Bland kommentarerna i texten om tidningen Allt om Brädspel dök det upp en herre vid namn Olle Tyrland som frankt tipsade om det brädspel han och hans bror Anders knåpat ihop.

Spelet skulle släppas i november och är en brädspelsvariant av ett klassiskt shoot ’em-up á la de spel vi slängt alldeles för många timmar och kronor på i dator- och arkadspelsvarianter. Förra helgen fick jag läge att testa.

Vid första anblicken tycks namnet The Battle at Kemble’s Cascade vara både omöjligt att komma ihåg och ett ganska intetsägande namn på ett snabbspelat actionarkadspel på bräde. Namnet är dock egentligen både intressant och listigt.

Kemble’s Cascade – kort och gott Kembles kaskad på svenska – är ett slags astronomiskt objekt kallat asterism som består av ett antal stjärnor som inte hänger ihop rent gravitationsmässigt men som syns bilda ett mönster från där vi står. Om jag förstått det rätt är egentligen våra stjärnbilder också en slags asterismer men eftersom de officiellt kallas stjärnbilder brukar man nöja sig med den beteckningen – allt annat som hänger ihop (men ändå inte) kallas asterismer.

Svårbegripligt? Det spelar ingen roll – The Battle at Kemble’s Cascade är alltså helt fiktivt men ska utspela sig i yttre rymden. Vad det handlar om är att du och ett antal motspelare ska ta er till sista nivån utan att krascha och besegra spelets boss.

Hur låter sig ett sådant upplägg överföras till brädspelsform?

Väldigt väl, faktiskt – spelarna väljer sin rymdskeppspilot utifrån den skara färgglada figurer som följer med i boxen men rent speltekniskt är de identiska och har inga olika förmågor eller färdigheter.

Det viktigaste att hålla reda på är pilotens hotnivå och energinivå. Energinivån är helt enkelt de hälsopoäng som finns kvar innan skeppet sprängs i bitar och hotnivån är den fara man utsätter sig för under omgången – som måste tas om hand följande omgång.

Om du till exempel avslutar ditt drag i skottlinjen för ett eller flera fiendeskepp höjs din hotnivå inför nästa drag. Det gäller då att i nästa drag först sänka hotnivån genom att exempelvis göra många förflyttningar, ha en bra sköld igång eller spela olika power-ups i form av kort man samlar på sig på vägen.

Energi används dels till att hålla skeppet intakt men kan också användas till att utföra extradrag under din omgång; att pressa kärran kostar dig alltså en del hälsa, kan man säga – men sänker å andra sidan din hotnivå om du använder extradragen till att röra dig.

Du kan såklart själv också skjuta och både kanoner, sköldar, motorer och andra uppgraderbara saker på ditt skepp går att köpa för valutan bellonium som du förtjänar genom att ta dig framåt i spelet och peppra på saker.

Uppgraderingar görs i den runda du tar det lugnt och står still, något du bara kan göra när du inte har det hett om öronen – att göra detta i rätt läge är ett av de mer taktiska besluten i The Battle at Kemble’s Cascade.

Själva spelplanen är ganska snyggt gjord i form av skenor som tas bort och fylls på efter hand, vilket ska simulera en skrollande skärm. Ur en korthög dras nivåns motståndare, hinder och andra intressanta saker som stoppar din framfart – och en intressant detalj är att spelarna inte alls samarbetar utan dessutom kan beskjuta och förstöra för varann. Kanske kan du ”hjälpa till” lite extra när motspelarna har det tufft med en välriktad salva.

Poängen ni tillskansar er – och vinner med – kallas glory och i slutänden gäller det att ha flest. Skulle ditt skepp sprängas är det bara att starta om från botten med ett nytt men varje gång tjänar de övriga spelarna glory på dina misstag, så att stanna kvar med ett enda skepp utan att förgöras är att föredra.

Andra intressanta saker att hålla reda på – och som påverkar slutpoängen – är de achievements nivån bjuder på samt det huvuduppdrag varje spelare får inför spelets start. Det är flera saker som kokar ihop till en avslutande poängkaskad innan en vinnare kan utses.

Summa summarum hade vi riktigt roligt när vi spelade och då var vi ändå bara två stycken; det känns som att man egentligen behöver vara minst tre för att få absolut mest ut av spelet men det känns inte som ett absolut måste.

Det jag möjligtvis tyckte var rörigt var ihopsättandet och regelverket kring slutbossen som består av flera kort. Det är inte glasklart hur dessa kort ska sitta ihop varje gång (bossarna är slumpmässiga) och det tog en del pusslande innan vi lyckades räkna ut det. Det kan också bli så att en boss tenderar att vara giftigare på ena sidan av skärmen än den andra, vilket kan snedfördela bördan i vissa omgångar – men å andra sidan innebär de flesta slumpmässigt ihopbyggda spelplaner ibland att en del orättvisa situationer uppkommer.

The Battle at Kemble’s Cascade är klart spelvärt och extra kul för sann älskare av shoot ’em-ups. Det här kommer att åka fram på spelbordet fler gånger.

Ha en fortsatt härlig onsdagskväll!