Låtmakare är återigen Fred Gray, killen som även ligger bakom den utmärkta musiken till Bounces - och numera bortglömda Frankie Goes to Hollywood om bandet med samma namn.

Det smärtar mig att jag egentligen har så lite att säga om själva spelet Shadowfire. Jag försökte köra det som yngre, men begrep mig aldrig på vilka ikoner som var vad och gick på pumpen varje gång på i stort sett samma ställe.

Vad Shadofire handlar om är ett avancerat strategispel i scifi-miljö i vilket karaktärerna representeras av ikoner och kan flyttas individuellt av varandra, vilket var en nyhet då. Det hela var ett slags realtidsbaserat tidigt rollspel som gick ut på att ta upp grejer, lösa lite problem och besegra fiender. Typ, tror jag.

Enigma Force är fortsättningen på berättelsen om gruppen med samma namn – och eftersom ett par karaktärer saknas i uppsättningen i uppföljaren antar jag att de stryker med i ettan. Eller också hade den mer arkadliknande uppföljaren helt enkelt inte plats för mer än fyra karaktärer?

Vi hittar i Enigma Force iallafall roboten Maul, den blå kvinnan Sevrina Maris, insektoiden Syylk och råskinnet Zark Montor med nitar och läder. I Shadowfire återfinns även den örnliknande Torik och den klenare roboten Manto (som behövs för att kunna använda de viktiga teleportern). Uppdraget är att frita ambassadören Kryxix som hålls fången av general Zoff. Klarar du spelet tar du Zoff till fånga och på hemfärden tar uppföljaren Enigma Force vid.

En skön berättelse som är alldeles sann är att spelet tidigt innehöll en bugg som gjorde att det stundtals dök upp en osynlig fiende som attackerade ditt sällskap. Hellre än att rätta den jobbiga buggen hittade skaparna på Denton Designs på att detta var general Zoffs hemska husdjur som sprang runt på skeppet, vilket också klargjordes i manualen. Precis innan spelet skeppades hittades och rättades buggen, men de glömde att ta bort husdjuret i manualen

Varsågod – Shadowfire till C64 från 1984

Relaterade inlägg

• Skön retromusik: Bounces (1985)
• Skön retromusik: Enigma Force (1985)
• Chiptunes - att älska eller hata
• Skön Retromusik – Mikie (C64, 1986)
• Spelpappan möter Mahoney och snackar musik

Det hemliga storprojekt jag gått och sugit på är inget mindre än cantinascenen i Star Wars: A New Hope.

Exakt hur har jag inte bestämt ännu, men jag håller på med vissa förberedelser. Och precis som i fallet med skylten på dörren i Echo-basen på Hoth är naturligtvis på nätet jag hittar de viktigaste resurserna för att ta reda på vad som egentligen händer i cantina-scenen – inte så mycket själva scenen som sådan.

För dig som inte vet vad jag pratar om så visar jag cantina-scenen nedan.

Kruxet med det hela är inte bara att bygga själva cantinan, det är ju däri själva utmaningen ligger, utan att veta vem som är vem och vem som står ungefär var. Inte för att jag nödvändigtvis måste skapa en exakt replika (förmodligen vill jag tvärtom göra på mitt eget sätt), utan mer för att det vore trevligt att veta hur det faktiskt förhåller sig och vilka saker och personer som står var.

Nå, det visar sig såklart att andra på nätet redan gjort det mesta av grovjobbet. De flesta som sett Star Wars när de var små känner till personer som Greedo, Ponda Baba (han med valrossfejjan) och Dr. Evazan som muckar med Luke. Och så är där ett band som ser ut som en mix mellan räkor och insekter.

Men sen då? Vem är alla de övriga Buttericks-maskerna och var står de? Well, det har andra räknat ut. På nätet finns otaliga wikis, sajter och forum som behandlar cantina-scenen men jag har särskilt fastnat för Ultimate Mos Eisley Cantina Resource Page. Förutom att gå igenom samtliga personer som befinner sig i scenen levereras dessutom planritningar på var alla logiskt borde stå efter hur Luke ser sig omkring i lokalen – alltså typ som nedan.

Briljant.

Första bilden visar, förutom rum och alkover, hur samtliga står i det ögonblick Luke går in i lokalen; han är alltså nummer 55.

Övriga är följande:

1. Thuku
2. Buearacrat #2
3. Boelo
4. Spaceman #4
5. Danz Borin
6. Mosep
7. Spaceman #3
8. Leesub Sirlin
9. Spaceman #2
10. Jenny
11. Neesh
12. Colonel #2
13. Han Solo
14. Corellian Pirate
15. Debnoli
16. Eyvind
17. Merc Sunlet
18. Jabba’s Henchman
19. Local Ugly Man #1
20. Local Ugly Man #2
21. Brea Tonnika
22. Senni Tonnika
23. Ariq Joanson
24. Little Aunt Beru
25. Yerka Mig
26. Takeel
27. Sai’torr Kal Fas
28. Nabrun Leids
29. Rycar Ryjerd
30. Hrcheck Kal Fas
31. Dannik Jeriko
32. Wuher
33. Dr. Evazan
34. Ponda Baba
35. Ben Kenobi
36. Chewbacca
37. Local (Farmer)
38. Zutton
39. Kitik Keed’kak
40. Farmer #1
41. Farmer #2
42. Swilla Corey
43. Buearacrat #1
44. Tawss Khaa
45. Wioslea
46. Bo Shek
47. Kabe
48. Greedo
49. Tzizvvt
50. Solomahal
51. Het Nkik
52. Reegesk
53. Garouf Lafoe
54. C-3PO
55. Luke Skywalker
56. R2-D2
57. Ukchet
58. Uutkik
59. Jek Nkik

