får du sedan reda på att året är 1199. Vad ligger bakom denna förvirring? Förmodligen en kombination av slarv och viljan att anpassa bakgrundsberättelsen så att den bättre passar spelet. Vi ska se om vi kan reda ut det hela.

1149 slutade det andra korståget, vilket iscensattes för att rädda tillbaka den syriska provinsen Edessa i nuvarande Turkiet till kristna händer. Edessa var tillsammans med Antiochia, Tripoli och Jerusalem de fyra furstendömen som grundades efter det första korståget som 1099 försatte stora delar av nuvarande Israel, Libanon och Syrien i korsriddarnas händer.

Det andra korståget lyckades dock aldrig återställa Edessa i kristna händer, utan slutade i halvt fiasko eftersom det endast åstadkom bedriften att köra ut morerna från Lissabon och att förstärka de tre övriga kungadömena i det heliga landet med mer folk. Om det var något de kristna besittningarna i det heliga landet alltid saknade, så var det stridande förband.

Ingen engelsk kung eller prins deltog dock i det andra korståget eftersom man var fullt upptagna med det som i Englands historia kallas Anarkin, ett blodigt inbördeskrig. Kung av England var under denna tid Stefan av Blois – en franskfödd ättling till Wilhelm Erövraren och som under många år utkämpade Anarkin mot sin kusin, kejsarinnan Maud – eller Matilda som hon också kallas.

Med på andra korståget fanns alltså från engelskt håll endast ett antal vasaller och ett par tusen fotsoldater och andra som ville göra resan till Edessa – men ingen kung.

Stefan av Blois blev heller inte lönnmördad, men dog något oväntat i magsmärtor i Dover i oktober 1154. Att spelet så bestämt börjar i oktober månad kan ha något med detta att göra, jag vet inte. Klart är att Stefan av Blois vid denna tid löst inbördeskriget genom att låta Matildas son, Henry, bli arvtagare efter honom själv – och red under sitt sista levnadsår runt kors och tvärs i England för att bestämma vilka baroner och undersåtar som skulle få ta del av vilka förläningar efter det långa inbördeskriget.

Sålunda stämmer berättelsen något ihop om man bortser från korståget och det faktum att han förmodligen inte blev lönnmördad. Och att han faktiskt inte dog förrän år 1154 :)

Anledningen till att året 1199 dyker upp i C64-versionen (och kanske andra versioner?) tror jag är rent slarv – om det inte är så att någon förvirrats av att Rikard Lejonhjärta – också kung av England – faktiskt dog i april det året; sårad av en pil från ett fransk slott. Det faktum att Robin Hood finns med i berättelsen och att han normalt förknippas med Rikard I kan också förvilla något.

Rikard Lejonhjärta är känd för sitt deltagande i det tredje korståget som satte av för att återföra Jerusalem i kristna händer efter att Saladin stormat staden år 1187 – något de inte heller lyckades med. Rikard Lejonhjärta lyckades dock förhandla med Saladin att staden skulle förbli öppen för kristna pilgrimer och kunde ändå återvända till England i någorlunda triumf år 1192.

Ytterligare ett faktum som säkert förvillar årtal och decennier är de karaktärer som deltar på endera sida. Flera av dem är direkt hämtade från Sir Walter Scotts roman Ivanhoe från 1819 – bland annat huvudpersonen själv. Romanen handlar i mångt och mycket om Rikard I och hans försök att ta tillbaka tronen från sin bror kring år 1194 – men Defender of the Crown ligger alltså 45 år tidigare.

Wilfred of Ivanhoe, Cedric of Rotherwood, Brian de Bois-Guilbert, Philip Mavoisin och Reginald Front-de-Boeuf är alla karaktärer i boken och på ”rätt” sida om varandra, som antingen saxare eller normand.

Edmund the Grim och Geoffrey Longsword vet jag faktiskt inte vilka det är. Förmodligen är de helt uppdiktade eller hämtade från något annat verk jag inte känner till.

Historien är full av personer som hette Roger Falconbridge, men ingen passar direkt in i berättelsen under denna tid på denna plats. Jag antar att detta också är ett uppdiktat namn för att fylla ut normandernas skara.

När det gäller Wolfric the Wild finns en intressant koppling till en man som sedermera blev ett slags helgon, utan att egentligen kanoniseras enligt konstens alla regler. Wulfric kallades han och sägs ha varit en materialistisk man som gav upp sitt syndiga liv och blev eremit och mirakelkonstnär. Huruvida han fick tilltalsnamnet ”the Wild” vet jag inte, men han ska frekvent ha besökts av just den engelske regenten Stefan av Blois – så en viss koppling till både plats och tid finns.

Spelar det då någon roll att spelet och historien inte hänger ihop? Nej, givetvis inte. Men för egen del tycker jag det är intressant att ta reda på lite verklighetsbakgrund till sådant som faktiskt drar inspiration ur verkliga händelser.

