Det historiska tillbakatittarna på spel går vidare, främst på Eurogamer. I helgen skrev jag en liten genomgång av vilka historiska fakta Assassin’s Creed håller sig till, och var de snöar ut för att bättra på själva berättelsen.
Jag har sedan tidigare gjort lite research kring Pirates! och Defender of the Crown – och på Eurogamer.se har jag kört igenom både Uncharted: Drake’s Fortune och Uncharted: Drake’s Deception.
Assassin’s Creed-serien är kanske den spelserie som driver historiska skeenden hårdast just nu. Den tredje delen släpps faktiskt precis i dagarna, och i samband med detta tänkte jag lusläsa de historiska parallellerna med det allra första spelet från 2007.
Går det att hålla sig på rätt sida verkligheten i ett spel som faktiskt ska vara underhållande och inte trötta ut dig med historielektioner och tråkiga arkeologiska bevis? Ja, faktiskt – till stor del.
Det exakta året är 1191 och korsriddarna har några år tidigare förlorat juvelen Jerusalem till den muslimska motståndsrörelsens ledare, sultan Salāh ad-Dīn (eller Saladin, kort och gott). I syfte att återerövra staden i kristna händer iscensätts det tredje korståget, i vilket bland annat den populäre Rickard Lejonhjärta figurerar som Saladins huvudsaklige motståndare. Mycket snabbt intar korsriddarna staden Akko (Acre på engelska) vid nuvarande Israels norra kust och marscherar längs havet på väg mot Jaffa, som var den tidens viktigaste hamnstad i området – för att fömodat angripa Jerusalem (som ligger inåt landet) så snart Saladins kontakt med Medelhavet är avskuren.
Som synes är settingen väldigt exakt, till och med vad gäller årtalet. Förmodligen handlar det om att författarna vill ha en tidpunkt då det dels stod ett viktigt slag; i detta fallet slaget vid Arsuf som avslutar själva spelet – men 1191 är också ett samlingsår då Rickard Lejonhjärta, Robert de Sablé, assassinernas ledare ”Al Mualim” (som har en vag koppling till en historisk person) och andra mer eller mindre kända historiska personer faktiskt befinner sig på samma plats samtidigt.
Att assassinerna som grupp verkligen fanns känner väl de flesta till. Att de inte åt hasch för att bli effektivare dödsmaskiner är något inte alla låter sig övertygas om, men det kvittar kanske. Sant är dock att ganska lite är känt om dem i dag.
Verklighetens assassiner bestod dock av en utbrytargren från nizariska ismailiter, vilket är en variant av shiamuslimer, och har troligen fått sitt namn från imamen Hasan ibn Ali i betydelsen ”de som följer Hasan” i pluralform. Sektens huvudsakliga fäste låg i Alamut i nuvarande Iran, men Assassin’s Creed förlägger handlingen till fästet Masyaf i nuvarande Syrien, vilket också är korrekt då en gren av assassiner faktiskt höll till där – dock verkar fästets utformning och arkitektur vara helt påhittad om vi jämför med de arkeologiska rester som finns kvar i dag.
Assassiner och tempelriddare var väl kanske inte de sota fiender som Assassin’s Creed vill låta påskina, men å andra sidan behövs kampen mellan gott och ont för att driva på spelarens val. Summa summarum är det en ganska ok berättad historiebeskrivning Ubisoft ger sig på med Assassin’s Creed – om än inlindad i en ganska torftig berättelse med repetitiv speldesign.
Här hittar du hela artikel på Eurogamer: Historien möter spel – Assassin’s Creed