av Jimmy Wilhelmsson (arkivlänk)
Publicerad på Eurogamer.se fredagen den 2 juli 2010

Har vi spelare blivit både gnälligare och mer bortskämda med tiden? Det har aldrig släppts så mycket högkvalitativa, avancerade eller målgruppsanpassade speltitlar som nu och de tekniska framstegen och möjligheterna kring spelande har heller aldrig varit så stora. Det finns numera något för alla; det borde vara spelarens bästa tid. Ändå tröttnar vi rekordsnabbt på våra spel.

För problemet för spelaren är just tid, eller avsaknaden på den. När jag var tonåring var problemet pengar; 500 KB extraminne till en Amiga 500 kostade 1 295 kronor och en hårddisk på 50 MB gick lös på över fyratusen. Men även om spelaren är ekonomiskt starkare i dag än 1989 så är dygnets minuter fortfarande bara 1.440 stycken – en ökning på 0,0 procent. Och även om den faktiska tiden vi lägger ner på spel kanske ökar, så minskar det enskilda tv-spelets livslängd räknat i veckor och månader. Ett spel som är tre månader gammalt har ofta redan tappat 80 procent av sin publik och slumpas inte sällan ut för halva priset. Spelar du ens fortfarande något av de spel du köpte förra sommaren?

Spelbranschen har i detta avseende faktiskt få motsvarigheter. En bok kan stå i hyllan en bra tid innan du beslutar dig för att läsa den. En skiva lyssnar du givetvis mest på när du nyss köpt den, men bra musik åldras ofta väl – det gör däremot inte bra spel. Filmer är också ofta färskvara men får väl anses vara mer samlarobjekt än konsumtionsvara. De enda spel som nuförtiden får oss att hänga kvar länge är de onlinespel vi investerat så mycket tid i att det vore rent resursslöseri att överge dem. Spelandet riskerar då att bli ett tvång istället för ett nöje.

Så vad hjälper egentligen bättre spel och häftigare teknik när vi tröttnar snabbare och snabbare för varje konsolgeneration? Och i bortskämdhetens tecken gnäller och skriker vi då och då efter nytänkande, när vi egentligen inte orkar mer än skrapa på ytan på det vi redan har. Kanske är det en naturlig väg att gå för en bransch som lämnat det nördiga och mytomspunna stadiet bakom sig och blivit ”vanlig”. Eller kanske har spel långsamt gått från att vara fängslande prövningar i uthållighet, tålamod och oförlåtande precision, till att bli gigantiska och färgsprakande upplevelsepaket ämnade att förföra och förtrolla för stunden. Så långsamt att vi som kallar oss för spelare inte ens har märkt transitionen.

Jag vill hitta tillbaka till den ursprungliga spelglädjen och behålla den – men jag inser moloket att varken Sony, Nintendo eller Microsoft kan hjälpa mig. Jag skyller på bolagen när den delvis förlorade glädjen i själva verket kanske ligger djupt inne i mig själv och väntar på att bli återupptäckt. Under tiden fortsätter jag att gnälla på bristen på nytänk och ägnar tre dagar åt att springa igenom en halvstor titel för att aldrig någonsin röra den igen efteråt. Och under tiden gör de flesta andra spelare förmodligen samma sak. Kanske sneglar vi tillsammans avundsjukt mot den nyfrälsta casual-gamern, vars ögon ännu utstrålar oförstörd glädje, och känner både missunnsamhet och en smula förakt.

Tänk om det verkligen är så; tänk om vi bara är bortskämda.