I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.

Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.
 

Skön retromusik: The Last Ninja (C64, 1987)

5 oktober, 2018 av: Jimmy Wilhelmsson  

Jag gillar inte att skriva dödsrunor. Visst, det gör ju såklart ingen – men jag gillar det inte för att jag aldrig riktigt hittar de rätta orden. Vad kan man säga för att lindra den ultimata saknaden? Jag har ingen aning.

I veckan dog Ben Daglish, och en hel värld av C64-fans sörjer. De flesta av oss träffade honom aldrig, ändå saknas han. Varför sitter melodierna så hårt i oss? Varför känns det som att någon vi känner gått bort?

Jag kan inte svara på frågorna ovan. Jag tänker inte ens försöka.

Istället tänker jag kort och gott dra igenom de Ben Daglish-favoriter jag kört här på Spelpappan sedan starten 2010 – och avsluta med en ”ny”. Faktum är att musiken till Krakout var min allra första Retromusik någonsin – bara det är värt en hyllning från min sida.

Skön retromusik: Krakout (1987)

Skön retromusik: Firelord (1986)

Skön retromusik: Trap (C64, 1986)

Skön retromusik: Ark Pandora (C64, 1986)

Skön retromusik: Bombo (C64, 1986)

Jag har många gånger fått kritik för att jag aldrig kört någon musik från The Last Ninja här på Spelpappan. Hur har jag kunnat utelämna ett sådant viktigt spel med sådan viktig musik? Jag vet inte – men få tillfällen passar väl isåfall bättre än att bjuda på det då upphovsmannen och SID-mästaren själv lämnat oss?

Utan att bli alltför sentimental kan man konstatera att The Last Ninja betytt för C64-spelvärlden vad Super Mario Bros betydde för NES-fansen. Jag tycker personligen inte att det är ett särskilt bra spel, men det hade en atmosfär som få saker kunde slå på den tiden. Många försökte använda sig av ninjor i popkulturen på 1980-talet – få lyckades riktigt bra.

Trots att The Last Ninja blev så populärt har hjälten du spelar inte fastnat på samma vis. Hur många vet liksom vem Armakuni är? I vilket fall ska han ta sig in i den onde Kunitokis palats och hämnas mordet på sin klan. Som i många andra ninjaspel på den tiden handlar det inte direkt om tass-och-smyg, utan mer om att klampa fram på en grusgång.

Anledningen till att jag så väl minns Ben Daglish musik efter så många år är att den har kraften att förflytta mig. Då menar jag inte bara det nostalgiska i att jag förflyttar mig tillbaka till pojkrummet med datorn. Jag menar framförallt att den förflyttar mig sidledes, bortom den verklighet jag sitter i just nu och till det som skulle kunna vara. C64-musik för mig andades framtid. Det fanns något i blipp-bloppandet som lovade ljusa tider. Det fanns ett löfte om vad datorer skulle vara kapabla till om bara fem, tio eller femton år.

Det löftet har i dag i många sammanhang bytts ut till hot. Samma slags hot som vuxna på 1980-talet målade upp, men som vi barn då struntade i. Vi såg ju bara hur tufft allt skulle bli. Det är svårt att komma undan vuxenhetens pessimistiska slöja, men jag tror att det är viktigt att vi gör det. Inte för att bli barn på nytt, utan för att verkligen kunna vara vuxna och bevisa för nya generationer att framtiden visst är ljus, att vi visst tror. De förtjänar en framtidstro, precis som vi gjorde.

Ryms allt detta stora i Ben Daglish enkla musik? Ja … jag tror faktiskt det gör det. Jag vägrar tro att allt skiter sig när jag lyssnar på The Wastelands från The Last Ninja. Sån är jag.

Därmed svarade jag tydligen på frågorna ändå. Trots att jag lovade att inte ens försöka. Sån är jag nog också.

Varsågod – The Last Ninja till C64 från 1987

Ha en fortsatt härlig fredagkväll!

 






Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.


I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.

Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.

Kommentarer

3 kommentarer till “Skön retromusik: The Last Ninja (C64, 1987)”
  1. Andreas Johannesson skriver:

    Fin hyllning! Visst var musiken till ffa C64 något alldeles speciellt? Min favorit är helt klart ”The Palace” tätt följd av ”The Wastelands”. Och det tar en tillbaka till 1987-1988 på sekunder, det är en av de häftigaste krafterna som musik har. Vila i frid Mr Daglish!

  2. Stefan skriver:

    Bra skrivet! Jag lyssnar gärna på soundtracken till Last Ninja-serien då jag sitter och skriver. Tycker låtarna ömsom skänker nostalgi över svunna tider och ömsom en slags skön melankoli. Musiken till C64-spelen höll en hög klass överlag.

  3. Wille skriver:

    Trevlig läsning!

    Jag minns att ledmotivet till spelet Antiriad var en favorit som jag ibland lät stå och spela som bakgrundsmusik i pojkrummet.

Kommentera