Hängde du med? Nä, det är klart du inte gjorde. Nio av tio namn i listan säger vanliga Star Wars-fans förmodligen ingenting alls. Men det är alltså guld värt ändå om du tänker bygga upp cantinan.

Nu är jag lite osäker på exakt hur jag kommer att göra; jag ogillar dioramor som ses uppifrån, istället vill jag gärna att betraktaren ska kunna se in rakt från sidan. Det gör att jag kommer att kapa rakt av någonstans och förmodligen ändra sammansättningen av rummen, men det får jag helt enkelt fundera på.

Nästa filmläge är det Luke ser när han väl ställt sig på sin plats vid baren och kikar runt, då ser han ytterligare personer i lokalen som upphovsmannen rent logiskt placerat ut efter betraktelsevinklarna.

A. Duros (unamed) B. Feltipern Trevagg C. M’iiyoom Onith D. Elis Helrot

E. Muftak F. Lirin C’arn G. Djas Phur H. Myo

I. Spaceman #2 J. Danz Borin K. Labrun Neids L. Neesh M. Han Solo N. Jenny

O. Ellors Madak P. Banis Keeg Q. Melas

R. Momaw Nadon S. Trinto Duaba T. Gotal (unnamed)

U. Ketwol (Lak Sivrak in original version) V. Labria W. Dice Ibegon

The ”Modal Nodes” X. Tech Mor Y. Doik Natts Z. Lars M’yer AA. Figrin D’an BB. Tedn H’ai CC. Nalan Cheel DD. Ickabel G’ont

EE. Hem Dazon FF. Arleil Schous GG. Brainiac HH. F’u Man-Chu II. Bom Vimdin

…

Vad mer kan en dioramaskapare begära? Tja, kanske lite bakgrundsinspiration för att kunna sätta atmosfären rätt? Av just samma anledning har det släppts en nördig bok, Tales from the Mos Eisley Cantina, som består av sexton korta noveller av olika författare som följer olika öden som alla sammanstrålar i cantinan under just denna ödesdigra dag.

Jag kan inte påstå att det är världens bästa litteratur, men det är jäkligt kul läsning.

Nästa steg är att fundera ut exakt hur jag vill ha det hela och hur elektriciteten kan dras i lokalen. Därefter blir det rekognocering av vilka figurer som behövs, jag har redan tagit kontakt med en del personer med erfarenhet av att tillverka egna karaktärer av delar från andra actionfigurer.

Mitt största problem är som vanligt tid, men allt löser sig. Så länge någon annan gjort det tidsödande grovjobbet inom research

Relaterade inlägg

• Nästa säsongs dioramabyggen
• Årets julkrubba enligt Lucas-evangeliet
• Spelpappan återskapar Echo Base på isplaneten Hoth
• Så bygger du egna actionfigurer
• Spelpappan återskapar Slaget om Hoth, sista delen

Chiptunes antingen älskar eller hatar man – men vad är det?
Finns det en tydlig definition? Nja, enligt mig.

För mig är en chiptune en låt som försöker efterlikna de gamla datorernas och spelkonsolernas sätt att spela upp musik, eller en låt som helt enkelt är skapad med sådan hårdvara.
Som exempelvis den här käcka låten:

Wikipedia menar att en chiptune är:

”[S]ynthesized electronic music often produced with the sound chips of vintage computers [traditionellt sett 8-bitarsmaskiner, min anm.] and video game consoles, as well as with other methods such as emulation.”

Det handlar alltså om musik gjord på ljud som framställs hårdvarumässigt – och innefattar normalt inte exempelvis samplingar. Men senare erkänner Wikipedia-artikeln att även lågkvalitativa samplingar på till exempel Amiga-plattformen (som är 16 bitar, och inte 8-bitar) ändå kan räknas som chipmusik, beroende på vilken hårdvara som använts för att skapa den. Definitionen är alltså lite luddig, och vad spelar det egentligen för roll? Det viktiga är ju musiken som sådan, inte definitionskäbblet.

Sverige är generellt sett duktiga på chiptunes – och egentligen på allt som körs på 8 bitar. Är du helt utanför retrosvängen har du kanske inte hört talas om gruppen Rymdreglage - för att du ska komma in i matchen inleder jag därför med kända videon till 8-bit trip.

