PS Vita är här, jag håller mitt exemplar i min hand just nu och laddar hem allsköns titlar.
Det är en väldigt trevlig maskin; kraftfull och gedigen och som klarar av att sparka rumpa ganska bra. Jag kan tänka mig att Sony förlorar en del på varje såld enhet.
Men den vackra skärmen och de klara färgerna får mig nu mest att tänka på en sak – ge mig ordentliga emulatorer till denna vackra sak. Och ge mig retrospel för en spottstyver. Våga satsa på mängden och slå hål på tvivlen kring billiga retrospel.
På Eurogamers redaktion har vi haft tillgång till recensionsexemplar under en tid nu, och givetvis strömmar recensionerna därför in som på pärlband för att vara konsumenten till gagn från dag ett. Själv införskaffade jag i dag mitt eget exemplar som en vanlig dödlig och har använt de senaste timmarna åt att tanka hem spel på spel; inom kort blir det även lite recensioner för min del.
Den klara och vackra fem tumsskärmen imponerar; jag har ju klämt och spelat på den förut på event och mässor, men det är först i hemmets lugna vrå de riktiga omdömena infinner sig. Och när jag tafsar runt i detta lilla kraftpakets menyer kan jag inte hjälpa att jag drömmer mig bort och tänker; ”Shit, vad jag skulle vilja ha ordentliga emulatorer på denna maskin.”
Och vad menar jag med det? Jo, de flesta emulatorer är ju resultat av hemmahack. De är som sådana förvisso imponerande, men vad jag i dagsläget trånar efter är officiella emulatorer av den typ som (jag antar) släpps i de moderna varianterna av Commodore 64. Med support, uppdateringar och specialtillverkade för att passa precis den plattform de är skapade till, exempelvis Vita.
I butiken i dag fastnade jag i en sådan diskussion med biträdet; hans inställning var att jag är en drömmare och att det inte finns ekonomiska incitament. Jag menade i min tur att det är löjligt att ta typ 50 spänn för ett gammalt Commodore-spel på Virtual Console och han refererade till enkel ekonomi.
Jo, visst, tjena – jag arbetar till vardags med att hjälpa entreprenörer med att kommersialisera sina idéer, så visst känner jag till att vinnande affärsmodeller är king och inte ändras utan anledning. Men jag känner också till att den sista affärsmodellen ännu inte är påkommen och att det inte är prisets storlek som ger vinsten, utan marginalen i förhållande till hur många du kan sälja till – enkelt uttryckt.
Jag känner också till att det krävs en modig visionär, inte en krass ekonom, för att förändra saker. Ingen hade tittat två gånger åt appar för sju spänn för femton år sedan. Eller Spotifys affärsmodell. Eller Minecrafts.
Jag tror att officiella emulatorer med billiga retrospel har marknadspotential, men det finns ännu flera hinder i vägen. Ett handlar om rättigheter; det är ofta en snårig djungel att reda ut vem som ens äger ett gammalt retrospel på Commodore-plattformarna. Ett annat är att ägarna av de gamla plattformarna också måste hoppa på affärsmodellen.
Och det finns fler hinder. Det största hindret av alla är dock att inte våga. Retroemulatorer och billiga retrospel är grym hårdvarureklam och kan i min värld bidra till att sälja enheter. I en del kretsar, inte alla. Men med en åldrande skara spelare växer sannolikheten för varje år.
Och det bästa av allt – det mesta är redan utvecklat. Vad kostar det som jämförelse att bygga och underhålla plastvärlden Home dagarna i ända?
Det här skrivs ett par timmar efter att jag lagt beslag på min Vita. Jag har inga fiffiga förslag på fungerande affärsmodeller för ordentliga och sanktionerade emulatorer med prisvärda spel som bygger på massförsäljning – och kanske finner jag aldrig lust att spåna på dem heller.
Men jag vet att jag kommer att fortsätta drömma om dem. Och det är trots det spel handlar om för den som sitter i min ände. På den punkten har spelandet inte förändrats ett dugg sen det glada 80-talet.
Låter jag sur? Det är jag inte; jag är ivrig – som man lätt blir när man nyss slitit plasten av ny hårdvara.