Det vankas nervöst av och an på en del uteserveringar, arbetsplatser och vardagsrum just nu. Det Riktiga Hockey-VM är prestigefullt och anordnas bara en gång om året. Förloraren förlorar allt.

Det Riktiga Hockey-VM är en återkommande bordshockeyturnering i min bekantskapskrets. Sedan 2004 har vi hållit på; första gången sköttes alla tabelluträkningar med papper och penna – i dag sker allt över webben.

Kanske kommer en ny webb och en app snart?

Vi har funderat på live-sändningar och annat tingel-tangel. Men egentligen är allt detta utsmyckningar kring kärnan – att det handlar om att absolut inte förlora. Förloraren tappar sin plats i huvudturneringen och trillar ner bland skaran kvalande spelare som vill in varje år. En del spenderar flera år i kvalserien innan de kommer upp, sådan är lagen.

Som rättesnöre används de klassiska reglerna från Bordshockeybibeln (sånär som på några lokala ändringar eftersom vi har domare och allt) och som energigivare fungerar rikligt med öl och annan dryckjom.

Men det är inte alls så studentikost som det kanske kan låta; tvärtom tar de flesta helt seriöst på uppgiften och vill verkligen lyckas väl och spela semifinaler uppåt istället för nerflyttningsserien.

Det här året, det nionde i raden, är har vi fyra kvalande lag som slåss om en plats. Det kommer att bli stenhårt och säkert en del fula psykmetoder och andra tricks. Precis som det ska vara.

Så här trevligt såg det ut år 2010:

Relaterade inlägg

• Nedräkningen till Det Riktiga Hockey-VM har börjat
• Korta nedslag i spelsommaren 2011
• Dags för Det Riktiga Hockey-VM
• Bilder från Det Riktiga Hockey-VM
• Spelpappan fyller ett år

DRM handlar i första hand om tekniker för att stoppa eller försvåra för piratkopiering och innebär i nästan samtliga fall en begränsande faktor för den som är laglydig och faktiskt köper sina produkter. Men frågan är om inte idéerna på 90-talet var ännu värre…?

I en 20 år gammal artikel jag hittade i min retroresa i gamla Datormagazin uppdagar sig dock den märkligaste DRM-lösningen jag hittills sett – så märklig att det måste handla om ett otajmat aprilskämt.

Skribenten Felix Anderhäll menar i en artikel som tar upp nästan en helsida att ett helt nytt chip i Amiga kommer att stoppa piratkopiering.

Inga intervjuer görs, inga referenser till talespersoner tas upp och ingen djupare analys av hur detta påverkar användarens vardagsliv – eller för den delen försäljningen av Commodores produkter.

”Datormagazin kan som första tidning i världen avslöja hur Commodore genom ett nykonstruerat chip gör det tekniskt omöjligt att piratkopiera spel på Amigan i framtiden. På Commodore omges nykonstruktionen av största möjliga hemlighetsmakeri.”

Första tidning i världen? Det låter som en grej som borde varit på förstasidan, om det var sant. Men tidningen utkom den 9 april, så ett aprilskämt vore lite otajmat. Å andra sidan trycks ju en tidning i god tid innan utgivningsdatum, så det kan ju mycket väl vara så att de sista sidorna sattes kring den 1 april.

”Första gången man använder en ny Amiga får man slå in sitt personnummer innan datorn fungerar. Detta personnummer bränner datorn sedan automatiskt in i Gail-chipet. När man laddar ett spel första gången krävs att man slår in sitt personnummer för att spelet ska kunna fungera. Detta personnummer lagras då även på speldisketten. Gailchipet är så avancerad att den lagrar uppgifterna även om disketten är skrivskyddad.” [min fetstil]

Haha, ja vad ska man säga…? Inte nog med att personnummer ska in varje gång, detta fantastiska chip skriver till och med på skrivskyddade disketter Skulle inte tro det.

Men om tajmingen för ett aprilskämt är dålig i en tidning som kom ut den 9 april 1992, så återstår dock möjligheten att det faktiskt är tidningen och skribenten själv som gått på ett skämt. Galenskaperna fortsätter nämligen.

”Att försöka kopiera disketten innan personnumret finns inregistrerat går visserligen. Men Gailchipet känner av detta och börjar automatiskt radera spelet. Varje gång därefter som spelet laddas in jämförs personnumren i datorns Gail-chip med numret på disketten. Om dessa inte stämmer överens spärras datorn helt och går inte att använda. Det hjälper inte ens att slå av strömmen.”

Exakt vad som menas är lite oklart, men jag antar att skribenten vill låta påskina att kopian omedelbart ”raderas” när du försöker kopiera originalet. Gäller detta även crackade kopior? Jag förstår faktiskt inte riktigt. Jag förstår dock att viss skrämseltaktik är inblandad i soppan.

”För att kunna använda datorn igen måste en servicetekniker gå in i datorn [bildligt talat, antar jag /min. anm.] och frigöra de kodade spärrarna. Commodores serviceverkstäder har anmodats att direkt ringa polisen om någon kommer in med en spärrad Amiga.”

Med andra ord var det ingen idé att gå in med din låsta Amiga, eftersom du omedelbart polisanmäldes och hade blivit av med den. Ett ypperligt sätt att förstöra affärerna för sina egna serviceverkstäder och öppna upp för konkurrenter :)

Slutklämmen är dock roligast.

”Enligt säkra uppgifter har Commodore installera Gail-chipet med AFD-tekniken i alla modeller av Amigor sedan den första april.”