…

En betydande del av chiptune-svängen är att göra covers av andras låtar. Genrens begränsade spann gör att en låt anses vara riktigt bra när den på ett nydanande sätt kan lyfta fram nya aspekter av ett verk som redan är bra på sitt sätt. Jag ger några exempel nedan.

Magnus Pålsson, eller Souleye, hörde av sig till mig och berättade om sin musik. Jag fastnade för hans cover av Jag kommer med Veronica Maggio med ett stilfullt dansnummer uppförd av rdhotcalipepr. Lyssna, se och njut.

Bland tidiga chipcovers hittar vi Billie Jean av Michael Jackson.

Eller Clint Eastwood med Gorillaz, från det glada 90-talet.

eller Gangster’s Paradise med Coolio, om du känner för att rappa lite chiptune-style. Du vet väl förresten att den låten är kraftigt inspirerad av Pasttime Paradise av Stevie Wonder från 1976?
Bra, det är inte alla som vet det :p

Rocklåtar är ganska populära att göra chiptunes av, till exempel Welcome to the Jungle av Guns n’ Roses.

Eller Thunderstruck med AC/DC – som du själv får sjunga, alternativt skrika, till.

I min artikel om 80-talets demomusik på Eurogamer.se nämnde jag mot slutet Linus Åkesson och hans många roliga hemmabygge kring chipmusik. Det senaste alstret, bitbuf, färdigställdes så sent som i julas och är en portabel DJ-maskin för realtidshantering av chipmusik.

Som du ser i demonstrationsvideon nedan kan han spela in slingor och mönster som återanvänds och manipuleras på olika vis, så att en skicklig chipmusiker faktiskt kan underhålla en dansande nattklubbspublik helt i realtid med unik musik. Linus – chipkungen!

Vilka chiptunes är dina favoriter?

Relaterade inlägg

• Skön Retromusik – Mikie (C64, 1986)
• Spelpappan möter Mahoney och snackar musik
• Skön Retromusik - Commodore 64 fyller 30!
• Skön Retromusik: Comic Bakery (C64, 1988)
• Skön Retromusik: Rubicon (C64, 1991)

Kanske är det därför busungespelet Mikie fastnat i minnet för den som antingen är gammal nog att ha sett det i arkadhallar, eller åtminstone för den som hade det på speldatorn där hemma i pojkrummet.

Mikie är alltså från början ett arkadspel signerat Konami från 1984. Jag har personligen aldrig sett detta i verkligheten, men jag kan mycket väl tänka mig att upplägget passar arkadmaskiner väldigt bra. Jag kan också tänka mig att att det finns betydligt fler nivåer i arkadläget, eftersom spelet på Commodore 64 är tämligen snabbt avklarat.

Berättelsen är lika briljant som brukligt är i spel av denna sort. Mikie är ett blont busfrö som mitt i fysiklektionen plöstligt saknar sin flickvän Mandy. Att han är ensam kille i hela klassrummet verkar inte få honom att tänka mindre på sin tjej, och det ska han såklart ha eloge för.

Läraren är inte lika förstående och försöker jaga ifatt Mikie och kastar även löständer(!) för att få honom att sansa sig. Under jaktens gång hinner både vaktmästaren och kocken ge sig in i jakten som går via skolhallar, pentryn och skolgårdar.

Precis som jag nämnt i tidigare inlägg är det Martin Galway som ligger bakom de sköna låtarna som ackompanjerar varje klassrum eller skolhall i hemdatorversionen.

Bland sångerna hittas två låtar av The Beatles, A Hard Day’s Night och Twist and Shout – den senare är dock inte skriven av The Beatles, utan är bara en väldigt känd cover från deras tidiga år. Det faktum att det ingenstans i spelet berättas att låtarna är skrivna av någon annan har fått många att tro att man lånade dem helt utan att fråga, vilket inte hade förvånat mig – spelbranschen var inte riktigt likadan på den tiden.

Nu kanske vi inte ska lasta just Martin Galway för detta, eftersom han enbart gjorde hemdatorversionerna av musiken efter originalets förlaga – låtvalet var med andra ord inte hans.

Faktum är att Mikie i originalet skallar sina motståndare istället för att bara paralysera dem med sitt gälla skrik. Glasburkarna innehållandes de hjärtan han ska samla på är utbytta mot större hjärtan du behöver träffa tre gånger och så vidare – allt för att göra hemdatorversionen mindre våldsam än arkadoriginalet.

Varsågod – Mikie till C64 från 1986

Relaterade inlägg

• Skön Retromusik: Comic Bakery (C64, 1988)
• Skön Retromusik: Green Beret (C64, 1986)
• Chiptunes - att älska eller hata
• Spelpappan möter Mahoney och snackar musik
• Skön Retromusik - Commodore 64 fyller 30!

I början av 1990-talet började allt fler ”vanliga” datoranvändare, så kallade lamers, intressera sig för demon - förmodligen mest för att de var coola.

