av Jimmy Wilhelmsson (arkivlänk)
Publicerad på Eurogamer.se fredagen den 2 juli 2010

Har vi spelare blivit både gnälligare och mer bortskämda med tiden? Det har aldrig släppts så mycket högkvalitativa, avancerade eller målgruppsanpassade speltitlar som nu och de tekniska framstegen och möjligheterna kring spelande har heller aldrig varit så stora. Det finns numera något för alla; det borde vara spelarens bästa tid. Ändå tröttnar vi rekordsnabbt på våra spel.

För problemet för spelaren är just tid, eller avsaknaden pÃ¥ den. När jag var tonÃ¥ring var problemet pengar; 500 KB extraminne till en Amiga 500 kostade 1 295 kronor och en hÃ¥rddisk pÃ¥ 50 MB gick lös pÃ¥ över fyratusen. Men även om spelaren är ekonomiskt starkare i dag än 1989 sÃ¥ är dygnets minuter fortfarande bara 1.440 stycken – en ökning pÃ¥ 0,0 procent. Och även om den faktiska tiden vi lägger ner pÃ¥ spel kanske ökar, sÃ¥ minskar det enskilda tv-spelets livslängd räknat i veckor och mÃ¥nader. Ett spel som är tre mÃ¥nader gammalt har ofta redan tappat 80 procent av sin publik och slumpas inte sällan ut för halva priset. Spelar du ens fortfarande nÃ¥got av de spel du köpte förra sommaren?

Spelbranschen har i detta avseende faktiskt fÃ¥ motsvarigheter. En bok kan stÃ¥ i hyllan en bra tid innan du beslutar dig för att läsa den. En skiva lyssnar du givetvis mest pÃ¥ när du nyss köpt den, men bra musik Ã¥ldras ofta väl – det gör däremot inte bra spel. Filmer är ocksÃ¥ ofta färskvara men fÃ¥r väl anses vara mer samlarobjekt än konsumtionsvara. De enda spel som nuförtiden fÃ¥r oss att hänga kvar länge är de onlinespel vi investerat sÃ¥ mycket tid i att det vore rent resursslöseri att överge dem. Spelandet riskerar dÃ¥ att bli ett tvÃ¥ng istället för ett nöje.

SÃ¥ vad hjälper egentligen bättre spel och häftigare teknik när vi tröttnar snabbare och snabbare för varje konsolgeneration? Och i bortskämdhetens tecken gnäller och skriker vi dÃ¥ och dÃ¥ efter nytänkande, när vi egentligen inte orkar mer än skrapa pÃ¥ ytan pÃ¥ det vi redan har. Kanske är det en naturlig väg att gÃ¥ för en bransch som lämnat det nördiga och mytomspunna stadiet bakom sig och blivit ”vanlig”. Eller kanske har spel lÃ¥ngsamt gÃ¥tt frÃ¥n att vara fängslande prövningar i uthÃ¥llighet, tÃ¥lamod och oförlÃ¥tande precision, till att bli gigantiska och färgsprakande upplevelsepaket ämnade att förföra och förtrolla för stunden. SÃ¥ lÃ¥ngsamt att vi som kallar oss för spelare inte ens har märkt transitionen.

Jag vill hitta tillbaka till den ursprungliga spelglädjen och behÃ¥lla den – men jag inser moloket att varken Sony, Nintendo eller Microsoft kan hjälpa mig. Jag skyller pÃ¥ bolagen när den delvis förlorade glädjen i själva verket kanske ligger djupt inne i mig själv och väntar pÃ¥ att bli Ã¥terupptäckt. Under tiden fortsätter jag att gnälla pÃ¥ bristen pÃ¥ nytänk och ägnar tre dagar Ã¥t att springa igenom en halvstor titel för att aldrig nÃ¥gonsin röra den igen efterÃ¥t. Och under tiden gör de flesta andra spelare förmodligen samma sak. Kanske sneglar vi tillsammans avundsjukt mot den nyfrälsta casual-gamern, vars ögon ännu utstrÃ¥lar oförstörd glädje, och känner bÃ¥de missunnsamhet och en smula förakt.

Tänk om det verkligen är så; tänk om vi bara är bortskämda.