Vi lever i en snabb tid. När något händer tävlar alla om att vara först att berätta; på förstasidan, i etern, i Twitter-flödet eller på Facebook-sidan. Information har inte längre någon ledtid, bara ett bäst före-datum.
Det som riskerar hända är att ingen i snabbhetens tecken längre ger sig tid att gräva djupare, att orka kika på saker en gång till – eller att lägga ner timmar på något ändå bara tio personer läser. Orkar vi ens blogga längre?
För några veckor sedan snurrade en text runt i sociala medier; en text som gav upphov till många och långa diskussioner om hur vi spenderar vår tid och vad vi väljer att läsa. Bakom rubriken News is bad for you förklarar Rolf Dobelli i en omskriven version av en tidigare utgiven essä varför du på stubben och utan kval kan sluta konsumera nyheter – utan att du går miste om någonting alls.
Kortfattat handlar texten om att nyheter i media är missvisande, fördummande, tidsödande och direkt kreativitetshämmande. Om det vore sant att hög informationskonsumtion leder till ekonomiska fördelar skulle journalister segla runt i lönetoppen. Men så är inte fallet.
Nyheter är för knoppen vad socker är för kroppen, menar han – beroendeframkallande och direkt hälsofarligt.
Det finns en direkt koppling till min värld utifrån detta, både som bloggare på Spelpappan och som skribent på Eurogamer.se, och det handlar om textförfattares växande ovilja att lägga ner tid och ork i sina alster. Den tröghet en ordentlig research och disposition kräver får kliva åt sidan för snabbare texter med dålig kvalitetskontroll och med samma informationsinnehåll som hundratals andra texter om samma nyhet. Källan är oftast densamma, och mycket lite nytt material läggs till.
Att skriva först blir ett självändamål, eftersom det vi egentligen vill åt är läsarreaktionerna – och läsare tenderar att vilja kommentera den nyhet som var först ut.
20 år av Internet har gett oss en fantastisk informationkanal med ett oändligt flöde av ständiga nyheter från världens alla hörn – men också en växande brist på unikt material utifrån egna källor. Trögheten i sådana texter skrämmer bort skribenten; vi riskerar att lägga mycket tid på en text som kanske bara få läser ändå. Att lägga ner mindre tid på en text minimerar förlust av tid och energi.
Tanken om den tröga textens bortfall är inte ny. De traditionella medierna kritiserade under mitten av 2000-talet bloggarna för att vara slarviga och ansvarslösa. I dag bloggar folk inte längre, då även bloggen anses alltför trög för att räknas – Twitter, Facebook och andra sociala medier med kort och snabbt anslag tar över scenen – gemensamt för dem alla är att de rör sig i nuet, vilket ytterligare sänker kravet på research, unicitet och källkritik – om fem år finns ändå inget kvar.
Enda anledningen till att jag ens tar upp detta här – är att jag själv känner att jag tycker allt färre saker är värda att läsa. Vi har en webb som flödar av innehåll, men allt oftare är det samma bilder, samma korta citat och samma snabba fraser som flaxar förbi. Att skriva om en händelse en eller två veckor senare känns lönlöst; då är saken överspelad, glömd och ersatt av något annat.
Och ändå – ändå är det då jag skulle vilja se krönikor, kåserier och anekdoter från tänkvärda människor – inte en kvart efter att det hände, framtvingat för att de måste. Jag ser då gärna att de letat reda på någon ingen annan pratat med, hellre än eget tomt tyckande. Jag ser då gärna att de funderat ut en ny vinkel, hellre än bara den inbyggda vinkel en nyhet har i sig själv – och jag ser då mycket gärna att meningen med själva texten i fråga är att informationen i den är unik, hellre än ett kallt gillande eller ogillande av något. Ingen bryr sig om vad jag eller du gillar eller inte gillar.
Jag har en kort önskan; det är att fler bloggare och skribenter vågade anamma trögheten som metod och släpper fram mer egenproducerat material med egen tanke och från egna källor – inte bara ett trött tugg om snabba åsikter ingen ändå bryr sig om några dagar senare.