Jag har som sagt skrivit en del om den svenska demoscenen på Eurogamer.se, första delen publicerades för drygt ett år sedan och fick lite ljummen kritik. Andra delen, den som byggde på Mahoney-intervjun, blev dock uppskattad i de flesta läger – och i ärlighetens namn lades betydligt mer resurser på ren research än tidigare.

När jag öppnar och läser sista numret av Datormagazin år 1991 (jag ligger några veckor efter, sorry) slår det mig hur stort utrymme Pontus Berg och hans spalt, Demo World, faktiskt får; det är ett helt uppslag.

Inledningen förkunnar att årets festaste party nu fått både tid och plats; världens coders, swappers och crackers bör bege sig till Danmark för att fraternisera, skryta, kreera och bråka.

”Definitiva beskedet och full klarhet har äntligen uppstått om det stora partyt i år. Platsen är Aars utanför Aalborg i Danmark och arrangörerna är Anarchy, Silents och Chrystal. Andra grupper har figurerat. Men sanningen är att dessa tre grupper står för partiet (sic). Eventuell oreda beror på att de alla har bytt grupp under hösten.

Diverse Rebels medlemmar gick med i Anarchy och Silents, varför Rebels inte stod som arrangörer. Och sedan gick Quartex demosektion, Alliance Design, över till Chrystal. Det betyder att inte heller Quartex har med saken att göra. Pust, hängde ni med där?”

Den stora skillnaden mellan demon på C64 och A500 var att allmänheten mycket lättare kunde tillgodogöra sig elitens alster på den senare plattformen. Dels var de flesta demon betydligt tuffare rent grafiskt och ljudmässigt, de var lättare att ta till sig och även den som inte begrep vad som var lätt och svårt att göra på en dator tyckte gärna att det mesta var ganska coolt. Så var det inte alltid med C64.

Men dels gjorde också den inbyggda diskdriven i en A500 att saker spreds lättare. I Sverige var en diskdrive till C64 ganska dyr och de flesta satt kvar med kassettstationen under hela användartiden. Kassettband var klumpiga för demodistribution och i stort sett allt, nyheter såväl som demon, spreds via disketter – vilket alltså uteslöt stora delar av lamerpubliken.

Som jag skrev i förra veckan, begav jag mig faktiskt till Aars och The Party år 1992 tillsammans med delar av Fairlight, Defcon One – och några andra grupper jag glömt namnet på. Jag och en vän deltog i musiktävlingen med en ganska dassig låt som inte fick några poäng, men huvudpoängen med hela resan var ju mest att träffa folk, byta spel och kolla på coola grejer. Jag satt och kodade nån labytintgrej i AMOS också, vill jag minnas – lamer som jag är.

…

Ytterligare ett bevis för att demon hade nått massorna är det faktum att det släpptes ett antal demoverktyg – med vilka du alltså kan göra dina egna demon utan att programmera(!). Poängen med det kan man ju diskutera, men eftersom det tydligen fanns en marknad för det, så gjordes det också mjukvaror.

Demoprogrammering handlar ju om att visa upp sina färdigheter och helst behandla sina objekt på ett sätt ingen annan gjort tidigare, eller optimera sina rutiner så att de utnyttjar den begränsade hårdvaran maximalt. Givetvis kunde du inte göra något av detta i en DemoMaker.

På tre hela sidor recenseras programmet DemoMaker, skapat av mestadels tyska gruppen Red Sector – och om du var flink i fingrarna och körde på någon av de många standardinställningarna kunde du har en demo klar på tre minuter.

Praktiskt, eller hur? 370 pix kostade härligheten.

”Men om man nu vill göra ett demo, men inte ägna åratal åt att lära sig programmera 68000 assembler och M68000-cyklers? Hur gör man då? Red Sector löste problemet. De gjorde ett program döpt till DemoMaker. Målet var att vem som helst skulle kunna göra ett lika häftigt demo som deras eget, utan att behöva programmera en rad! Och det är precis vad man lyckats med. I DemoMaker klickar du dig bara gram och väljer olika kombinationer av bilder, texter och musik.”

Efter att drygt ett år tidigare ha släppt ett massivt megademo över två disketter, lämpligt nog kallat Red Sector Megademo (vars andra del av fyra presenteras nedan), insåg gruppen att intresset var så pass stort att de skulle kunna tjäna några kronor på det. Entreprenöriellt och smart.

Demoscenen lever vidare i en del kretsar, som jag nämnt tidigare. Amiga-scenen är mer splittrad eftersom det släpptes ganska många olika sorters Amiga-datorer med olika konfigurationer. C64-scenen är mer traditionell och arbetar fortfarande med att hitta skrymslena i hårdvaran som ännu inte utnyttjats.

Och förmodligen bråkas det mindre mellan grupperna; i dag är de så få att alla förmodligen känner alla - och dessutom har de flesta med råge passerat 30. Lusten att gnabbas över sådan förvinner liksom med åren.

När jag ändå håller på och pratar demon för 20 år sedan kan jag inte låta bli att slänga med megademon Odyssey från gruppen Alcatraz. Tuffare än så här blev det inte på Amiga 500 på den tiden – för nästan exakt 20 år sedan.

