I juni 2017 släpptes GENERATION 500, min maffiga kaffebordsbok om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.



DatorMagazin var tidningen många av oss växte upp med. Jag ägnar därför ett helt kapitel åt denna klassiska blaska i min bok, GENERATION 500.

DatorMagazin Retro hittar du nuvarande förlagets nostalgiska nyutgåvor. Och på dmzarkivet.se finns nästan alla gamla nummer att läsa, helt gratis!



 

Spelpappan hittar guldkorn: ”Sticka med Amigan”

4 mars, 2015 av: Jimmy Wilhelmsson  

Att inkludera och öppna upp för alla former av användning har länge varit både datorvärldens strävan och akilleshäl. Fortfarande diskuteras det ofta hur vi exempelvis ska få fler kvinnor att engagera sig för programmering – trots att processorteknologi som sådan i dag är i var människas hand.

Ett svenskt stickningsprogram till Amiga-plattformen belystes i Datormagazin nr 11-1988 – tillsammans med en känga till tidningen.

datormagazin_11_1988Carina Dreifeldt och hennes sambo Per-Åke Minborg startade tillsammans hårdvaruföretaget ACUS för att utveckla och distribuera MIDI-interface till Amiga-plattformen. Till skillnad från Atari ST är ett MIDI-interface inte inbyggt utan måste kopplas in i parallellporten som en extern pryl; ett svenskt MIDI-interface var därför en ganska bra och lönsam idé.

Trots framgångarna var det ändå med en helt annan produkt som Dreifeldt och Minborg fick mest uppmärksamhet. Under 1988 lanserades ett sticknings- och broderiprogram som tog dina Amiga-bilder och skapade mönster att hantverka kring. Tidningar som Datormagazin satsade helsidor på att beskriva verksamheten och Carina Dreifeldt tog tillfället i akt att ge sin syn på datorvärldens syn på kvinnor och män.

Jag har pratat lite med Carina Dreifeldt, drygt ett kvartssekel senare, och upptäcker då att hon fortfarande befinner sig på den entreprenörsresa som startade med en Amiga-dator.

Haha, ja den där gamla artikeln, ja. Det började faktiskt med att jag gjorde stickningsprogrammet som ett examensarbete på Chalmers. Någonstans i den vevan fick jag Nordiska Ministerrådets pris – Kvinnor för EDB, tror jag att det hette – och insåg att det kanske finns en potential för mjukvara som mer riktar sig till kvinnor än de traditionella som alla hade datorintresserade män som målgrupp.

Carina Dreifeldt (pressbild)

Carina Dreifeldt (pressbild)

Men det var alltså egentligen MIDI-interfacet ni tjänade pengar på?

Ja, Per-Åke – som i dag är min man – lade sitt studiemedel på att bygga prototypen till ett MIDI-interface och jag minns att det kostade massor. Vi fick därefter idén att masstillverka dem eftersom det inte fanns några direkta konkurrenter i Sverige på den tiden och så blev ACUS till. Mot slutet var vår affärsverksamhet ganska stor med anställda och tillverkning utomlands.

Och stickningsprogrammet var din idé?

Stickningsprogrammet kom till beroende på den stickningsvåg som bredde ut sig under 80-talet. När programmet började generera artiklar passade jag att på att inflika en slags protest mot den tidens grabbighet i datorvärlden. Just tidningen Datormagazin hade ibland halvnakna kvinnor på omslaget och verkade allmänt riktad mot unga grabbar – jag insåg väl att de skulle vara intresserade av en mer kvinnlig mjukvara och tog tillfället i akt att prata om hur jag kände inför det hela. Stickmönster är ju egentligen pixlar, eller tvärtom, så steget var kanske inte så långt som man kunde tro då.

Carina Dreifeldt och Per-Åke Minborg driver fortfarande företag ihop. Dreifeldt har själv erfarenhet från storbolag som IBM och Sun men har genom åren även startat egna bolag samt sålt patentportföljer till exempelvis Sony Ericsson. Hon är i dag VD för Speedment AB, ett bolag som fokuserar på att optimera och visualisera komplexa databaser.

Så varsågod – bevarat för eftervärlden, Sticka med Amigan från Datormagazin nr 11-1988.

Sticka med Amigan

GÖTEBORG (Datormagazin)

Dator-designade stickbeskrivningar! Så ska Amigan bryta könsvallen och locka fler kvinnor till datorbranschen. Det hoppas åtminstone Carina Dreifeldt och Per-Åke Minborg, som tillsammans utvecklat ett unikt dataprogram för utformning av stickbeskrivningar på Amigan.

Vid Göta älv i Göteborg, i ett litet småföretagarcenter, ligger ACUS-DATA. Företaget drivs på fritiden av Carina Dreifeldt och sambon Per-Åke Minborg, som till vardags studerar vid Chalmers tekniska högskola.