Där kom det – den första april. Men alltså publicerat först den 9 april. Det är knappt jag minns hur aprilskämten brukade te sig i tryckt form innan Internet tog över, men inte var det ok att försena ett skämt i över en vecka? Poängen med en enda dag av luringar försvinner ju då.

Skulle det röra sig om ett aprilskämt är det ett skämt av den sort som förmodligen inte uppskattas av huvudpersonen själv, nämligen Commodore – eftersom de personer som potentiellt trott på det inte lär ha uppskattat DRM-lösningar av den här karaktären.

I vilket fall; en märklig och underhållande artikel är det. Jag saknar tyvärr numret efter och kan inte kontrollera om det smög sig in en eventuell förklaring där. Jag skulle såklart kunna leta i de kompletta arkiv som finns lite här och var i landet, men hittills har jag inte haft tillfälle.

Jag är också lite osäker kring om detta så kallade Gailchip är ett välkänt skämt som jag är sist om att uppmärksamma? It’s been known to happen…

Mystiskt är det i vilket fall. Det finns ingen Felix Anderhäll i Sverige, såvitt jag kunnat hitta – så en intervju med upphovsmannen har jag inte heller kunnat göra.

Vet kanske någon läsare mer om detta?

Relaterade inlägg

• För 20 år sedan - är spel verkligen dyrare i dag?
• För 20 år sedan - spel går in i andra andningen
• För 20 år sedan - demoscenen börjar tilltala massan
• För 20 år sedan - vilken tillverkare faller ifrån denna gång?
• För 20 år sedan - hur såg man på spelbranschens framtid?

Det som hänt sedan sist är att jag fixat till utseendet på kontrollpanelen samt klätt metallkanterna i lysande rött, eftersom det verkar lite väl svårt att slita loss den till förmån för gammal hederlig t-mold.

Som vanligt visar jag med en bild hur själva kabinettet såg ut när jag köpte det. Det var inget fel på det, men inte riktigt som jag ville ha det.

Egentligen klär man kanterna av spånskivorna med en t-mold som fästes i en uppfräst skåra. Eftersom jag inte byggt kabinettet själv kändes det jobbigt att slita bort metallkanten och sen fräsa i ett kabinett som redan är ihopsatt. Därför skaffade jag istället röd dekorplast på Hornbach och applicerade i längder över kanten.

Att skära av kanterna på rätt sätt var inte så lätt som jag först trott. Med en skalpell tänkte jag mig att det borde vara enkelt att skära längs kanten, men kurvor, svårtillgängliga ställen och seg plats gjorde det faktiskt svårare än tänkt – vilket ledde till en del mindre snygga kanter som är tydliga då jag går nära.

Oavsett vilket; jag är nöjd – och eventuella misstag tar jag med mig och får tänka på när det är dags nästa gång.

När det gäller kontrollpanelen bestämde jag mig till slut att den ska vara gul, så jag införskaffade även gul dekorplast. Denna var inte heller helt lätt att applicera eftersom det väldigt enkelt bildas bubblor och annat på den ibland ojämna metallytan. Den metallplatta som jag tidigare klädde i svart skruvade jag loss och gav till min glasmästare, som just i detta nu håller på att skära till en plexiglasskiva jag kommer att lägga över som skydd.

Så här såg den ut innan knappar och kontroller applicerades:

Och så här efteråt, med en tillfällig skyddsplast av det tunnare slaget:

Själva grafiken har jag skrivit ut på fotopapper och limmat på. Ursprungligen var tanken att jag skulle hitta bra skrivarpapper med gummerad baksida, men alla skrivarpapper som går att klistra fast verkar vara av det matta slaget. Och jag ville ha det så blankt som möjligt.

Lösningen blev alltså att själv skära ut och klistra fast delarna, vilket också kan se lite hemmagjort ut på nära håll – men helt ok ändå, för min smak. Plexiskivan som ligger över inom kort är 8 millimter tjock, så de eventuella ”bubblor” som ger konstiga spegelfenomen nu kommer att försvinna.

Slutligen slängde jag in en liten skylt som visar att det kostar tio kronor att spela

Det som återstår nu är fortfarand en specialtillverkad bezel och två sidologotyper av det större slaget. Jag kommer att plasta in sidorna med svart plastdekor innan dess, för att få en jämn svart yta – och därefter applicera grafiken.

Killen jag anlitat för att skära till denna grafik har tagit fram en mockup för att jag ska kunna se hur han gjort. Eftersom mina mått inte är exakt likadana som originalmaskinen behövs lite kapningar här och var, men resultatet blir förhoppningsvis helt ok.

Relaterade inlägg

• Arkadspelet Golden Axe snart klart i all sin prakt
• Tunn vecka - men det blir bättre redan efter helgen
• Dagens tillökning: vi är med arkadmaskin

Färre verkar det vara som faktiskt uppskattar den textbaserade kommandotolken, alltså en tolk som kräver att du matar in text för att berätta vad du vill göra. Jag saknar dock textkommandon – och jag tänkte i denna lilla redogörelse berätta varför.

Större delen av underhållningen i äventyrsspel ligger i att göra fel. Om du lyckas med allt du vill göra på första försöket är de flesta äventyrsspel över på kanske en halvtimme, undantaget de obligatoriska tidsödande elementen som labyrinter och annat som hörde tiden till.

