Alla storslagna sjörövaräventyr inleds med en till synes obetydlig händelse. I Enhörningens hemlighet hittar Tintin en modell av en fregatt och i Skattkammarön träffar Jim Hawkins den gamle sjömannen Billy Bones.

Min berättelse började en mörk julaftonsmorgon med att Spelpappan.se plingade till med en kommentar till en artikel om det svenska brädspelet Sjörövarön. Det hela mynnade ut i en sällsam skattjakt med okänt slut.

”Vi fick Sjörövarön till julen 1949 av vår farbror Staffan Hallström som varit med och konstruerat det. Det var då rykande nytt. Jag tror att han bland annat målat kartan.”

Klentroget rynkade jag på näsan. Sjörövarön gavs ut först 1955 och ingen av de tre konstruktörerna hette Hallström. Jag hade fått konstiga kommentarer förut, så julaftonen firades utan att jag tänkte mer på det – men den natten kunde jag inte sluta fundera på kvinnans snart 70-åriga vittnesupplevelse. Jag vred och vände mig. Det fanns något lockande i hela berättelsen.

På juldagens morgon skrev jag och bad henne förklara. Det visade sig att hennes farbror var Staffan Hallström – en svensk konstnär vars mest kända verk Ingens hundar I nyligen sålts för nästan sex miljoner kronor. Hon bifogade fotografier på den stora spelplanen som rullades ihop som en skattkarta istället för att som traditionellt är vikas ihop längs bigade kanter. Vad var detta?

I nedre högra hörnet stod ”AB Littorin Rydén, Örebro 1949” och vid kompassrosen initialerna T.B., F.E. och O.I. samt ”Copyright Gustavia”. Jag hade aldrig sett en sådan spelplan förut.

Initialerna står för Tore Bergh, Folke Eriksson och Olle Isaeus – de tre spelkonstruktörerna. Varför Staffan Hallström inte stod med kunde kvinnan inte svara på, men han hade alltså själv sagt till henne den där julen 1949 att han medverkat till spelet.

Samtliga fyra herrar hade gått på Kungliga Konstakademien fram till 1940, så kopplingar fanns. Samtliga hade tyvärr också gått ur tiden.

Skallen snurrade. Vad var egentligen storyn här? Att en känd konstnär kanske ritat originalkartan eller att det existerade en prototyp till Sjörövarön i en släktings ägo? Jag lät det hela bero och arbetade med annat i några månader, tills jag själv lyckades lägga beslag på ett eftertraktat exemplar av Sjörövarön från 1955. Inte heller där fanns Staffan Hallström nämnd – och kartan såg inte ut som den kvinnan hade i sin ägo sedan 1949.

Jag förstod nu att piratäventyret bara sett sin början. Inte för att jag lagt en massa pengar på ett 60 år gammalt spel, utan för att jag anade en riktig skatt någonstans i berättelsen. En sökning i Svenska dagbladets arkiv gav ledtrådar som pekade på att kvinnan kunde ha rätt.

I december 1950 listades nämligen Sjörövarön i en NK-annons för 16:50. Dock inte med bild. Intill listades andra Brio-spel som Labyrint, Kinaspelet och Sorry (Fia med knuff).

Det som främst skilde kvinnans Sjörövarön från 1955 års utgåva var den hoprullade kartan och avsaknaden av låda. Istället låg hennes tillbehör i ett slags tub.

Jag drog mig då till minnes att Algas första egentillverkade spel Tjuv och polis också såldes i tub under 1940-talet – med en spelplan som alltså rullas ihop. Långsamt gick det upp för mig att Sjörövarön anno 1955 kanske var den första utgåva som levererades i låda? Det fanns kanske ett tidigare Sjörövarön som verkar ha lanserats 1950 men som jag, och antagligen många med mig, aldrig sett.

Våren blev till sommar men jag var inte nöjd. Jag studerade åter bilderna på kartan som Hallström eventuellt hade tecknat och fastnade vid kompassrosen med initialer och copyright. Initialerna var glasklara – men vem eller vad var ”Gustavia”?

”Kanske har det med Staffans far att göra? Han hette Gustaf”, sade kvinnan när vi åter tog kontakt under hösten.

”Mm, kanske”, svarade jag fundersamt medan jag fingrade på kartan. Samtliga utgåvor av Sjörövarön avslöjar de geografiska koordinaterna för ön, 16°23N, 59°17W. Det hade aldrig kommit mig för att kontrollera dem – hade öns verkliga position kanske någon betydelse?

Snabbt rafsade jag fram den mest inflytelserika karta över det historiska Karibien jag kunde komma på: Sid Meiers karta från datorspelet Pirates! till Commodore 64. Den visar inte bara historiska platser från rätt århundrade: i en artikel från 2011 försökte jag påvisa att Meier ägnat stor möda åt att återge Karibiens landmärken så korrekt som möjligt vad gäller invånarantal, nationell tillhörighet och en mängd andra detaljer.