Relaterade inlägg

• För 20 år sedan - vilken tillverkare faller ifrån denna gång?
• För 20 år sedan – den hiskeliga annonsmarknaden
• För 20 år sedan - hur såg man på spelbranschens framtid?
• För 20 år sedan - spelbranschen börjar bli vuxen
• För 20 år sedan - insändaren, en bortglömd gammal vän?

I februari släpps ju dessutom PlayStation Vita, så då kan vi förmodligen räkna med en nätt liten lavin av recensioner av lanseringstitlarna.

Tänk på att det är du som är förälder som avgör om ett spel är lämpligt för din familj, ingen annan.

Det finns en utmärkt PEGI-rankning som sätter riktlinjer för vilken ålder ett barn bör ha nått innan de bör prova spelet. Denna siffra betyder inte att barn som är äldre än så inte kan ha kul, det handlar mer om vilken mognadsgrad man bör ha uppnått.

Tv-spel som lämpar sig från 3 år och uppåt

Boom Street (Wii)

”Mixen av Mario och Dragon Quest känns [också] minst sagt forcerad och även om vi faktiskt haft några roliga stunder med Boom Street känns det svårt att rekommendera det. Det finns en hel del spel av den här typen med betydligt högre kvalitet vid det här laget och den verkliga förebilden är fortfarande att föredra.”

Recensent: Joakim Håkansson

Relaterade inlägg

• Bra spel för barn, vecka 1 2012
• Bra spel för barn, vecka 50 2011
• Bra spel för barn, vecka 49 2011
• Bra spel för barn, vecka 48 2011
• Bra spel för barn, vecka 47 2011

Under mina besök i New York har jag också försökt att plocka in så mycket som möjligt av roliga ställen att besöka – men bäst hittills är kanske faktiskt Belvedere Castle i Central Park som figurerar i Alone in the Dark 5.

En av de mer spännande episoderna i Alone in the Dark 5: Inferno är när du söker igenom ett litet slott mitt i Central Park, som kort och gott kallas Old Castle.

Slottet, Belvedere Castle, finns på riktigt och ligger dessutom i Central Park, beläget på den kulle som kallas Vista Rock - som för övrigt bildar parkens nästhögsta naturliga punkt. Det jag inte visste när jag begav mig dit en dag i maj 2010 var hur noggrant spelutvecklarna återskapat slottet in i flera detaljer.

Eftersom jag hade spelat Alone in the Dark 5 bara några veckor tidigare var det med färskt minne jag vandrade runt och jag kunde inte låta bli att ta en massa bilder att jämföra med spelet.

Jag har satt ihop en liten film som kör igenom mina bilder att jämföra med dem från spelet, men jag går även igenom var och en av dem nedan.

Belvedere Castle har fått sitt namn efter det italienska uttrycket för ”vacker utsikt” och även om terrängen runtomkring växt ikapp det lilla slottet är utsikten ganska ok. Tornet är högsta punkten i Central Park och även målet för den som spelar; däruppe väntar nämligen ett stängt gammalt astrologiskt labb som varit stängt och bortglömt sedan länge. Vad som finns där nu är oklart.

Trappan börjar på exakt samma sätt som i spelet, möjligtvis är den något bredare i verkligheten.

På väg upp smalnar den av ännu mer; här var det nära att alltihop fick avbrytas då min gravida flickvän vägrade att gå i fler trappor. Vi kom överens om att hon gick stanna i skuggan av träden på själva slottsplanen, medan jag gav mig in i slottet.

Jag har inte själv tagit bilderna från spelet, då jag inte körde det på PC – därför har jag tyvärr ingen vettig översiktsbild rakt framifrån slottet. Men denna svepning ser man ändå ganska mycket av.

Paviljongen ovan är väldigt välgjord och stämmer fint överens med verkligheten.

Och även på insidan kan vi se att flera av detaljerna finns med, till exempel de X-formade små fönstrena längs innertaket. Här ser vi även att huvudbyggnaden i spelet inte står i samma vinkel som i verkligheten, förmodligen av speltekniska skäl.

Kikar vi pelarna ser vi huvudbyggnaden, vilken i stora drag ser ungefär likadan ut som i verkligheten.

Medan min sambo är både trött och uttråkad beslutar jag mig för att gå in i slottet för se vad som gömmer sig länst upp i själva tornrummet där det astrologiska labbet ska ligga.

Den finaste detaljen av dem alla är med – den basilisk i brons som hänger över porten, som i spelet såklart är både stängd och låst.

Väl inne i förmaket sitter i verkligheten en sur vaktmästartant som undrar varför jag springer runt och tar bilder på tråkiga saker. Hon satt inte där i spelet.

Den här killen som restaurerar ett av de mer intressanta rummen i spelet är också ny. I Alone in the Dark är detta rum täckt av en dödlig sörja du inte kan trampa på utan att först lysa på det eller bränna bort det. Det verkar dock inte bekomma killen som jobbar där nu.