I min artikel om äventyrsspelet beståndsdelar från i höstas gjorde veteranen Sten Holmberg detta klart för oss:

”Ett bra äventyr måste ständigt underhålla mig som spelare, både när jag löser något och när jag misslyckas. Vi pratar ju om ‘interactive fiction’, det ska vara spännande att interagera med spelet och jag vill ha tydliga svar på det jag försöker göra.”

Detta innebär att, förutom själva berättelsen, ställdes kanske störst kvar på kommandotolken i äventyrsspelen från förr. Och särskilt minns jag den textbaserade kommandotolken i grafiska äventyr av den typ som Sierra Online levererade på sin tid, med spelserier som King’s Quest, Space Quest, Police Quest och Leisure Suit Larry på meritlistan.

Sierra blandade animerad grafik med textkommandon på ett sätt andra företag förvisso också ägnade sig åt att göra, men Sierra skapade en egen särstil med träffsäkra stänk av humor, atmosfär och smart berättarteknik. Speldesigners som Ken och Roberta Williams, Jim Walls, Guruka Singh Khalsa och Al Lowe gjorde sig ära och berömmelse, även om Sierra-spelen kanske aldrig riktigt fick ta plats i spelvärldens finrum.

Till skillnad från de fullständigt textbaserade äventyren från exempelvis Infocom utnyttjade Sierra On-Line alltså animerad tvådimensionell grafik som bland annat förde med sig att det hade betydelse var på skärmen du befann dig. Om du stod mitt i rummet och skrev ”open door” svarade alltså tolken något i stil med ”You’re not close enough”.

Men till skillnad mot de äventyrsspel som blev populära i och med LucasArts (tidigare Lucasfilm Games) första SCUMM-titel Maniac Mansion, krävde alltså Sierras spel fortfarande ändå tangentbord för sina kommandon. SCUMM står för Script Creation Utility for Maniac Mansion och blev det scriptspråk bolagets allra flesta titlar skulle baseras på.

Istället för att skriva in varje kommando väljer spelaren från en synlig lista av verb och klickar på ordet i fråga. Därefter är det tänkt att spelaren ska klicka på något på skärmen, antingen på något av de objekt som syns på själva spelytan eller på ett objekt i inventarielistan – alltså saker som plockats upp.

Istället för att skriva ”open door” hade du klickat på verbet open och därefter på den dörr du vill öppna och karaktären hade självmant tagit sig dit och utfört kommandot.

…

Jag älskar verkligen äventyrsspel, men det fanns flera saker i den grafiska kommandotolken som gjorde att jag saknade textkommandona. Till att börja med känner jag mig en smula begränsad av att samtliga verb står uppradade i en lista att klicka på. Även om jag i dag inser att antalet verb även i Sierras kommandotolk är högst begränsade var det en upptäcktsresa i sig att använda olika ord för att lära sig förstå vilka som funkade och inte.

SCUMM-motorn ger mig alla ledtrådar; om jag klickar på Use och sedan på ett objekt, exempelvis en spade, fyller motorn själv i rätt preposition – till exempel with. Meningen blir då Use shovel with och så får jag klicka på ytterligare ett objekt för att färdigställa den.

I ett Sierra-spel hade jag kanske skrivit ”use shovel” och fått svaret ”With what?”, vilket hade lett mig in på rätt väg. Men det är just denna jakt på de rätta ledtrådarna jag uppskattade – ledtrådar LucasArts tyvärr presenterar rakt upp och ner, vilket gör äventyrsspelmekaniken något annorlunda.

…

Och om verben är listade och synliggjorda i ett LucasArts-spel, så gäller i princip samma sak med alla de objekt som finns att interagera med på spelskärmen. Genom att föra muspekaren över skärmen ser du vilka saker som går att manipulera, det vill säga knyta ett verb till. En dörr som går att öppna avslöjas alltså med en textrad i nedre delen av skärmen som säger ”Door” när du för pekaren över.

I en del spel markeras till och med det verb som är lämpligast att använda; i detta fallet förmodligen Open och på bilden nedan är verbet Talk to associerat med Pirate.

Sierras kommandotolk gjorde att spelaren får studera omgivningen på ett annat sätt, inte med muspekaren utan helt enkelt med ögonen. Nämnas bör kanske att jag helst spelade Sierra-spel utan mus och styrde karaktären med pilarna på tangentbordet. Med kommandot ”look” kunde du få en text som kort beskrev platsen, men genom att exempelvis specifikt skriva ”look door” fick du även en eventuell beskrivning av denna.

Avsaknaden på markerade objekt gjorde att det kändes som att det fanns mer att upptäcka i Sierras värld, tycker jag. Det gick att uppehålla sig längre vid enstaka objekt som jag inte exakt visste hur eller ens om de gick att manipulera på något vis. Antalet villospår, så kallade red herrings, blev därmed avgjort fler och på ett rent upptäckarmässigt plan kändes ofta spelen djupare – trots att de inte var det.

I dag hade vi kanske tyckt att sådana tilltag är rent slöseri med spelarens tid, men på den tiden var det en del av problemlösningen. Att göra fel eller åtminstone försöka sig på saker som inte ledde någonstans var en del av spelkonceptet.

…

Ytterligare en detalj i textbaserade kommandotolkar i grafiska äventyrsspel var tvånget att behöva förflytta sin karaktär. Som jag tidigare skrev går en SCUMM-karaktär automatiskt fram till den dörr du bett den öppna. En Sierra-karaktär får dock en uppmaning att ställa sig närmare.