Förhoppningsvis kan detta bli en liten bloggserie jag kan fortsätta med, i mån av tid. För visst är det kul med historia?

 


10 svar till “Historien möter spel – Defender of the Crown”

  1. kul text om ett spel som var kul i teorin men inte i praktiken. Minns att man fick vänta typ 3 min i laddningstid för att sedan få spö i torneringen på under 5 sekunder.

    Har för mig det fanns en hackad version där man fick se möernas pixelerade bröst. har också för mig att det verkligen såg ut som om någon 14-åring målat dit brösten i Deluxe Paint.

    Men som sagt, texten var intressant! Kanske kan man göra något liknande om Pirates!

  2. Bra förslag! Jag var annars inne på en del andra titlar, men Pirates! är helt klart också en riktigt bra grej att gräva lite i. Det känns dock spontan som att det spelet borde ha rätt bra koll? Jag ska kika lite på det.

    Defender of the Crown är helt klart ett C64-spel man ska avnjuta till diskett, laddningstiderna på kassett var upp till åtta minuter långa och det accepterades knappt ens då. Taskig engelsk förståelse och allmän strategisk oförmåga gjorde att jag som 11-åring ändå behövde rätt många försök på mig innan jag faktiskt klarade spelet :)

  3. Lliten info: Defender of the Crown släpptes till iPhone för några dagar sen, en rätt bra portning från Amigan. Mumma!

  4. Trevligt! Är det en exakt port eller har de fått med de saker som borde varit med från början? Ärligt talat är DoTC en hyfsat rumphuggen historia på A500.

  5. Defender of the Crown är bland de bästa spelen under denna tidsperiod. En klassiker. Amigan såldes ju tack vare spelet i början. Jag minns rubrikerna ”Grafik som tecknad film!” etc.

    Men som så riktigt påpekats är det C-64 versionen som gäller. Jag körde den på kassett. Hade väl alltid något att läsa och pysslan med under laddningstiderna antar jag. C-64 versionen hade extremt snygg grafik på slotten vill jag minnas. Musiken gillar jag också. Går och nynnar på den fortfarande än idag. Hur många gör det egentligen ? :-) Favoritstycket är nog det som spelas då man lyckats rädda prinsessan.

  6. Förreseten. I defender of the crown 2 som släpptes till CDTV/CD32 finns en berättelse i inledningen som du kanske kan jämföra med din för att bättre förstå hur de tänkte:

  7. Mm, i tvåan handlar det om Ivanhoe-perioden rakt av; Rikard Lejonhjärta har en central betydelse och årtalen hänger med bättre – men det gör å andra sidan originalberättelsen ännu konstigare och att den ser slarvigare ut. Men what the heck, det spelar ju ingen större roll för själva spelet i fråga.

    Det är ju ganska vanligt att efterföljande speltitlar förklarar konstigheter i tidigare spel, inte minst för att det faktum att de blivit populära tvingar upphovsmännen att fixa till berättelsen lite mer. Det är ännu vanligare i filmvärlden.

    Jag tänker mig nog att det blir otympligt att gå igenom efterkommande titlar när jag kikar på hur väl en berättelse stämmer överens med historien; varje titel får tala för sig själv och det som är oklart i originalberättelsen låter jag inte förklaras av en senare titel – inte minst för att det tar väldigt lång tid att skriva ihop något då.

    För en del serier – som exemepelvis Assassin’s Creed – krävs en smärre doktorsavhandling för att gå igenom allt material :)

  8. Blev sugen att dra igång spelet igen, har aldrig lyckats klara av att få ner någon från hästryggen under tournaments.
    Nu skall jag fan klara av det.
    Blir Amiga-versionen för mig :)

  9. Den som till äventyrs är sugen på att skriva kandidatuppsats i ämnet ”Geoffrey Longsword – defender of the crown” kan alltid börja med att grotta ner sig i följande text om bl.a ärkebiskopen Geoffrey av York (f.ö avliden 1212…), Henry II, eventuella kopplingar till William Longsword och en massa annat (som kanske inte är relevant men ändå ”underhållande och tänkvärd läsning”):

    https://en.wikisource.org/wiki/Geoffrey_%28d.1212%29_%28DNB00%29

    … det är ganska lätt att förstå var Cinemaware kunnat hämta ”inspiration”; den engelska historiens persongalleri är fascinerande!

  10. Ja …det är på tiden att nån gräver i det där på riktigt, det vill säga snackar med dem som faktiskt gjorde spelet. Kanske har det gjorts sedan ovanstående skrevs, vad vet jag?

    Och en sak till: Amiga-versionens tornering är hopplöst svår, jag har lyckats pricka ner några få motståndare men har ingen aning om hur och varför. C64-versionen är betydligt mer noggrann i detaljerna och det går att faktiskt bli duktig på själva torneringsmomentet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *