Jaha, mina vänner. Nu börjar det närma sig rejält. Skötbordet från Ikea är nu ihopsatt och ska nitas i väggen så fort vi bestämt exakt var det ska stå. Väskan ska faktiskt packas i kväll, vilket är hyfsat sent.

Egentligen kan Korven komma när som helst nu. Mamman har svullnat upp runt hand- och fotleder, vilket tydligen ofta är ett tecken på att de första värkarna i latensfasen ska börja. Ja, ni hör vad jag kan… :)

Det jag inte kan är hur man ska andas och sådär, men jag tror nog att vi är ganska redo för utkomst ändå. ”Ut kommer han alltid”, som typ 50 pers har försäkrat oss nu; det verkar vara standardfrasen för att avdramatisera det hela. Och det är klart – vad ska man säga?

Skötbordet är fixat, alltså – och spjälsängen likaså. Dessutom har jag lagt vantarna på ett par Move-kontroller till PS3 plus ett gäng spel, såsom Sports Champions och även en uppdatering av barnspelen EyePet som numera stöder Sonys svar på Wiimoten. Dock är Move-spelande inte särskilt optimalt att testa i mitt trånga kontor, så det få nog vänta tills vi fixat tv-spel även i vardagsrummet.

Det som slår mig är att denna tid inte är direkt så mysig som man kanske trodde att den skulle vara. Vi har båda mycket att göra; jag jobbar och mamman är i skolan. Väl hemma är det ömsom vila och ömsom försöka få den gigantiska lägenheten vi nyss flyttat till  ordning. Jag pular lite med kontoret och fixar diskmaskin här och KitchenAid där. Mamman har ont, så fort Korven rör på sig så får hon förvärkar. Vi gör liksom allting med pauser emellan; lite vardagsliv och sen lite paus. Och så vidare.

Ja, det mesta verkar helt enkelt gå på sparlåga. Vi går helt enkelt i väntans tider. Jag tror faktiskt inte att vi kommer att hinna börja på vecka 40. Detta vore isåfall det sista veckoinlägget om vår väntan.

Vad coolt det hade varit om det blir så.