Hade detta verkligen någon betydelse i själva spelet? Ja, för mig gjorde det faktiskt en liten skillnad att slippa bli uppassad och faktiskt få göra alla förflyttningar själv. Sierra hade stundtals rent pixelnoggranna saker för sig, som att du kunde bli överkörd om du stack foten en centimeter för långt ut på gatan vid ett rödljus – men förutom de stundtals sadistiska inläggen är det min åsikt att det var roligare att göra allt själv än att karaktären själva tar sig fram och tillbaka.

…

Hade då en kommandotolk fungerat i dag? Nej, förmodligen inte.

Dels spelar jag mestadels konsolspel i dag och då behövs en tolk med klickbara verblistningar och markerade objekt. Men eftersom de flesta i spelvärlden bestämt sig för att den textbaserade kommandotolken är helt underlägsen den klickbara lär det också förbli så.

Och egentligen kanske inte jag heller vill ha tillbaka textkommandon; men det betyder inte att jag saknar dem mindre för det. Känslan av att spela ett Sierra-spel var annorlunda jämfört med den att spela ett LucasArts-spel. Jag har alltid älskat LucasArts-spelen som hade sin början i Maniac Mansion, men jag menar ändå att det finns en ytlighet i kommandotolken som förändrade genren – och inte enbart till det bättre.

Kanske får innehavarna av Sierra On-Line-rättigheterna plötsligt för sig att släppa alla originaltitlarna igen på exempelvis bärbara konsoler som PS Vita? Och kanske kan kommandotolken då uppgraderas till att bli talbaserad snarare än textbaserad så att jag sitter och pratar in alla kommandon?

Jag vet inte – jag vet bara att underbara problemlösningar som lösenordspusslet som resulterar i ‘Ken sent me’ hade varit svåra att återskapa med en kommandotolk bestående av klickbara ord och fraser. Och det är denna typ av problem jag minns och saknar mest från Sierra On-Line och äventyrsspels-världen.

Kanske är jag ensam om detta? Men det står jag för.

Relaterade inlägg

• Skön retromusik: Leisure Suit Larry 3 (PC, 1989)
• Äventyrsspel - genren som vägrar dö
• Mina drömmars Vita - med retrospel och emulator
• För 20 år sedan - vilken tillverkare faller ifrån denna gång?
• För 20 år sedan - hur såg man på spelbranschens framtid?

Ett spel som grundar sig på ett liknande koncept är likaledes japanska Rod Land från 1991. Och även om inte många verkar hålla med mig anser jag nog att den korta trudeluttmusiken är riktigt trevlig.

Rit och Tam är två älvor som blivit av med sin mamma då hon kidnappats av monster och stängts in i ett torn. Beväpnade med ett par stövlar som skapar stegar och en magisk stav (därav ordet ‘rod’) tvingas de kämpa sig igenom ett stort antal nivåer och bekämpa geléklumpar och vandrande hajar på vägen.

Rod Land är väldigt snarlikt ovan nämnda Bubble Bobble i det att alla nivåer får plats på en enda skärm och att spelmekaniken klart påminner om Bub och Bobs äventyr. Exempelvis elimineras fiender på ungefär samma sätt; först behöver du mjuka upp dem med din stav och först därefter förvandlas de till frukter och andra saker du kan plocka upp.

Som ofta brukligt är skiljer sig musiken åt mellan de olika plattformarna; vilket bland annat lett till att titelmusiken inte är densamma till arkadspelet och Amiga 500. Originalspelet utvecklades av Jaleco, men ansvarigt för hemdatorerna blev bolaget The Sales Curve, som bland annat legat bakom klassiker som Silk Worm.

Just A500-plattformen är konverterad av herrarna Ronald Pieket Weserick och John Crowdy, men ansvarig för musiken är en viss Martin Walker och till viss del även C64-utvecklaren Steve ”Snake” Palmer.

Walker är väl ingen fantastiskt stor musiker, men var åtminstone verksam både på C64- och A500-scenen med spelmusik som Hunter, R-Type II och Legends of Valour på sitt samvete. Till C64 står Speedball II, Altered Beast och Atomic Robo-Kid ut.

Varsågod – Rod Land till A500 från 1991

Relaterade inlägg

• Skön retromusik: Dragon Wars (A500, 1990)
• Skön retromusik: Magic Pockets (A500, 1991)
• Skön retromusik: Loom (A500, 1990)
• Spelpappan besöker Joystick 4.0
• Skön retromusik: Wings (A500, 1990)

Maj har många spel, men flertalet är inte för barn. Exempelvis hoppar jag här över rollspel som Risen 2: Dark Waters, Pandora’s Tower och The Witcher 2: Assissins of Kings (för Xbox 360), som är för lite äldre.

Tänk på att det är du som är förälder som avgör om ett spel är lämpligt för din familj, ingen annan.

Det finns en utmärkt PEGI-rankning som sätter riktlinjer för vilken ålder ett barn bör ha nått innan de bör prova spelet. Denna siffra betyder inte att barn som är äldre än så inte kan ha kul, det handlar mer om vilken mognadsgrad man bör ha uppnått.

Tv-spel som lämpar sig från 12 år och uppåt

 Rhythm Thief and the Emperor’s Treasure (NDS)

”Överlag är Rhythm Thief & the Emperor’s Treasure ett måste för alla 3DS-ägare. Du kommer att bjudas på ett fartfyllt äventyr som du kommer att vilja spela om och om igen och flera galna minispel än du någonsin kunnat föreställa dig.”

