I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.




 

Skön retromusik: Legend of Kage (C64, 1987)

26 maj, 2015 av: Jimmy Wilhelmsson  

En mina mer populära YouTube-filmer med C64-spelmusik är temamusiken från Shadowfire. Upphovsman är Fred Gray som även låg bakom musiken till uppföljaren Enigma Force samt arkadkonverteringar som West Bank och den märkliga medeltidssporten Bounces.

Vi har diskuterat det förut; men visst är det typiskt för en hel del C64-konverteringar att musiken görs så mycket bättre än övriga spelet?

Legend of Kage är ett arkadspel från 1985 som gjorde måttligt avtryck i spelvärlden. Spelaren iklär sig rollen som hjälten som måste återföra prinsessan Kiri från förövarna Yoshi(?) och Yuki, vilket alltså innebär att hon måste räddas två gånger.

Ett drygt år efter arkadspelets lansering släpptes titeln även till spelkonsoler och hemdatorer. NES fick en version som känns ganska spelbar, åtminstone i förhållande till C64-versionen – men alla konverteringar står sig slätt mot den lilla brödburkens förmåga att återskapa temamusiken, delvis beroende på SID-kretsen men framförallt beroende på Fred Gray själv.

Om det finns någonting ont att säga om Fred Grays arbete med Legend of Kage så är det möjligtvis att musiken inte låter särskilt japansk längre, åtminstone inte som originalet. Men djupet och fylligheten i ljudet med sina tre enkla kanaler är enormt, precis som det mesta annat han tagit för sig.

Varsågod – Legend of Kage till C64 från 1987

 






Spelpappan drivs av Jimmy Wilhelmsson med erfarenhet av Commodore, datorspel och rollspel sedan mitten av 80-talet.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur, ofta med en nostalgisk vinkel. Läs mer om mina böcker här.


I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.





Kommentarer

14 kommentarer till “Skön retromusik: Legend of Kage (C64, 1987)”
  1. Daniel / Pernod skriver:

    Hysteria (låt 3), Mission AD, och särskilt Mutants. Alla dessa passar på topplistan över bästa siddarna någonsin.

  2. Mindrax skriver:

    Legend of Kage C64 versionen är lätt bäst :)
    Själv älskar jag tracksen till Vampire, Supremacy, Miami Vice och Auf Wiedersehen Monty.
    SID-låtar är underbart helt enkelt :)

  3. Rico skriver:

    Förvånas fortfarande över att jag köpte ”Legend of Kage” på kasett till 64:an en gång i tiden. Jag och polaren brukade köpa ett spel var och sedan ”dela” på den :) Minns inte vad han köpte den gången men det var oändligt mycket bättre än det här tyvärr.

    Kommer ihåg att jag hade hoppats på musik av Galway och blev lite besviken då, men håller med om att Fred Grays musik över huvud taget har vuxit med tiden.

    När jag tittar på 64-versionen idag ( https://www.youtube.com/watch?v=Bt5GFc3MRqA ) så undrar jag varför animeringarna är så tafatta som de är – borde ha kunnat gjorts mycket bättre. Hela spelet känns som något de slängde ihop i förbifarten…

  4. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Ja, Fred Grays är fan bra, alltså. Jag vet att Orvar Säfström brukar säga att orkesterversionen av Shadowfire är alltid mycket uppskattad.

    Legend of Kage är troligen ett riktigt hopkok, kanske för att det också kom så pass sent efter originalet och de övriga konverteringarna. Det största problemet tycker är att det är så himla segt och långsamt. Låt vara att det grafiska är som det är men det känns verkligen sirapssegt jämfört med övriga versioner.

  5. Rico skriver:

    Jag blev själv väldigt positivt överraskad av orkesterversionen av Shadowfire på den konsert jag var på. Hade glömt bort hur bra den musiken är.

    Legend of Kage på 64:an är väldigt segt som du säger. Jag har inte spelat någon annan version, men det är som att springa och hoppa runt i sirap.

  6. Anders Carlsson skriver:

    Dumma er! Nu har jag lyssnat nonstop på ShadowFire i snart en halvtimme!

  7. Richard skriver:

    Musiken till Legend of Kage är en av mina absoluta favoriter till C-64. Fred Gray likaså. Hans bästa alster är Legend of Kage, Mutants och – nu blir det svårare – Transformers eller Implosion.

    Alla hans alster finns lyssningsbara som sidlåtar här:
    http://hvsc.c64.org/faq.htm#search

  8. Richard skriver:

    …Vilket får mig att reflektera lite över varför det redan på 80-talet kändes som att det var Rob Hubbard och Martin Galway som var störst. Men det måste väl bero på att de gjorde musik till spel som helt enkelt var bättre eller hade större marknadsföringsbudget, eller ?

  9. Rico skriver:

    Man får inte heller glömma David Whitaker och Benn Daglish som gjorde massvis med spelmusik.

    Jag tror att det speciella med alla dessa var att deras musik stod ut vad gällde både ljud och stil.

    Många andra kompositörer tog lite mer tid på sig innan de hittade sitt ”sound”. Jag har sett något klipp med en intervju med Fred Gray där han säger att han hörde andras musik till 64:an och insåg att han måste bättra på sin musikrutin för att matcha dem, och minns jag rätt så var det just till musiken för Shadow Fire.

    Sedan hade de en del ”hittar” ganska tidigt som gjorde att folk började känna igen deras musik och förknippade dem med bra spel och det ena ledde till det andra, och tvärtom, medan Fred Gray och andra kanske inte riktigt gjorde musik till lika framgångsrika spel?

    Musiken till Commando och Monty On The Run var ju väldigt speciella, likaså Galways musik till spel som t.ex. Rambo, Yie Ar Kung Fu och Hyper Sports.

  10. Richard skriver:

    Absolut Ben Daglish är för mig på samma nivå som Rob och Martin. Ta bara mästerverk som The Vikings, Auf Wiedersehen Monty, Last Ninja, Trap, Biggles och den fantastiska musiken till Bulldog.

    David Whittaker har dock inte så många bra C-64 låtar och ligger steget under inlusive Jonathan Dunn, Steve Turner och Tim Follin

  11. Rico skriver:

    Jag gillade en hel del av Daves låtar (Armageddon Man är väldigt speciell) men håller med om att han inte har samma ”status” som många andra. Däremot har hans musik ett väldigt speciellt ”sound” och han var onekligen skaparen av mycket musik på 64:an.

  12. Anders Carlsson skriver:

    Många av spelen som Rob gjorde musiken till var väl iofs budgetspel från dag 1, ofta så att musiken överglänste spelet. Men det finns ju så många duktiga på olika sätt, både från förr och nutida, att det är nästan lite dumt att försöka gruppera dem efter storhet. Det är lite grann som att säga att The Beatles och Rolling Stones tillhör främsta gruppen, sedan följer Frank Zappa och Pink Floyd i en annan grupp, Paul Anka och Barbera Streisand för sig osv.

  13. richard skriver:

    Alla har någon bra låt men de bästa har flera. Sålunda kan man gruppeta dem. Visst det är subjektivt men Jonathan Dunn och Steve Turner kan i mina öron aldrig konkurrera med hubbard o galway.

  14. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Skriv bra låt till kass spel – and you have a winner. Folk berättar då gärna om hur de laddade in det bara för att lyssna till musiken :)

Kommentera