Skön retromusik: Black Crypt (A500, 1992)


Sommaren har tagit ett hårt grepp om Spelpappan. Inläggen är sparsamma men å andra sidan är det Mutant: År Noll-äventyr jag talat om tidigare nu inlämnat – och skrivandet av Generation 500 har fullt fokus.

Det betyder inte att jag inte letar i mina gömmor efter skön retrospelmusik att damma av. Ett lite annorlunda exempel hittar jag i EA:s gamla Dungeon Master-klon, Black Crypt från 1992.

I december 1987 släpptes Dungeon Master av FTL Games till Atari ST och var länge en stor anledning till att spelsugna datoranvändare satsade på märket; Atari var annars mest känd som MIDI-musikernas val. Om vi bortser från reella säljtal hade Dungeon Master en penetration på över 50 procent bland Atari-ägarna – det betyder att ett spel såldes för varje två Atari-ägare det fanns på jorden. För att sätta det i något slags perspektiv kom Dungeon Master ut ungefär en månad efter The Legend of Zelda till NES i Sverige – som i dag anses vara någon slags föregångare inom rollspel och äventyr.

Zelda-kids vet inte vad de pratar om :p

Black_Crypt_coverartDungeon Master är en tredimensionell dungeon crawler som utspelar sig i realtid, till skillnad från samtidens traditionell rollspel som ofta är omgångsbaserade.

Varelser och saker finns kvar i den fysiska världen där du lämnar dem – om en mumie vandrar runt på nivå tre när du ger dig av kommer den att fortsätta vandra där, trots att du inte längre är kvar.

Dungeon Master gav under flera år upphov till en serie kloner och en av dem var Black Crypt som släpptes till Amiga-plattformen först 1992. Upphovsmännen lär ha startat det hela som ett traditionellt rollspelsäventyr och först senare fört över idén till datorspelsvariant. Kanske just därför är den största skillnaden mot Dungeon Master att rollpersonerna inte är färdiggenererade, utan skapas av spelaren.

[slideshow_deploy id=’18489′]

Men …till saken. Musiken till Black Crypt är gjord av Kevin Schilder. Denne herre må vara okänd för de flesta av oss men faktum är att han i dag ännu arbetar som spelmusiker och ljudeffektansvarig – och eventuellt var faktiskt Black Crypt hans första bidrag till branschen.

Och inget ont om Kevin Schilder men musiken till Black Crypt är ett typiskt exempel på hur den europeiska spelbranschen i början av 1990-talet ännu inte lyckats etablera hög kvalitet i precis alla delar av produktionen. Kevin Schilder använde ett musikprogram som heter Music EDitor, förkortat MED, vilket fungerade ungefär på samma vis som SoundTracker/NoiseTracker men var lite tyngre att köra för processorn – och därför ett ovanligt musikformat i datorspel.

Varsågod – Black Crypt till A500 från 1992

Om vi jämför Schilders temamelodi med något liknande från demoscenen hörs kvalitetsskillnaden tydligt. Jag har nedan valt att visa ett långt demo från gruppen Alcatraz, kallat Odyssey. Det presenterades i december 1991 och musiken är skriven av Grégoire ”Greg” Dini.

Schilders temalåt är 58 kilobyte stor och Gregs är förvisso knappt det dubbla – men för mig är det är tydligt att den europeiska demoscenen i början av 1990-talet bestod av minst lika mycket talang som spelbranschen under samma period – och det är givetvis också därför så många från demoscenen i dag befolkar våra spelföretag, inte minst här i Sverige.

Om detta, och mycket annat, skriver jag förresten om i kommande boken, Generation 500, som nu går att förhandsboka!

 

Ha en fortsatt härlig fredag!

 


14 svar till “Skön retromusik: Black Crypt (A500, 1992)”

  1. Black Crypt som spel beträffat är förmodligen det bästa dungeon crawler spelet till Amigan jämte Eye of the Beholder serien. Spelet var oerhört grafiskt framstående och mycket snabbt. Man såg tydligt att grafiken och snabbheten var på en helt annan nivå än det betydligt långsammare Eye of the Beholder, Abandoned Places eller Crystal Dragon.

    Musiken är sådär. Helt ok men inte mer tycker jag. Jag gjorde en liten revisit på detta spel på min blogg för några år sedan: http://crpgrevisited.blogspot.se/2013/12/black-crypt-revisited.html

  2. Black Crypt är kraftigt underskattat spel i genren (men jag misstänker skarpt att Grimrockspelen hämtat en hel del inspiration från det). Jag spelade om det häromåret och är imponerad över såväl grafik, variation som klurigheten på vissa pussel. Leta-Småknappar-väggen är förvisso inte roligare nu än då – men f-n så mycket lättare när det inte är en fladdrande tv-skärm.

  3. Ja, Legend of Grimrock har hämtat inspiration från alla de tidiga tredimensionella grottäventyren, inte minst från originalet Dungeon Master och efterföljande Eye of the Beholder-serien och Black Crypt. Jag gillar Legend of Grimrocks skarpt och orkade mig igenom ettan, men jag fick faktiskt ge mig på sluttampen på tvåan då jag fastnade gång efter annan och till slut bara inte orkade fullfölja.

  4. Legend of Grimrock är 2000-talets bästa dungeon crawler. Tycker utvecklarna bakom lyckats perfekt och det går riktigt bra för dem också. Bara att gratulera. Jag klarade både ettan och tvåan även om jag vid något tillfälle var tvungen att leta upp några tips på nätet eller då jag inte förstod hur jag skulle komma vidare. De är riktigt svåra men därav den behållning de ger när man lyckas med något speciellt eller kommer förbi ett tufft hinder. Ser fram emot nya Bards Tale som jag tror kommer bli lika framgångsrikt.