Recensent: David Wahlström

Relaterade inlägg

• Bra spel för barn, vecka 14 2012
• Bra spel för barn, vecka 13 2012
• Bra spel för barn, vecka 12 2012
• Bra spel för barn, vecka 11 2012
• Bra spel för barn, vecka 48 2011

Jag skrev en liten snutt på Eurogamer.se i helgen i vilken jag försöker exemplifiera typiskt ologiska detaljer i spel som de flesta av oss köper i spelbarhetens namn. Samma saker hade varit svårsmälta – om de ens går att överföra – i film eller böcker.

Nu har det varit några tystlåtna dagar igen och det beror denna gång på vår, värme och ledighet. Kanske kan man tycka att jag borde haft mer tid att skriva då, men istället har jag funderat ut en hel del ämnen att ta upp framöver samt pillat både med arkadspelsbygget och dioramor. Vilka jag kommer att berätta mer om inom kort.

På Eurogamer.se skrev jag dock en sjätte del i serien om spelmekanik och denna gång handlar det om det komplicerade ämnet spellogik. Eller enkelt uttryckt: spellogik och berättarlogik verkar sällan gå hand i hand.

Som exempel drar jag som vanligt fram The Elder Scrolls II: Daggerfall och ställer mig frågande till var levitationsbesvärjelsen, som varit så användbar i tidigare delar, blivit av i de senare episoderna? Och varför vi bara köper rakt av att en viktig detalj i den magiska floran gått förlorad?

Svaret stavas givetvis spelbarhet. Och i spelbarhetens namn köper vi levitationskonstens försvinnande utan närmare förklaring. Vi förstår och förlåter en logisk konstighet vi förmodligen inte hade varit lika förlåtande till i andra medier.

I GTA IV försvinner bilar till höger och vänster om du inte parkerat dem på särskilda parkeringsrutor utanför ditt hus.

Det fyller såklart en spelmekanisk funktion i det att spelet inte kan förväntas minnas varje bil du parkerat någonstans – men när fordonet försvinner bara för att du sett en filmsekvens och snabbt behöver ha tag i ett snabbt fordon efteråt är det att gå lite väl långt.

Berättarlogiskt, alltså – det finns säkert en alldeles utmärkt spellogisk förklaring till detta också.

Båda dessa olika episoder är förståeliga ur ett spelbarhetsperspektiv, men helt obegripliga ut ett logiskt perspektiv. Det kan mycket väl hända att vår flexibla hjärna omvandlar konstigheterna till förståeliga speltekniska detaljer och väljer att förminska betydelsen av dem i den berättelse vi följer i spelet. Men det kan lika gärna vara så att det är just acceptansen för ologiska detaljer som gör att de flesta av oss ännu inte upplever samma känslomässiga band till karaktärer och händelser i spel som vi gör i andra medier, exempelvis filmer, tv-serier och böcker.

Men spel handlar trots allt om ‘gameplay, gameplay, gameplay’, som Guillaume de Fondaumière uttryckte det – kanske kommer berättandelogiken och spellogiken att mötas och bli vänner i framtiden?

Just nu ser det dock hyfsat avlägset ut.

Läs hela artikeln om spellogik på Eurogamer.se.

Relaterade inlägg

• Därför blir fiender inte smartare i spel
• Måste spelhjältar bli skadade?
• Dagens spelutvecklare har det för bra
• Varför stjäl hyggliga spelhjältar och samlar på lump?
• Är snabbresor i spel en bra grej?

George Lucas kunde ganska lätt trickfilma det hela så att det, även på den tiden, såg ut som bra många fler personer än vad det egentligen var. Kan kanske vi också tricka lite, kanske med hjälp av speglar?

Scenen där kejsar Palpatine anländer med sitt rödklädda livvaktsgarde har förmodligen etsat sig fast i fler 70-talisters näthinnor än mina. Här kommer liksom killen som Vader själv knäböjer inför(!) Det var innan vi fick reda på att han egentligen bara var ännu en trist och korrupt politiker.

I vilket fall syns det på stillbilder från själva filmscenen att allt inte står helt rätt till med trupperna, vilket såklart inte syns när kameran panorerar.

Kan jag hitta på något liknande trick till mitt lilla diorama som ska få plats på en hyllplats och som har begränsat med stormtrupper att utgå ifrån? Vi får väl se?

Egentligen är det här kanske inte råga om ett diorama som sådant; det jag bygger av omgivningen är ganska lite. Jag har börjat med en svart platta klädd i blank dekorplast, den ska jag dock göra om för jag är inte nöjd. I bakgrunden finns lite scifi-aktiga hangarväggar och som fond ska jag skaffa en stjärnhimmel och ett skyddsglas framför så att det ser någorlunda ut som på Dödsstjärnan.

Men om vi bortser från det så länge, så har jag införskaffat några specialbeställda spegelglas för att förstärka illusionen av att raden av trupper varar längre, in i själva hyllan.

Det är hyfsat mörkt på bilderna, då jag tog dem nu på kvällen när jag ville skriva om det – men det ger kanske bara en dunklare effekt. Allt ska ändå belysas efteråt så att skuggorna faller exakt rätt.

Det går givetvis att se exakt var speglarna tar över, inte minst därför att figurerna på andra sidan håller i allting spegelvänt – men jag tycker ändå effekten är klart mycket bättre än att det hela bara avstannade i hyllväggen. Jag tror att jag kommer att fortsätta utveckla detta diorama med speglar som hjälp – och låta belysningen och stjärnhimlen som fond stå för resten av effekterna.

