Eftersom det finns så lite forskning kring brädspel och sällskapsspel är det lätt att tro att svenskarna började spela spel så snart något företag började publicera spel. Så var det förstås inte.

En stor del av min egen research kring sällskapsspel på 1930-talet pekar på att de första spelarna av spel som exempelvis Monopol faktiskt var de som annars intresserade sig för bridge. Hur konstigt det än kan låta.

Inom näringsliv och produktutveckling talas det ofta om early adopters, den grupp av människor som är först med att anamma något nytt – och den grupp en produktutvecklare behöver attrahera för att skapa sitt marknadssegment. Early adopters är alltså inte produktens huvudsakliga målgrupp, det är den ofta för liten för, utan ett slags känslig spjutspets som du både lär dig av och säljer till under en produkts tidiga fas.

År 1935 började den amerikanska speljätten Parker Brothers ge ut Charles Darrows version av det populära fastighetsspel som döptes till Monopoly. Succén var i princip omedelbar och under sensommaren 1936 började det försiktigt skrivas om den nya flugan även i svenska dagstidningar.

Exakt vem som tog beslutet att plocka Monopoly till Sverige är inte klarlagt, men legenden säger att Albert ”Abbe” Bonnier Jr. i egen hög person blev nyfiken på spelflugan. Han var då ännu inte verkställande direktör för förlaget Åhlén & Åkerlund (det skulle han bli först 1939), men hade en högt uppsatt position i verksamheten som teknisk chef. Att Abbe Bonnier ensam kommit till denna slutsats är dock inte särskilt troligt: han nämner aldrig sällskapsspel i varken memoarer eller intervjuer och erkänner vid ett flertal tillfällen att han inte heller var överdrivet intresserad för egen del (dock spelade han gärna bridge).

Monopoly togs till Sverige under hösten 1936 och översattes ordagrant till Monopol. En del av figurerna på spelplanen och omslaget tecknades om och gatorna fick svenska namn från Stockholm. Spelet började ges ut på Åhlén & Åkerlund lagom till julen 1936 – faktiskt tidigare än vad i stort sett samtliga svenska wiki-sidor i dag påstår – och ansvarig för att sprida vetskapen om dess existens blev en viss Einar Werner.

Den som är intresserad av bridge eller kortspel i allmänhet känner väl till Einar Werner. Denne man kan sägas vara en av Sveriges första spelkändisar. Han skrev flera böcker om bridge och andra kortspel varav Kortoxen, som han skrev tillsammans med Tore Sandgren, är den mest kända.

Einar Werner var på 1930-talet chef för Åhlén & Åkerlunds tävlingsavdelning som tog fram korsord, rebusar och spel till förlagets tidningar, däribland Vecko-Journalen. Han var vid denna tid en av landets ledande bridge-experter och särskilt känd för att ofta spela parspel tillsammans med fotbollsspelaren och tipsexperten Rudolf ”Putte” Kock. Dessa båda herrar blev till och med Europamästare 1939 i ett fyramannalag som även bestod av Tore Sandström och Jacke Neuman.

Einar Werners plan var att sprida Monopol bland sina många inflytelserika bridgevänner. Att spela bridge var sedan 1920-talet ett uppskattat kvällsnöje för stora delar av den övre medelklassen i Sverige före televisionens era. Spelet bygger i all korthet på att ha en partner, varpå det enklast spelas av fyra spelare i två par – vilket såklart gjorde bridge till ett optimalt fredagsnöje för ett värdpar och ett gästpar efter att middagen var avklarad.

Som kanal för att nå bridge-spelarna från den svenska övre medelklassen, de som kunde tänkas ha 10 kronor över till ett Monopol, använde sig Einar Werner huvudsakligen av magasinet Vecko-Journalen som gavs ut på just Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlund. Här skrev han artiklar om hur Monopol tagit USA och England med storm, men han insåg samtidigt att svenskarna var mindre vana vid avancerade sällskapsspel än britter och amerikaner.

Förvisso fanns det gott om enkla sällskapsspel som gick ut på att slå en tärning och stega sig framåt, men Monopol var något helt annat och krävde förståelse för ett regelverk. 1930-talet kan sägas vara årtiondet då kunskapen om sällskapsspel i modern form verkligen tog sig till Sverige. Och Einar Werner kände att bridgespelarna var helt rätt som early adopters (även om uttrycket som sådant såklart myntades långt senare).

I en av sina inledande artiklar om Monopol i Vecko-Journalen skriver Einar Werner till exempel:

”Att göra en trevlig sällskapsmänniska av en fanatisk bridgespelare och Culbertsonanhängare är svårt. Men äro de till antalet fyra och ha spelbord, kort och marker inom räckhåll, då torde det vara uteslutet. Då är varje minut man kan avhålla dem från kortdunkandet en prestation. Och tanken att få dem att spela något annat spel än bridge förefaller absurd.

