När Dragon’s Lair gjorde entré i arkadhallarna år 1983 möttes det av blandad kritik. Arkadspelsindustrin stod på sin absoluta topp år 1983, men det få insåg då var att året skulle avslutas med den största ekonomiska krasch som spelindustrin någonsin stått inför.

Dragon’s Lair var ett så kallat laserdiskspel i arkadhallarna, men till Commodore 64 gjordes spelet om helt och hållet. Så även musiken.

Laserdiskspelen skilde sig markant från de övriga spelen i både arkadhallarna och på hemdatorerna. Systemet byggde på färdiginspelade sekvenser av animerat material som spelaren styrde genom att klicka och dra i olika riktningar vid rätt tillfälle.

Traditionella spel utnyttjade tekniken med så kallade sprites – fristående grafiska objekt som utvecklaren kunde styra över en grafisk bakgrund. Sprites gjorde att utvecklaren hade stor frihet att låta spelaren och dess fiender styras hur som helst och sedan kontrollera läsa av eventuella kollisioner; men teknologin innebar också begränsningar för hur väldetaljerade dessa sprites kunde vara – samt hur stora och många du kunde visa på skärmen samtidigt.

Laserdiskspelen hade inga sådana begränsningar; istället låg begränsningarna i hur pass detaljerad och varierad spelmekaniken kunde vara. Oftast handlade det bara om att dra spaken i en viss riktning och på det viset utlösa en filmsekvens – i vilken du fick dra spaken i någon annan riktning och därmed utlösa en ny och så vidare. Kortfattat handlar det om en animerad filmscen som du inte kan påverka annat än att göra rätt, varpå den fortsätter till nästa scen.

Dragon’s Lair från Cinematronics blev en stor ekonomisk framgång. Spelarna förtrollades av den fantastiska grafiken och de detaljerade och snabba animeringarna som Don Bluth – tidigare anställd på The Walt Disney Company – låg bakom. Samme Bluth har efteråt varit ansvarig för animeringarna i filmer som Anastasia och The Land Before Time.

[slideshow_deploy id=’12090′]

Till Commodore 64 och andra 8-bitarsmaskiner gick det inte att överföra laserdisktekniken med färdigskapade animationer. Eftersom distributörerna gärna ville slå mynt av mystiken kring Dragon’s Lair var det dock viktigt att de fick ut ett spel till varje plattform; därför lät de utveckla rena actionspel med spritegrafik och förpackade det i något som hette Dragon’s Lair – men som hade lite eller inget att göra med originalspelet.

Även till C64 är publiken delad vad gäller betyget till Dragon’s Lair; en del tycker att den mycket höga svårighetsgraden är frustrerande och gör titeln ospelbar – medan andra ser ett helt ok spel i en version som helt uppenbart inte kan vara likadan som originalet. Jag är nog böjd att hålla med den förra gruppen; Dragon’s Lair till C64 är inget bra spel.

Men musiken är en annan femma. Musikmakare till C64-versionen är Colin Porch, en utvecklare som normalt kanske inte sysslade med musik utan även utvecklade egna spel, både på Imagine Software och sedermera Software Project, som låg bakom Dragon’s Lair till C64 – och därefter Ocean.

Hans musik är hämtad från delar av originaltemat, men utsmyckat med egna tolkningar av musiken – vilket alltså gör den till ett helt eget Dragon’s Lair-tema. Även om det inte framgår av de flesta speldatabaser var Colin Porch även i högsta grad inblandad i utvecklingen av spelet och dess nivåer.

Mest känd är Porch förmodligen för sin portering av Head over Heels till C64, men han har även varit inblandad i C64-versionerna av Operation Wolf och Gryzor. Det kanske absoluta lågvattenmärket är förmodligen Hunchback at the Olympics, ett friidrottsspel med ren lyteskomik i vilket du spelar en puckelryggig idrottare.

Varsågod – Dragon’s Lair till C64 från 1986

Givetvis kan jag inte låta bli att presentera hela arkadspelet Dragon’s Lair, som det ser ut i det fall du spelar igenom det perfekt utan att göra ett enda misstag. Som synes blir det då en enda lång animerad film på en knapp kvart.