Stjärnan själv, Darth Vader, har fått en extra kappa över sig för att förstärka hans person. Klurigheten blir att belysa kejsaren exakt på det vis att halva hans ansikte döljs av skugga. Tyvärr känns detta också som ett diorama som är svårt att fotografera så att den fulla effekten kommer fram, eller så är jag bara inte vass nog.

I dagsljus ser det ofärdiga dioramat ut så här i sin helhet.

Jag har dessutom gjort slag i saken och försökt mig på en skiva plast framför Han Solo i Hoth-dioramat med wampa-grotta.

Ännu så länge är kanterna bara avskurna och de får jag preparera med lite snöeffekt om jag behåller skivan framför. Det jag gjorde var att spreja ett tunt lager pudersnö över skivan för att ge en effekt av yrväder.

Att jag och andra delar av kontoret syns beror såklart på att skivan speglar, och det avhjälps enklast med belysning inuti själva dioramat – företrädesvis ett matt, blått ljus för att efterlikna en svag sol i ovädret.

Nå, vi får se – detta var mest två försök att efterlikna filmeffekter. Efter belysningen är dragen får vi se hur det verkliga slutresultatet blir.

Ha en fortsatt trevlig torsdagkväll.

Relaterade inlägg

• Spelpappan återskapar Mos Eisley cantina, del 1
• Att gräva ner sig i en filmscen
• Nästa säsongs dioramabyggen
• Varde ljus i wampagrottan
• Årets julkrubba enligt Lucas-evangeliet

April månad brukar inte vara en period av spelsläpp av gigantiska mått och heller inte denna gång. Bland spelen som inte lämpar sig för yngre hittar vi exempelvis Silent Hill HD Collection, annars är det ganska tunt.

Tänk på att det är du som är förälder som avgör om ett spel är lämpligt för din familj, ingen annan.

Det finns en utmärkt PEGI-rankning som sätter riktlinjer för vilken ålder ett barn bör ha nått innan de bör prova spelet. Denna siffra betyder inte att barn som är äldre än så inte kan ha kul, det handlar mer om vilken mognadsgrad man bör ha uppnått.

Tv-spel som lämpar sig från 7 år och uppåt

 Kinect Rush: A Disney Pixar Adventure (Kinect)

”Summan av kardemumman blir som ni kanske märker inte så bra som jag på förhand hoppats på. Filmer från ett spel kan lätt ge en bild av en välgjord titel då presentationen som sagt är verkets starkaste kort.”

Recensent: Joakim Håkansson

Relaterade inlägg

• Bra spel för barn, vecka 14 2012
• Bra spel för barn, vecka 13 2012
• Bra spel för barn, vecka 8 2012
• Bra spel för barn, vecka 7 2012
• Bra spel för barn, vecka 50 2011

Å ena sidan får du otroligt mycket mer innehåll i ett spel av i dag, men å andra sidan sög du säkert ur spelet mer på sitt innehåll år 1992. Hur priser, produkter och kundnöjdhet hänger ihop är komplicerade saker.

Ett nytt spel kostar nuförtiden inte sällan 699 kronor om du köper det över disk på en av de stora butikskedjorna alldeles efter släppet. Är det mycket pengar? Onekligen låter det ganska saftigt och håller du bara ut någon vecka till eller letar runt bland onlinebutikerna kan du förmodligen kapa upp till två hundralappar direkt på priset.

Men om vi ändå kör på 699 kronor, eller 700 spänn jämnt – är det mycket pengar för ett spel? Om vi påstår att ett typiskt spel varar cirka 20 timmar är det runt 35 spänn i timmen, alltså billigare än en biotimme. Dessutom kan två personer eller fler avnjuta det, lite beroende på vilket spel det är.

Från en prislista i Datormagazin nummer 6 från 1992 hittar jag följande priser för Amiga 500-spel:

• Gods 299:-
• Hero’s Quest 399:-
• Leisure Suit Larry 299:-
• Loom 349:-
• Might & Magic II 299:-
• Moonstone 369:-
• Operation Overlord 499:-
• Pinball Dreams 329:-

Typpriset på ett spel verkar i den digra listan jag tittar vara cirka 329:- om det har några månader på nacken - och 399:- när det är helt nytt.

Det jag noterar är att spel sällan sjunker under ett visst värde, utan stannar gärna kvar på knappa 300-lappen och går i stort sett aldrig under 149:-, vilket räknas som skräplådan.

Att ta 299 spänn för Leisure Suit Larry I verkar vara ett rån av den högre skolan, så jag hoppas verkligen att det är den omgjorda VGA-versionen det handlar om. Det måste det ju vara…

Jag har bara kikat på spel till Amiga 500; jag är dock medveten att spel på andra format kunde kosta ohemula priser även på den tiden. Folk säger mig att det fanns  Neo Geo-spel som kostade över 1.000 kronor på sin tid, vilket jag förutsätter är ett resultat av att de egentligen inte plockades hit till Sverige av någon importör. Det gör det också lite taskigt att jämföra.

…

Så vad säger detta oss?

Ett av svenska Riksbankens mål är sedan 1993 att hålla en inflationstakt på cirka 2 procent (±1 procentenhet) per år. Det har gått hyfsat, vilket innebär att nya spel faktiskt - om vi enbart kikar på inflationen - inte skulle behöva kosta mer än maximalt 550 kronor.