I detta avseende satte emellertid undertecknad häromdagen i samband med bridgematchen Stockholm-Göteborg ett svårslaget rekord. Mina offer blevo: Fru Lina Jakobsson, kapten för alla tävlande damer i Göteborg, fru Dagmar Lundberg, obotlig tävlings- och bridgeentusiast och nu senast representant i Stockholms segrande stadslag, fru Etty Belfrage, nybörjare på tävlingsbanan, men en spelare av första klassen både vad beträffar skickligheten och intresse. Samt sist men värst löjtnant Rudolf Kock, Stockholms Bridge Sällskaps ordförande och överhuvudtaget den mest bridgetokiga människa som hittills kuperat en kortlek.”

Fördelarna med att närma sig bridgespelarna övervägde svårigheterna. Bridge hade växt sig stort i Sverige, framförallt inom de samhällsklasser som snabbast hade hämtat sig från depressionen som varade en bit in på 1930-talet. År 1932 spelades den första officiella tävlingen i Stockholm och samma år var Einar Werner själv en av grundarna av Stockholms Bridgesällskap. Kort efteråt fanns ett sådant i varje svensk stad av någorlunda storlek.

Den snabba utvecklingen gjorde att det till och med gavs utrymme för en kringmarknad, till exempel särskilt framtagna bridgebord och -stolar för att underlätta för de trevliga kvällarna. Ärligt talat kan nog en och annan brädspelare av i dag känna lite avund inför utbudet av kringutrustning och det avtryck den nya flugan måste ha gjort!

Einar Werner kunde konstatera efter julen 1936 att bridge-spelarna tog väl emot Monopol.

”När Vecko-Journalen i höstas introducerade det nya sällskapsspelet Monopol var det, ärligt talat, utan större bekymmer för detta spels framtid i Sverige. Svenskt och anglosachsiskt kynne äro ju i mångt och mycket lika och gå i varje fall hand i hand vad beträffar spel. Monopol kom hit föregånget av ryktet »The greatest game yet produced» och med en sensationell framgång i Amerika och England som bakgrund.”

Marknadsföringen slog väl ut. I stort sett alla bridgesällskap i åtminstone Stockholm med omnejd blev nyfikna på det nya spelet som enligt artiklarna aldrig skulle bli stereotypt. Bridge-spelarna varvades med överklass, kändisar och näringslivstoppar. Einar Werner och hans fru Britta var två personligheter som dåvarande kändiseliten kände till och gärna öppnade dörren för. Att spela spel med paret Werner var ett sätt att hamna på bild och bygga sitt varumärke, till kostnaden av en spelkväll.

Under våren 1937 har försäljningen och ryktena tagit fart rejält. Så till den grad att de mer traditionella bridge-sällskapen börjar knorra om att Monopol tagit över deras hobby, enligt Werner själv.

”Spelet Monopol har gjort lycka i Sverige. »Och alldeles för stor lycka», säger bridgeälskaren. »Nu kan man ju inte längre vara säker på att få sitt parti bridge efter en middag. Det är litet nervöst. Rätt som det är så har en smart värdinna placerat en vid ett Monopolbord och sen är man fast till på småtimmarna. Nej, det borde rättvisligen angivas på bjudningskorten ’bridge’ eller ’monopol’, så man vet vad man har att rätta efter och eventuellt i tid hinner ordna med en liten influensasläng.»

Förmodligen hade spelkändisen Einar Werner stor del i beslutet att låta Åhlén & Åkerlund ge ut Monopol och de andra sällskapsspelen som följde. Förlaget lanserade under några år även spel som Lexikon, Kronspelet, Picke-Pinn, Kvick, Fotboll-spelet och Lex-i-kors. Man insåg dock snart att det krävdes en särskild distributör av sällskapsspel, vilket snabbt vuxit till en populär sysselsättning vid sidan av läsandet.

Det är av denna anledning Albert Bonnier Jr. ser till att grunda ALGA:s Konst- och Bokförlag i februari 1941. Redan under samma vår förs samtliga spel över till nybildade ALGA och Åhlén & Åkerlund fortsätter fokusera på tidningar och magasin.

Enligt flera andrahandsuppgifter skedde överflyttningen av Monopol till ALGA redan 1938. I dag finns emellertid inga dokumenterade belägg för detta, mycket tyder snarare på ett senare datum. På de tidiga Monopol-spelen från ALGA anges ALGA:s Konst- och Bokförlag som utgivare, en verksamhet som alltså startade först 1941.

Naturligtvis är det möjligt att Monopol först flyttades över till en temporär verksamhet, men det existerar i dag inga kända exemplar från 1938 med ALGA som utgivare. De första annonserna för Monopol från ALGA:s Konst- och Bokförlag dök upp på våren 1941, vilket ytterligare stärker hypotesen att det är just detta år ALGA inledde sin spelverksamhet. Först i februari 1945 bytte verksamheten officiellt namn till AB ALGA.

Detta är egentligen hela grunden till varför spelförlaget ALGA existerar i den form det gör än i dag. Och givetvis kommer vi att berätta mer om deras klassiska utgivning i den kommande Boken om ALGA som går att förhandsboka till ett mycket förmånligt pris.

Det var allt för denna gång.

Ha en fortsatt härlig lördag!