av Jimmy Wilhelmsson
Publicerad på Eurogamer.se söndagen den 14 augusti 2011

Fördelen med tv-spel (och för den delen spel i allmänhet) gentemot andra förströelser är att var och en själv bestämmer hur själva spelet ska spelas.

Med det menar jag att en film för det mesta bara kan ses på ett vis, från början till slut. Och samma sak med en bok. Du kan välja att sträckläsa eller dela upp i avsnitt, men annars bestämmer upphovsmännen både takt och ton.

När det gäller spel erbjuds däremot en myriad olika sätt att förströ sig på. Om vi bortser från möjligheten att spela online och alla former av socialt spelande med plastgitarrer, buzzers, mikrofoner och diverse rörelsekänsliga verktyg upptäcker vi ändå att vi spelar helt vanliga enspelartitlar helt olika.

Och det fina är att inget är varken rätt eller fel – däremot gör det vÃ¥ra upplevelser sÃ¥pass olika att det nästan är omöjligt att jämföra dem. Ungefär som att jämföra tvÃ¥ personer som inte känner varann och deras sätt att fira julafton.

Svårighetsgraden

”Vem spelar egentligen pÃ¥ easy?”, frÃ¥gade jag mig för ett eller nÃ¥gra Ã¥r sedan. Snabbt fick jag svar pÃ¥ tal – det gör massor.

Att spela igenom ett spel på lätt, medel eller svårt är ett ställningstagande du i många fall måste göra innan du ens startat spelet. Och vi gör detta val dels efter vår erfarenhet av spel, men också efter hur vi vill uppleva själva spelet.

Easy, Medium eller Hard – inte nödvändigtvis en frÃ¥ga om erfarenhet.

Personligen har jag länge varit en normalknarkare som alltid valt medelvägen, men har på senare tid allt mer går över till svårt (och inte bara i de dokumenterat enkla spelen från Ninja Theory). Varför? Jo, därför att jag börjat få tillbaka en känsla av att jag vill att spel ska vara riktiga utmaningar och inte bara ett flöde av händelser jag mer eller mindre ostört glider igenom.

Men du – du kanske tänker helt annorlunda? Kanske vet du med dig att du blir arg som ett bi av idiotiska knapp- och spak-moment utan rim och reson och vill istället fÃ¥ en härlig berättelse sköljd över dig med ytterst moderata hinder i vägen, endast precis tillräckliga för att göra det trevligt? DÃ¥ ska du sÃ¥klart välja detta.

Grejen är bara att om du och jag diskuterar detta spel i efterhand – och diskuterar spel gör ju gärna vi spelare – fÃ¥r vi räkna med att ha helt olika upplevelser. Du kanske klagar pÃ¥ att det var för kort – och jag kanske klagar pÃ¥ att balansen mellan lätta och svÃ¥ra moment var skev. SÃ¥ stor betydelse har svÃ¥righetsgraden för upplevelsen, tror jag.

Vilken typ av spelare är du? Lätt, medel eller svår?

…

Slutförandet

Bortsett från de spel jag recenserar har jag inga problem med att inte slutföra ett spel. Förmodligen är det retrospelaren eller gubben i mig som redan från början blivit itutad att det är ok att sätta punkt i ett spel när det börjar bli för svårt eller lusten går ur mig. För att kanske återvända en annan gång?

Andra anser inte att ett spel är spelat förrän slutsekvensen rullar. De menar, likt min gamla lågstadielärares predikan om böcker, att du inte gett spelet en ordentlig chans förrän du sett allt. Och det är ju så de flesta recensenter också tänker.

Men även om ett oavslutat spel ofta innebär en oavslutad berättelse, sÃ¥ gör den interaktiva delen – och det faktum att de flesta spelberättelser fortfarande är hyfsat mediokra – att jag kan ha fÃ¥tt ut det värde jag vill av ett spel jag trots allt inte ”spelat klart”.

Vilken typ av spelare är du? Måste ett spel klaras av?

Uttömmandet

Införandet av achievements till Xbox 360 och senare trophies till PS3 har gett fler incitament till att ”tömma ut” ett spel pÃ¥ sitt innehÃ¥ll.

Att samla pÃ¥ fjädrar, mynt, medaljer – eller vad det nu mÃ¥ vara – fÃ¥r en annan betydelse än den rent kosmetiska när det föreligger nÃ¥gon slags belöning som är integrerad med själva plattformen och alltsÃ¥ inte endast är specifik för det enskilda spelet (achievements och trofénivÃ¥er räknas ju ihop, till exempel).

Men även utan lockbeten som kompletta achievementpoäng eller platinum trophies finns det spelare som känner att de måste tömma ut ett spel fullständig, det vill säga utföra alla extrauppdrag och sidoutmaningar i detalj. Eller se alla slut, om det rör sig om en berättelse med valfrihet.

Ok, dÃ¥ var vi i Akko – dags att samla fjädrar…

Ã…terigen tar jag mig själv som exempel – och här tänker jag kanske lite annorlunda – och konstaterar att jag inte alls är särskilt pigg pÃ¥ att utföra extrauppdragen bara för sakens skull.

Eftersom jag ofta ändÃ¥ spelar hyfsat lÃ¥ngsamt och gärna undersöker gränder, vrÃ¥r och konstigheter utan behov av lockbeten, sÃ¥ känner jag inget behov av att samla in precis alla fjädrar – sÃ¥vida det inte är en underhÃ¥llande syssla, sÃ¥klart. Vilket det (handen pÃ¥ hjärtat nu) faktiskt sällan är.

Likadant har jag inget behov av att se alla slut – tvärtom kan jag tycka att det är spännande att veta att det fanns andra vägar att gÃ¥, men som jag aldrig tog. Det faktum att nÃ¥gra mysterier sparas frÃ¥n ett äventyr kan tvärtom behÃ¥lla en del av mystiken i ett speluniversum, som annars vore dött och uttömt. Ungefär som att världen lever vidare även när jag inte spelar i den.

Jag spelar ocksÃ¥ ytterst sällan om ett spel en gÃ¥ng till – och förstÃ¥r verkligen vad David Cage menade i sitt kritiserade uttalande om att Heavy Rain endast ska spelas en gÃ¥ng. Men – med skillnaden att det är spelaren som bör avgöra detta, och inte han. Du kanske gör tvärtom; du kanske spelar om ett spel för att prova alla spelsätt?

Vilken typ av spelare är du? Älskar du att plöja igenom precis allt?

Detta är bara tre bestÃ¥ndsdelar som pÃ¥verkar hur ett spel upplevs – det finns mÃ¥nga andra. Poängen är inte att ge nÃ¥gra verktyg för att avgöra vilken sorts spelare du är, utan helt enkelt bara att starta lite funderingar.

Vilken typ av spelare är du egentligen? Låt oss andra veta!