Det vi inte tar hänsyn till då är vad vi kräver av en speltitel år 2012 jämfört med 1992. Pinball Dreams var ett spel som rördes ihop av en handfull människor som ofta ensamt ansvarade för sin specifika del av arbetet.

I dag förstår du av de sluttexter som rullar efter ett spel att det är hundratals personer inblandade som alla ska ha lön – och lägg därtill att marknadsbudgetar och ökande konkurrens låtit kostnaderna för speltillverkning skjuta i höjden på ett sätt som inte gick att jämföra i början av 1990-talet.

Och inte bara spelens pris, utan även dess försäljningssiffror var lite annorlunda på den tiden. I intervjun med Bitmap Brothers inför lanseringen av Magic Pockets kan vi exempelvis läsa följande:

”Bitmap Brothers utvecklar bara spel till Amiga, Atari ST och PC, som det säljs ganska lite spel till jämför med Sega och Nintendo. En storsäljare säljer kanske i 50 000 exemplar på alla formaten tillsammans.”

50.000 sålda exemplar - smaka på den.

Det är svårt att jämföra med i dag, men för ”vanliga” spel med en ”normal” budget som ändå inkluderar minst 50 personer brukar den runda siffran på 1.000.000 sålda exemplar peka på en hyfsat bra försäljningssiffra – men det är som sagt svårt att jämföra rakt av.

Ett aktuellt exempel på storsäljare är Mass Effect 3, som bara i USA sålde 900.000 exemplar på en enda dag.

…

Så…har vi bra pris eller inte i dag?

Jag skulle spontant säga: nej – oavsett de förmildrande omständigheterna kring ökade kostnader. Jag struntar nämligen som konsument i detta fall i vad det kostar att utveckla ett spel och hur många timmar jag får för pengarna; 699 kronor är för mig ett helt oacceptabelt pris för ett spel.

Å andra sidan är jag en vän av marknadsekonomi och anser samtidigt att det pris kunden är villig att betala också är det pris som bör gälla. Men personligen skulle jag aldrig lägga så mycket pengar på en enda titel.

Mitt problem är att det finns många fler titlar än jag hinner spela – även om jag enbart kikar på min favoritplattform och även om jag enbart kikar på min favoritgenre och även om jag spelar varje dag. Detta är en tveksam lyx jag inte hade år 1992.

Jag är i dag vuxen och har råd att köpa vilken hårdvara och vilka titlar jag vill – men jag har inte tid att spela allt jag vill.

Det står mängder av oöppnade exemplar i min hylla och då ska vi inte ens nämna de nedladdningsbara titlar som ligger i drivor i mina maskiner – titlar som tagits hem men aldrig öppnats.

De gamla kassettbanden till Commodore 64 bleknar i jämförelse och då är ändå alla dessa titlar lagliga kopior, vilket de inte alltid var 1992.

Jag förstår att många spelhus i dag har det svårt, för det finns helt enkelt för många spel och för lite tid bland spelare. Branschen har länge väntat på någon slags konsolidering, men den har hela tiden skjutits fram eftersom ny hårdvara hela tiden inneburit små nytändningar – Kinect, Move, appar och så vidare.

Den stora spelkraschen skulle kunna ske när en av jättarna slutligen lämnar in och släpper taget om sin marknadsandel. Just nu ser väl Sony ut att vara det bolag som är närmast fallrepet, men det sade vi å andra sidan om Nintendo också för sju år sedan – så det överlåter jag åt andra att sia om.

I vilket fall; bra pris eller inte – det beror delvis på innehållet i din plånbok, men även på vilken tid du har att faktiskt lägga på själva spelandet. För oavsett vad ett spel kostar är det bortkastade pengar om du aldrig har tid att spela det.

Med de visdomsorden tackar jag för mig denna gång.

Vad tycker du? Jag skriver detta med skallen full av kraftig förkylningssnuva, så om något är uppåt väggarna skyller jag obevekligen på mitt tillstånd

Relaterade inlägg

• För 20 år sedan - mystiskt chip skulle stoppa pirater
• För 20 år sedan - spel går in i andra andningen
• För 20 år sedan - demoscenen börjar tilltala massan
• För 20 år sedan - vilken tillverkare faller ifrån denna gång?
• För 20 år sedan - hur såg man på spelbranschens framtid?

Jag har inte brytt mig om hur originalmaskinerna såg ut, utan använder de retrodelar jag känner passar och fyller sedan i med det jag tycker är snyggt.

Ännu är dock lådan inte helt klar i all sin prakt.

Originalkabinettet var ju i hyfsat skick men med vertikal skärm och stickor och knappar jag inte gillade. Det har jag fixat nu. Så här såg den ut i sitt originalutförande.

Skärmen vändes till horisontellt läge strax efter att jag fick hem Golden Axe från USA. Tänk på att PCB:er, kretskorten, inte är helt billiga – och även om jag fick ett hyfsat bra pris på eBay till slut (73 dollar för Golden Axe och Eswat Cyber Police) så vill svenska staten ha full moms för alla varor utanför EU. Då spelar det ingen roll att korten är redigt gamla och begagnade - och de vill dessutom ha moms på fraktkostnaden.

Inte undra på att Sverige skickar skatteexperter till Grekland för att hjälpa till, här vet vi hur man kramar pengar ur det mesta.

Desto bättre är svenska sajten arcadegames.se, tycker jag. De har bra priser och varorna dyker upp ganska snabbt; enda haken är att du måste beställa för minst 200 kronor per gång. Jag samlade på mig ett gäng knappar med lampor i som jag först ville koppla till 5 volt – men efter att ha sett det fjuttiga ljuset beslöt jag att istället koppla 12 volt i dem, vilket fick dem att skina upp mycket gladare.