Stick_och_broderi_AmigaGrundidén med ACUS-DATA är att hitta nya och kreativa användningsområden till datorer och då främst Amigan. Både Carina Dreifeldt och Per-Åke Minborg är nämligen kritiska mot den stora mansdominansen i databranschen. Branschen skulle tjäna åtskilligt på att hitta användningsområden som också passar kvinnor, hävdare de.

– Datavärlden är som lumpen, säger Per-Åke Minborg. Lika mansdominerad och lika ensidig.

– Kvinnorna utgör ju 50 procent av befolkningen. Och alla de områden där kvinnor skulle ha nytta och hjälp av datorn missar man helt idag, fyller Carina Dreifeldt i.

Men nu har ACUS-DATA tagit ett viktigt steg för att bryta trenden. Förutom ett mer traditionellt MIDI-interface och en sampler till Amigan har man gjort ett typiskt kvinnoprogram – ett stickprogram till Amigan.

– Programmet är så utformat att man kan göra ett alldeles eget stickmönster direkt på skärmen. Därigenom blir programmet också ett alternativ till damtidningarnas färdiga stickmönster, där det inte finns mycket utrymme för den egna fantasin.

Inte heller behöver man vara konstnär för att klara av att göra ett snyggt mönster med det här programmet.

Styr med mus

Arbetet med ett nytt stickmönster sker i två steg. Först får man ta hjälp av ritprogrammet Deluxe Paint för att rita upp den figur eller det mönster man vill ha. Här har man möjlighet att utnyttja Deluxe Paints inbyggda hjälpfunktioner för att t. ex. göra snygga cirklar, kvadrater, trianglar m. m. Dessutom är färgläggningen enkel. Deluxe Paint har ju 4096 färger.

När man är färdig med sitt mönster sparar man först bilden. Därefter laddar man in den färdiga bilden i Carinas stickprogram. Med musen styr man en pil på skärmen för att kunna rama in den del man vill bearbeta. Innanför det inramade området gör sedan programmet sina beräkningar.

Först omskalas bilden med en faktor 1,2. Det är nödvändigt eftersom varje maska i stickmönstret motsvaras av en pixel på skärmen och formatet på en maska inte helt överensstämmer med pixelns format. Resultatet skulle annars bli ett stickmönster som inte stämde med den ursprungliga bilden.

Formatet på bilden kan också förändras. Vill man förminska bilden begär man fram det antal maskor/pixels som bilden består av. Sedan anger man hur många maskor man vill ha. Programmet förminskar därefter bilden.

När man sedan är nöjd med storleken kan man också begära att programmet räknar ut garnåtgången för de olika färgerna i bilden. Garnåtgången uttrycks i procent eller som antal maskor.

Det färdiga mönstret får man sedan ut på printer. Men inte som en ren skärmdumpning. Istället är utskriften av bilden på printern en mängd bokstäver där varje bokstav motsvarar en maska i stickningen. Varje bokstav motsvarar också en färg. Bokstaven B kan exempelvis ange rött.

För att man inte ska glömma bort vilken färg de olika bokstäverna symboliserar kan man använda hålen i kanten av printerpapperet och knyta fast garnet med motsvarande färg.

Som du kanske redan förstått är det bara själva mönstret (bilden) du får fram med stickprogrammet. Du får alltså inte ut en hel stickbeskrivning till en tröja.

Ovanligt med kvinnoprogram

Stick_och_broderi_AmigaMen varför ska då ett dataprogram för kvinnor vara så ovanliga? Carina Dreifeldt anser att det finns flera orsaker. För det första finns det i dag ingen naturlig inkörsport för flickor till teknikens värld.

– Vem är det som får tekniska leksaker som liten? Vem är det som får en dator i julklapp? Jo, pojken i familjen. Aldrig flickan, säger Carina Dreifeldt.

Det gör att flickorna går miste om den allra viktigaste inträdesbiljetten till data- och teknikvärlden. Flickorna kommer för resten av livet att sakna många viktiga erfarenheter och kunskaper. På så sätt kommer de att fastna i den enda värld de lärt sig hantera – kvinnovärlden. Men får flickorna väl en chans redan som små så lär de sig lika snabbt som pojkarna. Det har Carina själv fått se i ett flertal fall.

Men det gäller att börja tidigt innan könsrollerna blivit för fastlåsta. För som det fungerar idag har mammans negativa inställning ett stort inflytande på flickorna.

Det var också för att få mödrarna att ändra sin negativa inställning till datorer som fick Carina att göra sitt stickprogram.

– Tanken är att mamman i en familj med dator, också ska känna att hon har anledning att använda datorn, säger Carina Dreifeldt.

Att kvinnor har intresse av Carinas stickprogram visades tydligt vid Kvinnor Kan-mässan i Jönköping den 5-8 maj, där Carina ställde ut stickprogrammet. Kvinnor i alla åldrar, från lekskolebarn till pensionärer kom fram till Carinas monter.

Studieförbunden intresserade

– Åtskilliga stod länge och lekte med stickprogrammet och många köpte det också, berättar Carina.

