Eurogamer undersöker 80-talets demoscen

av Jimmy Wilhelmsson (arkivlänk)
Publicerad på Eurogamer.se lördagen den 8 januari 2011

Under 80-talet och delar av 90-talet innebar persondatorns intrång i de svenska hemmen att en ny hobby var på väg att bildas. Och med den en helt ny elit som excellerade och bildade stommen till både den svenska mjukvaru- och designeliten å ena sidan – och den svenska crackereliten å den andra.

Alla som hade en dator för 25 år sedan vet att det fanns demogrupper bestående av duktiga individer som tävlade mot och häcklade varann i en fiktiv teater som närmast kan liknas vid samtidens wrestlingfejder eller senare tiders verbala hiphop-krig. Men vem var de? Och vad betydde deras verksamhet för dagens tv- och datorspelande?

Kalle Shew är i dag 37 år gammal och skaffade 1987 sin första dator, en Commodore 64.

Fisk, från nån asiatisk förlaga.

Han hade redan i mellanstadiet visat fallenhet för att teckna och tyckte det var fantastiskt att han på datorn kunde sudda ut och göra om det som inte blev bra. Det blev starten på Kalles karriär inom Sveriges stora demoscen på 80- och 90-talet.

Unga och begåvade killar (mestadels) organiserade sig i grupper, möttes på jättelika copypartyn – som var som ett Dreamhack, fast utan datorer i nätverk – och tävlade mot varandra om ära och berömmelse. Och visste mer om den tidens maskiner än tillverkarna själva.

På högstadiet, runt 1988, gick Kalle tillsammans med några klasskamrater med i gruppen Defcon One. I dessa kretsar tog han artistnamnet Ogami (från Lone Wolf and Cub) och ägnade sig helt åt det grafiska.

En annan kille tog hand om programmering, en tredje blev expert på ljud och så vidare. Tillsammans hängde de ihop och tävlade mot andra grupper i Europa om vem som kunde skapa coolast grejer med minst resurser. Kalle själv arbetade i ett enkelt bildhanteringsprogram; 320 gånger 200 bildpunkter (pixlar) och totalt 16 färger till sitt förfogande (inklusive svart, vitt och gråskala) – och ingen mus.

Självporträtt, tidigt 90-tal.

”Funktionstangenterna sitter till höger på C64, med hjälp av dem stegade jag upp och ner och satte ut pixel för pixel och valde färg via kortkommandon. Jag minns att jag testade att styra med joystick men att det bara tog längre tid; jag hade ju full koll på i stort sett varje pixel på hela skärmen och kunde lika bra jobba via tangenterna.”

”Kanske sketchade jag lite på papper innan jag satte igång men i övrigt var allt arbete på frihand med tangentbordet. Men en bild tog ju också ett par veckor att göra”, minns han.

I dag arbetar Kalle som 3D-artist på malmöföretaget Redloop som han också varit med om att starta. Till kunder som Sony Ericsson gör de film med specialisering på 2d- och 3d-animationer och som används till presentationer av prototyper eller annat tidigt material.

…

De flesta medlemmar i de grupper han var med i, till exempel Defcon One och Fairlight, arbetar i dag fortfarande med något datorrelaterat och kreativt – och är riktigt bra på sitt yrke. Men i övrigt har de flesta också lugnat ner sig.

”Demosvängen på 80-talet var en slags undergroundkultur närmast jämförbar med till exempel hiphopkulturen; det fanns kodare, grafiker och ljudkillar – alla hade sina roller.”

”Viktigast var kanske swappern, killen som fungerade som dåtidens fildelningsnätverk, han såg till att gruppen ständigt fick färskt material att jobba med i form av spel och program”, minns Kalle.

Till en början startade nämligen demoscenen med att crackare ville skryta om att de knäckt ett kopieringsskydd snabbast och bäst. I de små fickor av utrymme som fanns kvar på disken klämde man in ett snyggt demo med någon avancerad rutin som roterade 3d-objekt, kanske visade man annan avancerad grafik och spelade bra musik – inte sällan på bara några kilobyte.

Idolerna Depeche Mode var stora.