  5. Det spännande med Grimrock är att det faktisk är det spel jag fantiserade om som ung. Jag hade aldrig, ens i min fantasi, kunnat föreställa mig Skyrim eller GTA. Men Grimrock är lagom grovhugget för att vara något jag faktiskt skulle kunnat fantisera ihop i mina våta tonårsfantasier – framför The Bards Tale (Kasettversionen!).

    Sen tycker jag det är outsägligt trist att alla spel före och efter Pac Man ska sluta med tråkiga bossfajter som man ändå inte orkar spela klart.

  6. Black Crypt var också min favorit , jämte DM och EOB 1&2. Jag har fortfarande kvar min , fullt fungerande , Amiga 500 , och den kom senast fram i julas. Då flockades mina 3 söner + några av deras kompisar under mellandagarna. Frugan undrade även om jag inte skulle lägga mig när hon reglerade vätskebalansen , kl 02.30 en natt. Då satt jag och försökte ta mig igenom undervattens nivåena i just Black Crypt. Det är det som är det märkliga; jag kan klaga på mina söners långa spelsessioner , men själv stänga av daggerfall eller liknande efter en timme eller två. Dock icke när det gäller de gamla , BRA , Amiga spelen. (Det fanns ju i ärlighetens namn 20 skitspel för varje bra dito). Undantaget av dagens spel har just varit Grimrock.

  7. Det är rätt kul att så många minns Black Crypt med sådan värme – själv har jag alltid trott att jag var hyfsat själv om att ens veta vad det är? Det är inte särskilt många som har koll på titeln när jag för den på tal. Vete tusan om jag inte ska ta mig an Legend of Grimrock 2 igen – jag har ju ändå tagit mig in i tornet o allt :)

  8. Det tycker jag gott du ska göra. Till amigan spelade jag även ”legends of valour”,”bloodwych”,”crystal dragon”, ”abandon places 1&2” & ”knightmare”. Roliga crawlers allihop. Bloodwych kunde man även vara 2 på delad skärm.

  9. Ahh….Legends of Valour. När det kom till Amigan 92/93 var det närmast legendariskt eftersom det var ett av få spel till amigan helt i 3D med inställbar storlek på fönstret. Det var fullt med buggar vilket är synd då spelet i sig verkade ganska bra och det fungerade skapligt att köra på en Amiga 1200.

    Crystal Dragon var den sista bra dungeon crawlern till Amigan innan kraven på bättre hårdvara än Amiga 1200 dök upp. Jag gjorde en återblick på detta på min blogg för några år sedan.
    http://crpgrevisited.blogspot.se/2011/09/revisited-crystal-dragon.html

    Suveränt bra musik. Relativt snabbt och snyggt spel även om det inte når upp till Black Crypts exceptionella nivå.

    Abandoned Places 1 och 2 är också spel som förtjänar uppmärksamhet. Musiken var suverän. Spelen var stora och välgjorda. Ettan var före sin tid i mycket men led av många diskettbyten och var ganska svårt. Tvåan körde jag också om häromåret och skrev lite om på:
    http://crpgrevisited.blogspot.se/2012/06/abandoned-places-2-revisited.html

  10. Jag körde (kör fortf. ibland) ”Legends of Valour” på min 1meg A500 med 14.nånting accelerator på medium fönstret. Då gick det hur smidigt som helst. Samma när jag körde ”Wing Commander ” och ”Gloom”. På olika PD-disketter jag köpte , genom engelska Amiga tidningar , släpptes det titt som tätt buggfixar till många olika spel. Bl. a. till ”LoV”. Där fick jag även ett program där man kunde lägga in sitt eget foto till character screen:en. PD disketter var en guldgruva/ymnighetshorn.

  11. Grimrock 2 är absolut värt att spela klart.

    Är det bara jag som minns Phantasie III till Amigan?

    Annars tror jag Eye of the Beholder 2 är det spel i genren som givit mig mest – ever.

  12. Jag klarade av Phantasie III 1988 eller 1989. Det sträckkörde jag och en kompis i ett par dagar. Även på rasterna rusade vi hem vill jag minnas. Minns knappt något av det annat än att det ju inte är en realtids dungeon crawler som de övriga titlarna. På den tiden fanns även Questron II och Demons Winter. Det var innan Pool of Radiance och Forgotten Realms och Dragonlance hade kommit.

  13. Black Crypt var definitivt min favvo-crawler. Jag fastnade aldrig för DM då jag kom in i Amiga-världen först när EoB gavs ut.
    Tyckte för övrigt att titelmusiken (minns inte ifall det fanns någon annan musik i spelet?) var ordentligt mörk och cool!

    En fråga dock, du skriver att musiken i europeiska spel inte höll särskilt hög nivå. Raven Software är och var väl ett amerikanskt bolag?

  14. Yep, det stämmer – jag vet faktiskt inte riktigt varför jag skrev så. Förmodligen för att jag pratade om den europeiska demoscenen.

    I vilket kan jag inte riktigt hålla med dig om musikens kvalitet – jag tycker den är skön, men direkt dålig :) Och jag tror inte att det spelades någon musik spelet alls, nej. Dungeon Master hade ingen musik alls, vilket vi uppfattar som direkt konstigt i dag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *