av Jimmy Wilhelmsson
Publicerad på Eurogamer.se lördagen den 18 september 2010

I morgon, söndag 19 september, är det allmänna val till riksdag, landsting och kommuner, och därför kan det vara på sin plats att utröna huruvida dator- och tv-spel har en plats i politiken. Att spel både är en slags kulturform och en otroligt medryckande underhållningsform vet alla vi som sysslar med det dagligen. Men kan politik i spel påverka vår bild av världen och samhället?

Egentligen skulle jag vilja börja med att kika på hur datorspelen såg ut förr i tiden, under 1980-talet – mitt under ett brinnande kallt krig mellan öst och väst med sina respektive stormakter. Spel följde den övriga västerländska trenden att låta actionhjältar som Rocky Balboa (Sylvester Stallone) spöa rumpan av den sovjetisk supermannen Ivan Drago (Dolph Lundgren) i boxningsringen i Rocky IV, ivrigt påhejad av James Browns megahit Living in America.

Med denna onyanserade inramning är det inte konstigt att 80-talets västerländska datorspel också förde med sig klart politiserade titlar som Raid over Moscow (C64 1985), Nuclear War (A500 1989) eller för den delen vår tidigare retrokalkon Commando Libya.

Att kalla kriget-kopplingen var politik tänkte ingen på eftersom samhället var uppdelat i antingen det ena eller andra laget och spelen och filmerna återspeglade bara det vi då upplevde som sakernas ordning.

Annat är det i dag när politisk korrekthet tagit över och spelat ut stora delar av kalla krigets doktriner. Titlar som Six Days in Fallujah från Atomic Games som var tänkt att porträttera Irakkriget och närmare bestämt de verkliga striderna i och runt Fallujah är i dag kontroversiella. Konami, som var ursprunglig utgivare, drog sig i april 2009 ur hela projektet och även om spelet sägs vara färdigt är det fortfarande outgivet. Lika känsligt var det när vår utsände på ett EA-event skulle intervjua svenska DICE om kommande Medal of Honor; så pass känsligt att vi tydligt blev varnade att de vid frågor om talibaner omedelbart skulle avbryta intervjun.

Betyder det då att politik i spel hör retrospelen till och att det inte existerar några kopplingar i dag? Nej, det gör det inte – men det sker på lite olika sätt eftersom både politik och spelande har förändrats över tjugo år.

Den främsta politiska arenan inom spelandet är i dag bland småspelen, det vill säga antingen bland små nedladdningsbara titlar på handhållna enheter eller som webbaserade spel knutna till en viss kampanj.

Rent ideologiskt spänner sig sådana spel över ett väldigt brett spektrum med allt från extrema och numera förbjudna Maschee Ba Ba (”Moské Adjö”) från antimuslimska Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ) till Folkpartiets spel, Valspurten, från årets svenska valrörelse.

Gemensamt för de flesta av dessa politiska småspel, som förmodligen är tusentals, är att de sätter politiken först och spelbarheten sist. Även om ett flertal politiskt laddade retrospel (men långt ifrån alla) också är ganska dåliga så infann sig sällan ett totalt ointresse för spelmekanik till fördel för det politiska budskapdet, vilket så gott som alltid är fallet i dagens kampanjspel. Och återigen är likheten med andra samtida kulturformer, som filmer, påtaglig ur denna aspekt. Rocky IV är en relativt hafsigt gjord politisk film men i jämförelse med dagens valkampanjfilmer på tv framstår den som ett manus- och regimässigt mästerverk.

…

Är då kombinationen av politik och spel dömd att gå i kvav med tanke på den utveckling jag precis målat upp? Återigen, nej – inte riktigt. Det finns nämligen en öppning att skapa politiska spel utan att spelaren tvingas på en viss åsikt. Politiska simulatorer är kanske inte väldigt vanliga, men de finns till en sådan varierande grad att vi ändå kan prata om en existerande genre.

Man kan lätt kalla spelserier som Civilization och SimCity för en typ av politiska simulatorer om man med politik antar den mycket breda definitionen att det i stort handlar om lagstiftning och fördelning av samhällsresurser. Men det finns ännu mycket tydligare exempel på hur utvecklare försökt skapa politiska spel som både kan vara direkt lärorika och spelbara samtidigt; förväntningarna var exempelvis högt ställda på Republic: The Revolution (PC 2003) och även om de inte infriades så var ändå den ambitiösa aspirationen från början att både skapa ett politisk- och actionbaserat spel.

Som borgmästare i SimCity gäller det att hålla invånarna nöjda vad gäller skatter, kriminalitet, stadsplanering och miljötänk. Klassisk fördelningspolitik.

Ännu längre, men i ett smalare perspektiv, gick The Political Machine (PC 2004) från Stardock som satte spelaren mitt i centrum av det amerikanska presidentvalet. Där fick vi välja vilket av USA:s två stora partier vi ville tillhöra och ge oss ut på kampanjturné i landets 50 stater för att på olika sätt höja opinionssiffrorna med det slutliga målet att bli president.

Intressant var att det omgångsbaserade upplägget var uppdelat i veckor och att varje kandidat hade vissa ”uthållighetspoäng” han/hon kunde placera på olika aktiviteter, vilket pekade på politiskt arbete som praktiskt och strategiskt snarare än bara bestående av pengainsamling.

Men att politik i stora drag skulle föra en tynande tillvaro i våra mest populära dator- och tv-spel i dag är också en chimär. Det uttalas kanske inte lika tydligt i dag att att väst är bäst och öst är botten men hyfsat många spel bygger på stora och etablerade system som exempelvis kapitalismens och marknadsekonomins normer installerat; system som kanske är förändrade eller modifierade om 20 år men självklara för oss. Påtagligt många spelscenarier använder också civil olydnad som en vanlig metod med vilken vi bekämpar den korrupta regimen eller korporationen, den kanske vanligaste arbetsgivaren till slutbossen i många spel – men utan direkt motsvarighet i verkligheten. Påstås det iallafall.

Kandidaten plockas fram som vilken rollspelsfigur som helst. Ska hon ha karisma som Obama eller pondus som Reagan?

Politiken i tv-spel kan i dag sägas vara subtilare och mindre påtaglig, ungefär som reklam, pr och lobbying i allmänhet i samhället. Den (politiken) är kanske inte nödvändig att identifiera och poängtera varje gång vi köper ett spel, men det kan vara bra att då och då tänka på vilken påverkan kraftfulla verktyg som spel egentligen har på oss – och då inte bara på vårt bmi eller vår dygnsrytm.

När spel som Heavy Rain sägs bringa moral och etik till spelens värld är steget inte långt till att vi lägger nästan lika mycket vikt vid hur vi spelar som hur vi lever våra riktiga liv. Politiken kan alltså komma smygande.

Men för den som ändå inte vill ha med politik att göra finns fortfarande helyllelir som Dead Space som jag själv lite sent avverkar just nu. Där handlar det mest om otäcka rymdmonster, ensamma promenader i vakuum och en mystisk helig klippa som kyrkan verkar konspirera runt och…

Äh…et tu, Isaac Clarke…ja, även du…