Om Edward Carnby vänder sig ett knappt halvt varv om till höger och tar några steg mot kanten så hamnar han på ungefär samma position som jag är när jag tar bilden. Taket på paviljongen vi precis varit i skymtar dock även nu.

Denna vinkel är den Carnby ser när han pratar i telefon i förra bilden, alltså den utgång han nyss kom genom. Den är av speltekniska skäl gjord mycket bredare, förmodligen så att du inte ska fastna där om något monster stupat mitt i dörrhålet.

Här är Edward Carnby ytterligare en trappa upp på en liten balkong. Om han hade böjt sig ner och kikat över kanten snett till höger hade han sett ungefär samma som jag; en bit av våningen vi precis var på och slottsgården med paviljongen till höger.

Och här slutar det. Det du ser i spelbilden är precis under översta tornrummet. Även i verkligheten finns ingen trappa upp, men istället för en magiska stenplatta som hissar upp dig när du aktiverat alla symboler – finns i dag en lejdare av stål som bara tar dig till en ogästvänlig skylt som säger att du inte är välkommen. Förmodligen har originalstegen varit av trä och försvunnit sedan länge.

Mysteriet kvarstår alltså – hur ser det översta tornrymmet ut? Så här ser det ut i Alone in the Dark.

…

Faktum är att Belvedere Castle även figurerar i filmen om smurferna som gick på biograferna förra året. Det är här Gargamel skapar sitt högkvarter från vilket han planerar sin fruktansvärda hämnd. Mer om smurferna hittar du här.

Relaterade inlägg

• Historien möter spel – Uncharted: Drake's Fortune
• Spelpappan recenserar Disney Universe
• PlayStation Move vill inte lossna
• Spelpappan recenserar LEGO Star Wars III: The Clone Wars
• De ständigt politiska smurferna

Samtalet ledde in på väldigt mycket mer än vad jag kan återge både här och i originalartikeln, men om inte annat fick det mig att äntligen snygga till min C64-setup här på kontoret.

”Musiker har demo- och spelbranschen att tacka för mycket” – det är det grundläggande budskapet i den artikel som uppstod ur intervjun med Mahoney.

Det går att påstå att den digitala revolutionen inom musikbranschen, som vi upplevt de senaste 30 åren, fick enorm draghälp av demo- och spelbranschen på hemdatorer som Commodore 64 och Amiga 500.

”SID-chipets struktur påverkade 80-talets synthbyggare och hade såklart stor betydelse även för hemdatorspelen som släpptes under de kommande tio till femton åren. Att få tillgång till tre 8-oktaviga ljudkanaler med separata oscillatorer för varje kanal och som var och en kunde spela fyra olika vågformer var lyx på den tiden – och mycket mer avancerat än allt annat som fanns i datorväg”, förklarar Tufvesson.

Ändå var musiken av sekundär betydelse för den tidens demokreatörer – ljud och musik fick inte ta plats eller resurser från tunga saker som kod och grafik.

Förutom begränsingen på tre stämmor, vilket egentligen inte sågs som en begränsning utan som en stor frihet, fick musik generellt sett bara ta upp 4 kilobyte av minnesutrymmet. Detta motsvarar nämligen den del av datorns minne som inte kan innehålla grafiska data – alltså reserverades det ofta för ljud eller musik och var inte sällan allt musikern fick hålla sig till eftersom grafik och kod ansågs viktigare.

Mahoney som varit med i stort sett från början av C64:ans karriär, från 1982 och framåt, gick år 1988 successivt över till Amiga 500 som huvudsaklig plattform – och ligger bland annat bakom musikprogrammet NoiseTracker. Fram tills dess kunde hans demoalster se ut så här – Gnarp skrev han som fjortonåring.

Om 1980-talet styrdes av ljudprocessorer som skapade musik genom att modulera ljud direkt från hårdvarans vågformer – så innebar 1990-talets datorer som Amiga 500 och Atari ST ytterligare möjligheter genom att det gick att spela upp 8-bitarssamplingar, alltså inspelningar av ljudklipp – till exempel trumljud, piano eller bas. Eller för den delen röster.

”Det finns en tydlig skillnad mellan musiken på Commodore 64 och NES jämfört med datorer som Amiga 500 och Atari ST. Den begränsade inramningen kring C64 och NES gjorde att melodierna var tvungna att sticka ut och vara ‘catchy’. I och med samplingar av riktiga instrument över fyra kanaler fick musikern möjlighet att imponera med ljuden som sådana och kunde leverera trummor, bas och ljudmattor – musik som gav effekt utan att den nödvändigtvis var melodisk”, förklarar Tufvesson.

Ett typiskt exempel på detta är den demon State of the Art av gruppen Spaceballs. År 1992 vann den demotävlingen på det årets största datorfest, The Party, i danska Aars. Undertecknad var faktiskt där med min Amiga 500 och bevittnade alltihop.

Läs om detta och mycket mer i huvudartikeln, Eurogamer undersöker 80-talets demoscen, del 2.
Del 1 hittar du här.