Det du behöver göra då är att dra nya kablar till själva lampsockeln. Om du inte är elektriker, vilket jag inte heller är, behöver du ändå förstå lite enkel ellära – det vill säga att elektriska grejer behöver både en kabel med ström och en kabel som är jordad. Du behöver också öva upp dina färdigheter i att löda ihop skarvade kablar. Den som kan sina saker ser dock att jag lödar som en kratta.

Mikroswitcharna (de som ser till att signalerna går från knapp till kabinettet) är ju redan jordade för att kunna skicka knappsignalen, så i detta fall ser du bara till att jorda en av lampsockelns metallpiggar till samma jordkälla. Det exemplifieras av den lilla grå tråden till höger.

Den andra metallpiggen (på baksidan, syns inte på bilden ovan) ska du leda ström till och kruxet för min del var att hitta varifrån 12 volt utgår från transformatorn; det fanns många 5-voltsuttag men 12 volt var svårare att hitta. Efter lite undersökningar med voltmeter hittade vi dock en kabel som ledde 12 volt (ungefär) och jag tog beslutet att helt enkelt kapa den så långt från transformatorn som möjligt för att låna lite kräm därifrån.

Misstaget jag gjorde var att börja med att löda ihop en trojka sladdar och dess jordade motsvarigheter för att först testa. Förmodligen råkade någon av dessa röra vid varandra för efter bara några sekunder fick jag inte dem att lysa alls och ingen ström fanns i kablarna. Eftersom maskinen i övrigt fungerade förstod vi att 12-voltssäkringen måste ha gått och efter lite letande hittade vi den. Jag hade dock ingen i reserv, så införskaffandet av denna fick vänta till morgondagen.

I vilket fall lödade vi dit alla sladdarna, även om vi inte hade någon 12 voltström i kabinettet. Kort därefter insåg jag att ljudet var borta och myntinkastet inte fungerade – en enkel slutledningsförmåga sade alltså att det är dessa två saker som behöver 12 volt, och inget annat.
Ja, förutom nu knapparna

Nästa problem var att en av knapparna i varje grupp om tre inte ville lysa trots att den var elsatt. Jag testade lite olika byten av lampor och socklar och kom fram till att en sockel i varje grupp måste gått sönder, bränd av kortslutningen kanske?

Första några dagar senare stod den pinsamma lösningen klar; lamporna måste sitta i på rätt håll i sockeln – anod och katod, lixom. Det kan ju låta självklart, men inget tecken ges åt vilket håll lampan ska sitta och naturligtvis borde de fysiskt vara så konstruerade att det inte går att sätta dem fel.
Nåväl, efter detta fick jag ström i hela knappsatsen.

En marquee som efterliknar originalet, men i annat format, införskaffades och applicerades framför lysröret på 220 volt i toppen. Här bakom sitter även högtalarna.

Nu återstår inte särskilt mycket; jag ska sätta svart vinyldekor på sidorna för att täcka över de fula gula pilarna och istället applicera Golden Axe side art.

Jag ska också markera varje knapp med sin respektive funktion och eventuellt konstruera en plexiglasskiva att lägga över så att kontrollpanelen ser lite snygg ut.

Om det går att fixa till en bezel i rätt storlek kommer jag nog att skaffa en sådan också, för maximal retrokänsla.

Men sen får det vara bra. Dock har jag blivit lite halvbiten av arkadknåpandet och grunnar på en ny idé – att bygga in en C64 i ett arkadkabinett. Om jag någonsin börjar på detta projekt lovar jag att redogöra det här på Spelpappan.

Det vore nåt, det!

Relaterade inlägg

• Tunn vecka - men det blir bättre redan efter helgen
• Arkadspelet Golden Axe snart klart, del 2/3
• Dagens tillökning: vi är med arkadmaskin
• Därför saknar jag kommandotolken i äventyrsspel
• Skön retromusik: Leisure Suit Larry 3 (PC, 1989)

Den här veckan är spelen som inte lämpar sig för 12-åringar och neråt exempelvis Ninja Gaiden 3, Silent Hill: Downpour och Top Gun: Hard Lock. Faktum är att bara ett enda spel från vecka 15 kan räknas som barnvänlig.

Tänk på att det är du som är förälder som avgör om ett spel är lämpligt för din familj, ingen annan.

Det finns en utmärkt PEGI-rankning som sätter riktlinjer för vilken ålder ett barn bör ha nått innan de bör prova spelet. Denna siffra betyder inte att barn som är äldre än så inte kan ha kul, det handlar mer om vilken mognadsgrad man bör ha uppnått.

Tv-spel som lämpar sig från 3 år och uppåt

Tiger Woods PGA Tour 13 (Xbox 360, PS3, Wii)

”Det märks att utvecklarna på EA Sports har velat förnya Tiger Wood PGA Tour den här vändan, och de träffar väldigt rätt på de viktigaste punkterna. Om bara det som befinner sig i periferin hade tillägnats samma kärlek som själva spelmekaniken hade det här varit ett mästerverk.”

Recensent: Joakim Håkansson

Relaterade inlägg

• Bra spel för barn, vecka 12 2012
• Bra spel för barn, vecka 9 2012
• Bra spel för barn, vecka 8 2012
• Bra spel för barn, vecka 7 2012
• Bra spel för barn, vecka 2 2012