Koordinaterna pekade dock längst ner i högra hörnet av Meiers karta, strax utanför den sydamerikanska floden Orinocos utflöde, som eventuellt gett namn åt irländska Enyas brottarhit från 1988 (inspelad på Orinoco Studios), strax öster om det som i dag är Trinidad och Tobago. Det kändes inte helt rätt att den fiktive kapten Timothy Kidd skulle ha gömt sina skatter just där – så nära de befästa spanska territorierna?

Sjörövaröns position kändes dock inte slumpmässig. Konstruktörerna verkade ha haft bättre koll än så.

Jag konsulterade en annan karta och gjorde en obehaglig upptäckt. Det visade sig att Sid Meiers karta fått latituderna helt om bakfoten, kanske för att kunna anpassa papperskartan till datorspelets skärmar?

30:e breddgraden längst i norr ligger rätt, i linje med Florida, men ju längre söderut kartan löper, desto mer fel blir det. Det som är 16:e breddgraden på Meiers karta är verklighetens tionde – och alltså ligger Sjörövarön på ett helt annat ställe. Var Meier en snedseglare, trots allt?

För att undvika ytterligare misstag konsulterade jag istället kartritaren Herman Molls Karibien-karta från tidigt 1700-tal som brukar stå som förebild för moderna kartor över historiska Västindien. Den placerade Sjörövarön i ungefärlig höjd med Guadeloupe som tillhör det som kallas Läöarna i Små Antillerna – men ett par hundra kilometer rakt ut i Atlanten.

Ett tillfredsställande besked. Där skulle mycket väl en ensam sjörövarö på några tiotal hektar kunna ligga.

Det gick inte att med mina kartor avgöra om det finns en liten ö på just den positionen, men någonting i hela berättelsen sade mig att inget var en slump. Jag valde därför att utgå mitt sökande från Små Antillerna kring Guadeloupe, Antigua och Martinique – platser jag aldrig fysiskt besökt men ändå känner så väl efter otaliga strapatser i spel som just Pirates!.

Ju längre nordväst mot Stora Antillerna desto ”piratigare” blir Karibien så under ett antal timmar ledde mina fingrar, kartan och böckerna mig genom gamla franska, engelska och holländska fästen som Montserrat, Nevis, S:t Kitts – och till slut den lilla ön S:t Barthélemy, även kallad S:t Bart.

Största staden på S:t Bart heter Gustavia. Ett spår. Jag var Sjörövaröns konstruktörer hack i häl.

Gustavia är uppkallad efter svenske kungen Gustav III. Anledningen är att hela ön år 1784 blev svensk koloni i en bytesaffär med Frankrike och det är i samma veva Svenska Västindiska Kompaniet bildas och inleder handel med Karibien under cirka 20 år, bland annat med slavar från Afrika.

Gustavia är tydligen vänort med Piteå sedan 1976 då medlemmar ut Piteå Segelsällskap försökte ”återerövra” ön. Invasionen avstyrdes men efteråt besökte delegationer från båda städerna varandra och än i dag skickas ungdomar på utbytesresor och ön firar officiellt Pitedagen i november.

Men vad, om något, hade Gustavia på S:t Bart att göra med fyra konstnärer från Sverige?

Två av konstnärerna verkade ha mer att göra med varandra än de övriga. Folke Eriksson och Staffan Hallström studerade båda för muralmålaren Olle Hjortzberg, genomförde studieresor till Frankrike och var glada brädspelsentusiaster. Hallström var exempelvis passionerad amatörschackspelare och hans målning Det odödliga partiet föreställer en av världens mest kända schackbataljer som utkämpades 1851 mellan tysken Adolf Anderssen och fransmannen Lionel Kieseritzki.

Folke Eriksson å sin sida tillverkade Pärlspelet, en självpublicerad minivariant av Kinaschack, som fick en utmärkelse vid internationella uppfinnarmässan i Bryssel 1967.

Den sista pusselbiten till mysteriets inledning hittade jag på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Där finns nämligen en av Folke Erikssons tavlor bevarad – en stadsbild över staden Gustavia på S:t Bart, troligen målad 1951.

Detaljer från denna målning, såsom fullriggare och enstaka individer, är snarlika de detaljer som kan ses på Sjörövarön anno 1955. Tavlans betraktare blickar från stadens höjder rakt ut mot Gustaviaredden som förföriskt sträcker sig mot öns södra sida där du hittar Guvernörsbukten, vars vilda strand skyddad mot vind än i dag är tämligen orörd – och dessutom föremål för flera berättelser om nedgrävda piratskatter.

Mystiken tätnade. Vilken koppling hade konstnärerna till Karibien? Varför nämns inte Staffan Hallström som medkonstruktör om så var fallet? Och viktigast av allt: vad finns på koordinaterna ett par hundra kilometer österut från Guadelopue?

Är det dags att lämna strindbergslampans matta sken för att planera en expedition mot det som kan vara tidernas svenska sjörövaräventyr? Kan jag gå i fotspåren av Hannibal, Svullo och de andra?

Det får du reda på i BOKEN OM ALGA (hösten 2019) som går att förhandsboka här.