Går din text att läsa om tre år och är fortfarande relevant? Då är du något på spåren. Om inte, försök skriva den två veckor senare istället.
Någon skrev – nu minns jag inte vem – att det borde vara varje människas första morgontanke att skänka världen något nytt som inte redan finns. Det tycker jag är vackert, och i högsta grad applicerbart på det innehåll vi lämnar ifrån oss på webben, både i blogginlägg och kommentarer.
Skänk Internet något nytt varje dag, och dela inte bara lamt med dig av det som redan delats tusen gånger. Internet behöver snabbhet, det är i hastigheten vi förändras – men det är i trögheten vi förstod vad som hände.
3 svar till “Våga lägga ner tid på att skriva”
Riktigt bra skrivet. Jag håller med dig. Tiden för reflektion och analys finns knappt nu för tiden. Jag vill tillägga att det inte bara är tiden som är knapp, det är även viljan som tryter.
Idag vill människor inte behöva utmanas av det annorlunda perspektivet. De vill matas med samma åsikter som de själva har, för att slippa tänka. Det är tråkigt och bidrar inte till ökad förståelse av vår omvärld.
Jag blir beklämd när jag upptäcker att efter ett bombardemang av nyheter från till exempel Syrienkriget är rätt många ändå ganska okunniga om till exempel var Syrien ligger, varför det är oroligheter och vad som händer. Och det är människor som ändå tittar på nyheterna på tv och ”läser” (rättare sagt bläddrar i) morgontidningar. Det är som om våra hjärnor tar in så enormt mycket information nu för tiden att informationen inte hinner lagras på rätt sätt och kopplas ihop med annat för att bilda kunskap, så den ”rinner ut”.
Tack, jag var lite rädd när jag skrivit detta att det bara var en rant i största allmänhet – men grunden är något jag funderat på under de senaste åren och som växt fram.
Din vinkel om kunskap är intressant; det kan såklart mycket väl vara så att kunskapen tryter när information finns i överflöd – det är dock kanske ett lite dystert sätt att se på saken :) Jag vill inte slå ner på alla som skriver, men det finns en tendens att låta tyckande och krönikor ta över på bekostnad av sakliga och undersökande texter.
Ja – de senare tar oändligt mycket mer tid och sätter inte dig som person i centrum. Men personligen blir jag fortfarande glad av att se kommentarer dimpa in på saker som är flera år gamla; för mig är det ett tecken på något.
Men visst, det betalar ingen lön. Kanske blir skribenter som konstnärer i framtiden?
Problemet med rapporteringen kring de flesta konflikter som t ex Syrienkriget är att inga djuplodade analyser görs utan – som vi konstaterat – bara nyheten av idag rakt av serveras som den är. Sällan utan att kopplas ihop med gårdagen eller någonting. Ta t ex rapporteringen av alla bilbomber och självmordsbombdåd i Irak. De rapporterar vart det hänt och hur många som dog men när pratar de om den underliggande konflikten ? Det är ett alldeles för svårt och avancerat ämne att klämma in i en 30 sekunders nyhet och vi bara lyssnar och sedan rinner det av oss utan att vi blivit ett dugg klokare.
Detsamma gäller Syrienkonflikten i så måtto att den alltid rapporterats helt ensidig från den ena parten. Det finns ingen som helst önskan om objektiv rapportering. Ta bara kemvapenattacken i augusti. Redan INNAN några som helst bevis fanns för vem som låg bakom blev regimen per automatik skyldig. Det var ju så hela rapporteringen gått ut på hitintills så det borde vara självklart. Ingen orkar bry sig om vad som egentligen händer. Det är som Johan Nilsson skriver betydligt enklare att ta till sig enkla förklaringar och har någon annat redan dragit slutsatserna så köper vi dem rakt av.
Nu kom jag kanske bort från ämnet men det har med den informationsstress som vi översköljs av dagligen vilket gör att vi inte har tid eller lust att själva orka bilda oss en uppfattning om saker och ting utan vill ha allting klart och serverat för oss.