Också studieförbunden och KOMVUX tog kontakt med Carina för att de ansåg sig ha användning av stickprogrammet. Att också databranschen såg positivt på stickprogrammet visades då Carina ringde upp Commodore för att höra om det fanns något intresse av att stödja henne. Det fanns det. Commodore betalade bl.a. 75 procent av Carinas lokalhyra på mässan.

Men lika positiva som reaktionerna blev bland kvinnorna på mässan inför stickprogrammet, lika negativa blev de inför hur databranschen gör reklam för sina produkter. Carina hade nämligen slumpmässigt valt ut ett antal reklamtrycksaker från branschen. Våld och pornografi var det genomgående temat.

– De flesta kvinnor reagerade med att ”det kan inte vara sant”, säger Carina Dreifeldt.

Här får sig också Datormagazin en känga av Carina. På första sidan i ett nummer fanns nämligen en bild av en man i en bastu. Fullt påklädd i kostym. Några nummer senare var förstasidan prydd av en kvinna i en omisskännlig pose. Klädd i leopardbikini.

– Det är precis så datorvärlden stöter bort kvinnor. Varför skulle en man i en bastu ha kostym? Och kvinnan vara näst intill avklädd. Det budskapet går inte att missförstå. Och då ska man dessutom veta att många viktiga beslut inom branschen tas just i en bastu. Och dit har kvinnor inte ens tillträde, säger Carina.

Dataspelen är inte heller något som passar flickor. Åter samma vålds- och sexfixering. Och dessutom har kvinnorna i spelen bara passiva biroller. Det gör att flickorna inte kan identifiera sig med en aktivt handlande person. Carina anser att tjejerna också har sig själva att skylla. De måste bli mer framåt och våga mer.

Och att använda datorer i sina jobb lär kvinnorna inte slippa undan. Har de då ingen utbildning eller vana vid datorer hamnar de på de tråkigaste och mest rutinmässiga jobben, medan männen får de kreativa.

Men Carina är noga med att framhålla att det inte handlar om att kvinnor ska konkurrera ut männen. Bara att de också ska få tillträde till datavärlden.

Birgitta Glessmann

 






Spelpappan drivs av Jimmy Wilhelmsson med erfarenhet av Commodore, datorspel och rollspel sedan mitten av 80-talet.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur, ofta med en nostalgisk vinkel. Läs mer om mina böcker här.


I juni 2017 släpptes GENERATION 500, min maffiga kaffebordsbok om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.



DatorMagazin var tidningen många av oss växte upp med. Jag ägnar därför ett helt kapitel åt denna klassiska blaska i min bok, GENERATION 500.

DatorMagazin Retro hittar du nuvarande förlagets nostalgiska nyutgåvor. Och på dmzarkivet.se finns nästan alla gamla nummer att läsa, helt gratis!




Kommentarer

5 kommentarer till “Spelpappan hittar guldkorn: ”Sticka med Amigan””
  1. Anders Carlsson skriver:

    Undrar om Carina hängde med redan 1984 när Yvonne Thorfve i tidningen Min Hemdator hade en artikelserie om datorgrafi och mönsterbehandlingsprogram för TI-99/4A. Tanken var att med ett sådant program skulle man kunna göra mönster för broderier, stickning, virkning, vävar, ryamattor, pärlplattor, mosaik, badrumskakel, blomsterarrangemang i trädgården osv.

    Dock arbetade förstås Carinas program med mycket högre upplösning än Yvonnes tidigare bidrag, som på TI-datorn begränsades till mönster 24×24 rutor åt gången.

  2. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Tveksamt, men kanske? Överhuvudtaget finns det en del artiklar om just kvinnors användning av datorer i de där gamla tidningarna från den tiden som i vissa fall ter sig väldigt märkliga i dag.

  3. Anders Carlsson skriver:

    Jo, det var på den tiden man antog att en hemdator skulle hjälpa innehavaren i dennes övriga sysslor och intressen, istället för att bli ett intresse i sig självt. En av mina favoritbilder är en kvinna som står i köket, vid spisen och har en ZX-81 uppkopplad på en liten TV för att följa receptet istället för att ha det på papper. Jag vet inte ens idag, mer än 30 år senare, hur många som lagar mat eller bakar utifrån ett recept de läser på en surfplatta eller telefon, istället för en papperskopia.

  4. Linus Åkesson skriver:

    Fast en ZX-81 kopplad till en TV låter ju som ett under av användbarhet jämfört med Honeywell 316:

    Wikipedia säger: ”[It] was advertised as useful for storing recipes. Reading or entering these recipes would have been nearly impossible for the average housewife or cook, since the user interface required the user to complete a two-week course just to learn how to program the device, using only toggle-switch input and binary light output.”

    Men den hade inbyggd skärbräda i alla fall.

    http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/c/c8/Kitchen_computer_ad.jpg

  5. Anders Carlsson skriver:

    I gengäld är nog tangentbordet på ZX-81 lite i mjukaste laget för att användas som skärbräda. ;-)

Kommentera