Skön retromusik: One on One (C64, 1984)

22 februari, 2015 av: Jimmy Wilhelmsson  

Thomas Arnroth, spelskribent på bland annat IDG, påminde på Twitter om att Julius ”Dr. J” Erving i dag fyller 65 år. Det fick mig osökt att tänka på C64-spelet One on One, i vilket vi alla spelat tvåmannabasket mot en korg – som antingen Larry Bird eller just Dr. J.

Jag kan känna att både Dr. J och One on One är lite bortglömda. I dag är Electronic Arts nästan synonymt med sportspel men annat var det 1984.

Basket har kanske aldrig varit en svensk paradgren men här och var mitt bland oss finns en del som trots allt kan sporten. Thomas Arnroth, spelskribent på bland annat IDG, är en av dem – och givetvis var det även han som påminde mig i dag om Dr. Js bemärkelsedag.

Sa jag att Dr J fyller 65 idag? Världens mest legendariska dunk här, från 1976. Börja kolla efter fem minuter.

Kort om tid som jag har spolar jag fram direkt till den aktuella scenen i klippet nedan:

För mig är Dr. J synonymt med One on One, ett av relativt nybildade distributören Electronic Arts första speltitlar – och kanske absolut första sportspel? I dag äger EA Sports-varumärket sportsektorn i tv- och datorspel med storsäljande serielicenser som NHL, FIFA, NBA och John Madden men på den tiden var sport inte ens särskilt förknippat med datorspel.

One_on_One_-_Dr__J_vs__Larry_Bird_CoverartDatortidningarna trillade baklänges av One on One och särskilt C64-versionen stack ut som tilltalande, åtminstone innan en port från originalet på Apple II släpptes på 16 32-bitarsdatorer som Amiga 500.

One on One ansågs som extremt realistiskt och med den rätta känslan för spelet. Korgen kunde gå sönder vid ovarsamma dunkar och fick en sur vaktmästare att komma in och skälla lite – och spelet hade till och med repriser av snygga skott. År 1983.

Till Commodore 64 släpptes One on One: Julius Erving and Larry Bird först året efter.

Den ensamme skaparen av One on One heter Eric Hammond och jag vet egentligen inte särskilt mycket mer om honom än det som skrivs i tidningen InfoWorld från februari 1984.

infoworld_oneonone”…Eric Hammond, a veteran programmer and game designer, spent hours studying films showing Bird and Irving playing basketball. He scrutinized their moves as an opponent would, noting what their styles were so he could give the two players in his game the personalities of Bird and Irving. As a final measure, Hammond sat down with the two players, and they talked about their playing styles. I don’t think either player gave away all of his tricks, but everybody agreed on some basics: Bird hits with deadly accuracy from the outside, and Irving has a mean slam-dunk.”

Men musiken då? Ja, egentligen kanske det känns lite onödigt med musik till ett basketspel som One on One – såvida det inte handlar om tunga hiphop-beats, vilket var svårt att återskapa ordentligt med SID-kretsen.

Istället blev det något förvånande Scott Joplins ”Maple Leaf Rag” som fick agera skönlåt i introt och menyvalen. Varför vet jag inte – kanske helt enkelt för att Joplins musik är gratis, så lång tid efter hans död. Eller finns det måhända någon djupare basketsymbolik i Joplins verk?

Varsågod – One on One till C64 från 1984

Samt givetvis ”Maple Leaf Rag” av Scott Joplin:

 






Spelpappan drivs av Jimmy Wilhelmsson med erfarenhet av Commodore, datorspel och rollspel sedan mitten av 80-talet. Kontakta mig gärna vid frågor.

Artiklar publicerade i andra medier hittar du här.


Nu kan du förhandsboka Generation 500, den maffiga kaffebordsboken om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500.

Få den först av alla! Klicka här för att förboka ditt ex.



Kommentarer

9 kommentarer till “Skön retromusik: One on One (C64, 1984)”
  1. Dosse skriver:

    Fin artikel, men AmigaOS är upp till version 3.9 ett 32-bitarsoperativsystem anpassat för en processorfamilj som adresserar en 32 bitar bred minnesrymd – det vill säga Motorolas MC680X0-serie. Rätt skall vara rätt?

  2. [bnw] skriver:

    Undrar om inte det där också var musiken till Bigtop Barney. Fast det passar väl bättre till cirkus än basket förstås.

  3. [bnw] skriver:

    Nä, jag hade fel. https://www.youtube.com/watch?v=4m-SUfvvkO0
    Om nu rätt ska vara rätt… (-:

  4. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    @dosse: Ja, det där är ju lite marigt – Amiga 500 är ju en slags hybrid i det att processorn är 32 bit, som du skriver, men bussarna är 16 bit. Och slutligen är adressrymden 24 bit.

    Men jag frågade Mahoney om råd – och han skulle också vilja kalla Amiga 500 för en 32-bitarsdator – så rätt ska vara rätt, det har du rätt i :)

    @[bnw]: Däremot är det många andra spel som kör Scott Joplin, inte minst hans mest berömda låt, The Entertainer – vilken är ledmotiv i filmer som Blåsningen från 1973 med Robert Redford och Paul Newman.

  5. Mindrax skriver:

    Nog en av historiens mest använda låt i olika sammanhang.

  6. Anders Carlsson skriver:

    Är det något som jag lärt mig angående ragtimes, så är det att de överlag spelas på tok för fort. Det gäller i mitt tycke även YouTube-klippet ovan, och i synnerhet SID-låten i basketspelet. På Joplins tid var det aldrig meningen att det skulle vara ekvilibristiska övningar i att snabbast vinner, även om de i senare tid ofta kommit att framföras så.

  7. Mindrax skriver:

    Intressant observation, undrar varför det blev så i olika spel.
    Kan det bero på ljudchippens timing med tracksen eller?
    Eller var det medvetet uppskruvat?

  8. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    YouTube-klippet ovan påstår sig vara en originalkomposition av Scott Joplin själv, alltså en inspelad rulle. Svårt att bedöma om det är sant eller inte – men i allmänhet håller jag med dig, Anders.

    Personligen tror jag att vi ofta faller för just uppskruvandet av tempo i de tider där även samhället ökar tempot. Om du lyssnar på ACDCs Back in Black som spelas i inledningen av Iron-Man och sen på originalet från albumet med samma namn får man sig en smärre chock.

  9. Mindrax skriver:

    Hehe, det har jag inte tänkt på. Dags att kolla upp det :)

Kommentera