Vecka 33 börjar i dag och veckan innan dess innehöll det första besöket på KK. Efter en sen natt av tv-spelande kröp jag i säng vid halv två-tiden och då var mamman fortfarande vaken och kunde inte sova.

Vid fyratiden är smärtorna fortfarande lika illa och vi kommer överens om att stoppa ner henne i ett varmt bad och ringa om råd.

Lika överrumplade av situationen båda två vet jag såklart inga andra nummer än Sjukvårdsupplysningen. De har givetvis ingen aning om vad som felar och kopplar mig vidare till KK. Tackar. På KK vill de prata med mamman i badet och inte med mig och de båda kommer överens om att det är dags att åka in och ta sig en titt. Klockan är halv fem.

Taxin dyker upp och vi körs in, det är bara en raksträcka pÃ¥ nÃ¥gra minuter och sen en höger- respektive vänstersväng. Inga problem, alltsÃ¥.  Väl där är det dödstyst och öde, vi ringer pÃ¥ en skrapig porttelefon och släpps in. Efter lite yrande hittar vi en person stÃ¥ende bakom en sÃ¥n där glasdörr med nät inuti och vinkar bort oss. Ja, bort – inte dit.

Vi ska alltsÃ¥ Ã¥t andra hÃ¥llet, där är ytterligare en dörr vi ringer pÃ¥. En dam öppnar och undrar vart vi ska. “Prenatal” säger vi, utan att riktigt veta vad det är och hon pekar mot det hÃ¥ll den första tanten precis vinkat bort oss. Efter lite brÃ¥k dem emellan blir första vinktanten tvungen att avsluta wienerfrallan och ta emot oss ändÃ¥.

“Journalen, tack?” Ehm…ok? Den har vi inte med. Mamman förklarar att den ligger i en “blommig mapp” nÃ¥nstans vid soffan, själv fÃ¥r jag Ã¥terigen ringa taxi och bege mig hemÃ¥t. “Har du inte fÃ¥tt din bil än?” frÃ¥gar de. Jo, det har jag – men jag ska hem igen. Samma chaufför hämtar upp, han förstÃ¥r min situation – har själv fem barn – och lÃ¥ter bli taxametern medan jag springer upp och letar efter journalen.

En manlig logik översköljer mig när jag inte hittar den “blommiga mappen” och jag rafsar ner alla papper jag ser i en plastkasse och springer ner till taxin. “M-hm, jasÃ¥ du säger det? Det första barnet kom jättelätt medan det femte tog hela dagen? Ok.”. Väl framme konstaterar vi att mappen med journalen inte kom med och att det inte gör nÃ¥got. Kvinnologik, tänker jag – och undrar varför jag ens tvingades Ã¥ka tillbaka igen, men var samtidigt lite tacksam för pausen.

Här tas det sedan prover, klockan är typ halv sex och först ska det göras CTG-test (eller nÃ¥t sÃ¥nt?). Allt är bra, mamman har ont – men Korven sparkar och är glad. Vi lyssnar pÃ¥ hans hjärta i en timme eller sÃ¥ medan maskinen skriver ut analys. “Ni fÃ¥r träffa doktorn snart”, säger en snäll barnmorska vi nu ser för första gÃ¥ngen. Mamman har fortfarande ont, ingen vet varför.

Efter ytterligare en timme eller sÃ¥, svÃ¥rt att avgöra tiden, sÃ¥ släpps vi in hos Farbror Doktor – the only man in da house, känns det som – förutom jag. PÃ¥ rolig svensktyska ber han att fÃ¥ kika lite och jag gÃ¥r snällt ut. Inget är öppet och mamman har inga värkar haft, trots att hon vridit sig i smärta. “Vad bra”, säger jag. “DÃ¥ har du ju inte haft ont ändÃ¥?” och fÃ¥r en sur min tillbaka. Halv nio är vi hemma igen och vi fÃ¥r bÃ¥da sova lite till.

Detta är en helt ointressant historia, tro inte att jag vet det. Men det är min absolut första kontakt med KK och jag vill spara minnet i skriven form, om jag nånsin skulle glömma det. Jag har en känsla av att jag får anledning att lära känna KK-världen mer den närmsta tiden och lär säkert trubbas av med tiden. Trots att den femte kan vara svårast av dem alla.

Den blommiga mappen hittar mamman gömd bland sänglakan i sin garderob senare på dagen.

Ha en fortsatt underbar tisdag, alla vänner!