…

Hela arbetet med artikeln under julen fick mig inspirerad att ta tag i det jag velat göra länge nu, nämligen integrera en C64 i min vanliga kontorskonfiguration (haha, skönt ord) utan en massa sladdar och skit överallt. Det är ofta sladdarna som gör retrogrejer otympliga.

Lösningen blev något Ikea skulle kunna använda i sin marknadsföring, tycker jag Sladdarna gömda inuti möblemanget och i sidoskåpet finns det till och med plats för en diskdrive.

Tack var ett litet glapp mellan lådan och bordsskivan kan jag till och med ha två TAC-2 inkopplade och stänga lådan när det ska spelas. Mycket bra lösning, på min ära!

Relaterade inlägg

• Skön Retromusik: The Armageddon Man (C64, 1987)
• Chiptunes - att älska eller hata
• Skön Retromusik – Mikie (C64, 1986)
• Skön Retromusik - Commodore 64 fyller 30!
• Skön Retromusik: Comic Bakery (C64, 1988)

Januari månad är helt enkelt ingen attraktiv släppmånad för tv-spelstillverkare, åtminstone inte de som riktar in sig mot barn- och ungdomar eftersom julen betyder en hel del för försäljningen gentemot denna målgrupp.

Ett spel som passar yngre har vi dock hunnit med att recensera på Eurogamer.se. Och den korta sammanfattningen av denna recension hittar du här.

Tv-spel som lämpar sig från 7 år och uppåt

Winter Stars (Xbox 360, PS3)

”[Winter Stars] stora ambitioner är [...]inte helt förgäves och även om titeln har extremt många skavanker är det ändå ett av få riktigt seriösa sportspel till Kinect. Titeln har dock ganska stora toppar och dalar, som sig bör i fjällen.”

Recensent: Kristoffer Nyrén

För dig som undrar varför Star Wars: The Old Republic inte finns med, kan jag berätta att det har en rekommendation på 16 år och faller därför under radarn i mina sammanfattningar av barn- och ungdomsspel.

Den recensionen hittar du dock här.

Relaterade inlägg

• Bra spel för barn, vecka 2 2012
• Bra spel för barn, vecka 50 2011
• Bra spel för barn, vecka 49 2011
• Bra spel för barn, vecka 48 2011
• Bra spel för barn, vecka 47 2011

Well, det har vi inte längre – faktum är att han äter så mycket och ofta nu att vi nästan känner för att ransonera lite grann.

Nä, så är det givetvis inte. Men ätproblemet är just nu som bortblåst; de är märkliga, barn.

Kindtänderna har ju fortfarande inga, så det handlar fortfarande inte om vilken mat som helst. Men grönsaker, frukt, ost, kex, bröd, mjölk, ris och pasta av olika slag glider i stort sett alltid ner nuförtiden. Det får gärna vara inbäddat i nån slags sås som han kan kladda runt med.

Kött och fisk ställer han sig ännu lite tveksam till, antagligen för att han inte kan tugga ordentligt. Däremot börjar det gå hyfsat bra att käka med sked.

Nu är julen utstädad för denna gång; god fortsättning allihop!

Relaterade inlägg

• Alvar börjar bygga istället för att riva
• Hur får dagis barn att äta?
• Helt plötsligt kan han stå och gå
• Alvar fyller ett år
• Tidernas största dagisfiasko

År 1982 visades nämligen den innovativa lilla brödburken upp för de imponerade besökarna på prylmässan CES i Las Vegas. Men för mig är 1987 året som sticker ut bland alla övriga.

På Eurogamer.se har vi varje torsdag en Veckans Retrokanon där vi presenterar ett gammalt spel som imponerade på sin tid. I dag är denna spalt utbytt mot en liten hyllning av Commodore 64 och de 30 år den hängt med.

Jag tänkte inte skriva särskilt mycket mer än så, utan nöjer mig med att återge de tre musikstycken – alla från guldåret 1987 - jag satt ihop tillsammans med bilder från varje spel i fråga. Varsågod.

I morgon hade jag tänkt att det skulle bli lite skriverier om Alvar.

Relaterade inlägg

• Skön retromusik: The Last V8 (1985)
• Skön retromusik: Rasputin (1985)
• Skön retromusik: International Karate (1985)
• Skön retromusik: Monty on the run (1985)
• Chiptunes - att älska eller hata

Lika oviss var hårdvarukampen för exakt 20 år sedan – och det intressanta är att åtminstone två av aktörerna är samma som i dag. En försvann helt.

En del diskussioner är eviga och försvinner inte över tid. Våldsdebatten kring spel är en sådan (och denna kommer jag att få anledning att återkomma till senare i år) och ovissheten som uppstår mittemellan två hårdvarugenerationers levnadscykler en annan.

Detta blev särskilt tydligt när redaktionen och läsarna på Eurogamer.se för en vecka sedan sammanfattade vilka trender man förväntar sig under 2012 att maskinvara och plattformar kommer att spela en avgörande roll på ett eller annat sätt.