I dessa små intron – eller cracktron – rullade ofta en text som pratade skit om andra grupper och små dispyter uppstod. Lite grann som i dokusåpor eller för delen dagens wrestlingkultur. I slutet av artikeln hittar du några exempel.

Helt lagligt var det inte heller. Även om ”alla” spelade och bytte piratkopior – lagens långa arm hade ännu inte riktigt fattat det där med illegal kopiering – så förde demoscenen även med sig andra problem. Det fanns inget Internet och killarna bytte grejer och spred nyhetsbrev mellan varandra via vanlig postgång.

För att de växande portokostnaderna skulle hållas nere var det vanligt att med sprej preparera paketen så att stämpeln på frimärkena lätt kunde gnuggas bort och därmed användas om och om igen. Vilket dåvarande Postverket både upptäckte och ogillade.

Och de som satte upp en BBS – en dator kopplad till fasta telefonlinan som fungerar som filserver – med dåtidens modem med hastigheter på 1200 baud (det tog flera timmar att skicka en megabyte med data i en riktning) gjorde förmodligen sina föräldrar lite lätt missnöjda när teleräkningen damp ner i brevlådan. Därför var det inte ovanligt att de kabelkunniga försökte mixtra med teleboxen och låta grannarna stå för notan. Få vet om någon verkligen lyckades med bedriften.

…

Dessutom behövdes lokala BBS:er; kom ihåg att svensk telefoni skilde på lokal- och rikssamtal på den tiden – det var alltså rejält mycket dyrare att ringa mellan exempelvis bara Malmö (040) och Lund (046) än om du ringde inom samma riktnummer, till exempel 08.

Kort sagt; demogrupper var dyra att underhålla och högstadieelever hade precis som i dag ont om pengar.

”Vi som var med i dessa demogrupper var väl lite av pionjärer och vi visste ofta mer om vad burkarna klarade av än bolagen som byggde dem. Så fort man är pionjär blir det också gärna lite olydigt. På den tiden tyckte jag inte det var så farligt, i dag kanske man kikar tillbaka och inte är nöjd med allt man gjorde.”

”Men vi behövdes. Piratkopieringen behövdes för att få fart på utvecklingen, om du frågar mig. Det var som sagt innan Internet, det var ändå inte så lite arbete som krävdes för att få hem det senaste; i dag är det helt annorlunda.”

Kalles asiatiska ursprung återkommer ofta i hans bilder.

Och dåtidens etik i pressen såg också lite annorlunda ut. Den som gillade datorer läste ofta svenska Datormagazin med Christer Rindeblad vid redaktionsrodret. Han chockerade en hel bransch genom att på ledarsidan en vårdag 1987 inte agera så bestämd motståndare till piratkopiering som man annars kunde förvänta sig av en chefredaktör.

”Visst kan man moralisera över [piratkopieringen], men det hjälper föga. Frågan är om det går att stoppa kompiskopieringen. En del branchfolk [sic] anser tom att denna typ av piratkopiering vitaliserar branchen. Piratkopiorna är en form av reklam. De riktigt bra programmen säljs ändå därför att folk vill ha originalet med en riktig manual.”

Huruvida demogruppernas piratkopiering var frälsningen för Commodores maskiner eller bara starten på en kriminell folkrörelse som kommer att slå undan benen för underhållningsbranschen är i dag svårt att klart avgöra; Commodore blev ju till slut utmanövrerat av spelkonsoler från bland annat Nintendo och av datorer, vilka fortfarande är nyckelaktörer på marknaden.

Däremot kan vi konstatera att nästan samtliga av de unga män som, kanske ovetandes, iscensatte en tyst revolution framför sina skärmar i dag arbetar på andra sidan – med uppgifter inom avancerad teknik och design i svenska och utländska företag (inte sällan själva utsatta för omfattande piratkopiering) och har stoppat crackertiden i nostalgisk malpåse.

Få av dem kan dock ärligt påstå att de befinner sig där de är på grund av sin utbildning mer än till följd av det de utförde i tävlan mot andra grupper.

”Jag lärde mig helt klart massor av tiden som medlem i demogrupper av olika slag. Det är svårt att säga vad jag hade gjort annars – men visst var det enormt utvecklande att jobba med folk som var riktigt grymma på det de sysslade med”, erkänner Kalle Shew.