Men trots att historien ofta upprepar sig kryddas den såklart också med helt unika förutsättningar som inte fanns gången innan, som för exempelvis för 20 år sedan; Internet är exempelvis en sådan förutsättning som inte gällde då.

PS3, Xbox 360 och framförallt Wii börjar bli åldersstigna och kommer att ersättas av ny hårdvara. I skrivande stund vet vi inte om Sony och Microsoft kommer att satsa på kraft eller innovation, men vi vet att deras val kommer att ha stor betydelse för respektive tillverkares ekonomi de kommande fem åren.

Det som är tydligt i varje nummer av Datormagazin under hela 1991 är den rädsla Commodore-entusiasterna känner från två håll; dels från spelkonsolerna från Nintendo och Sega och dels från PC-hållet. Många yngre verkar hellre vilja satsa på ”dumma” och dyra spelapparater helt utan programmeringsmöjlighetet - och kraften i de nya PC-maskinerna gör att de kan köra spel Amiga 500 inte orkar med. Samtidigt gör Commodore felsatsning efter felsatsning.

Mitt i detta skruvstäd stod vi Amiga-användare stolta med flaggan i topp, och jag minns hur uppmuntrande nöjesredaktörens ord faktiskt lät, om än med darr i rösten, i december 1991.

”Helt plötsligt nästan dränks vi i utmärkta spel till allas vår favoritburk. Jag tänker närmast på spel som James Pond 2, Last Ninja 3, Rise of the Dragon, Strike Fleet, Turbo Challenge 2, Rolling Ronny med flera. Nu verkar det som om programmerarna äntligen lärt sig hur de ska hantera Amigan. Jämför dessa spel med julreleaserna från Nintendo och Sega, och Amigan vinner med hästlängder. Vad är det som gör att fler är beredda att betala upp till 600:- för halvtaskiga Nintendospel än att betala 329:- för otroligt bra amiga-spel?! Tja, kanske är cartridge framtiden i alla fall…”

Rolling Ronny på Amiga 500

Att Rolling Ronny tog plats bland spelen som räknades upp som heta jultitlar under vintern 91 känns kanske lite märkligt, men så är det med en del spel – som egentligen var bra, men försvinner lika snabbt för det.

I dag vet vi vad som hände sen.
Nintendo hade redan framgångsrikt spelat ut Sega på den amerikanska 8-bitarsmaknaden, bland annat genom en aggressiv taktik som gick ut på att utvecklare pressades att inte få utveckla tredjepartsspel om de samtidigt utvecklade till andra format.

Sega och Nintendo fortsatte kriga med varandra in i 16-bitarsgenerationen och vann olika marknader i olika delar världen, fram till 1999 då Sega förklarade att de inte längre kommer att satsa på ny hårdvara. Två år senare fyllde Microsoft luckan som uppkom genom att släppa sin första Xbox.

Sony slog sig in på marknaden med PlayStation år 1994, efter att ha flirtat med Nintendo under en tid körde de helt enkelt sitt eget race. Ett race båda bolagen fortfarande kör.

Alone in the Dark övertygade mig på allvar år 1992 att de riktigt feta äventyren finns på PC.

PC, och framförallt Windows och DOS, växte sig starkt och släppte aldrig in Commodore i företagssegmentet, medan de successivt knaprade i sig spelmarknaden genom att också satsa på grafik och ljud i form av utbytbara kort.

De fetare Amiga-modellerna blev dyra och i takt med att mjukvaruutvecklarna drog öronen åt sig ville heller inte särskilt många köpare hoppa på en dyrare maskin som hade sämre programutbud.

Commodore drog alltså det kortare strået gentemot samtliga konkurrenter – mycket på grund av att de innerst inne inte ville vara en tillverkare av speldatorer. I dag är speldatormarknaden enorm och en stor anledning till att PC fortfarande står sig väl i kampen mot Apple.

Allt ser så glasklart ut när jag läser tidningarna nu; men på den tiden kunde jag aldrig ens drömma om att Commodore-skeppet skulle kantra och sjunka tvärt. De hade hela marknaden i sin hand, men förlorade allt och försvann. Flera gånger, faktiskt.

Och kanske, kanske ger en annan tillverkare upp denna gång. Åtminstone lär nya hungriga vargar vilja vara med; både Apple och Google bultar och klöser på dörren.

Vem faller ifrån? Vem orkar inte tävla om prestanda, tillverkningskostnader och patentstrider längre?

Oavsett hur det slutar kommer 2012 att bli ett hårdvarans år – antingen triumferar den och spränger helt nya gränser, eller så blir detta inledningen på den period då hårdvaruhetsen får sig den törn många väntat på i flera år – och helt andra attribut och förutsättningar börjar gälla.

Spännande blir det i vilket fall.

Relaterade inlägg

• För 20 år sedan - insändaren, en bortglömd gammal vän?
• För 20 år sedan - hur såg man på spelbranschens framtid?
• För 20 år sedan - spelbranschen börjar bli vuxen
• För 20 år sedan - fönster blir standard
• För 20 år sedan - demoscenen börjar tilltala massan