Spelpappan Jimmy Wilhelmsson » Spelpappan recenserar: Jim Henson

Spelpappan recenserar: Jim Henson – the Biography

22 april, 2020 av: Jimmy Wilhelmsson

Spelpappan recenserar: Jim Henson – the Biography

För några veckor sedan avslutade jag en tegelstensbiografi om Jim Henson, mest känd som skaparen av The Muppet Show. Känslan efter att ha läst den har varit bestående sedan dess – jag hade nästan glömt bort hur stor inverkan denna dockshow för vuxna haft på mig genom hela livet.

Jim Hensons arv lever än, inte minst är The Muppet Show ännu ett starkt varumärke – trots att det är många år sedan tv-serien slutade sändas.

Det kanske inte är särskilt många som känner till det bland mina vänner – men jag har alltid haft en viss dragning till uppträdesformen vaudeville. Eller åtminstone den amerikanska betydelsen av densamma. I amerikansk kulturhistoria är vaudeville närmast att likna vid det vi européer brukar benämna varieté, alltså ett slags blandad teaterföreställning bestående av komiker, sångare, dansare och musiker.

Amerikansk vaudeville blev som mest populär under 1920-talet, gärna inom ramen för ett kontrollerat kaos. Akterna skiljer sig ofta åt, men hålls samman av något slags röd tråd eller övergripande idé. Att grodan Kermit i The Muppet Show försöker hålla ihop alla galna muppar för att varje vecka leverera en show (inför en publik av andra muppar) var en sådan idé. Allt är kaos, ofta förstörs varje akt av ett störningsmoment och gästerna spelar såväl kränkta som oförstående inför showens karaktär – men den glada andan hålls alltid vid liv och föreställningen tar sig (nästan) alltid i mål. Inte ens det faktum att taskmörtarna Waldorf och Statler konstant buar från sin balkong, vecka ut och vecka in, bryter showens magi. Tvärtom.

Det finns något i vaudeville-magin som sammanfattas väldigt väl av Jim Hensons The Muppet Show, och det har följt mig genom livet. Jag blev aldrig skådespelare (och har väl aldrig varit särskilt bra på det heller) men den ouppnåeliga drömmen om att stå på scen eller vara en del av en varieté har levt kvar i alla år. Från musiken till skämten – jag älskar hela stämningen och atmosfären.

Somliga känner så för cirkus, musicals eller standup: jag får något drömmande i blicken av vaudeville. Och det har helt och hållet med The Muppet Show att göra.

Boken Jim Henson – the Biography från 2013 är en uttömmande och kronologisk berättelse skriven av Brian Jay Jones, och torde tillfredsställa alla med minsta intresse för Jim Henson eller hans kreationer. Jag har själv skrivit en del böcker som bygger på lång research och jag tycker mig känna igen ett gott hantverk när jag ser det. Detta är ett sådant.

YouTube-kanalen Defunctland körde förra året en populär serie program om just Jim Hensons karriär, och denna serie bygger på den research Brian Jay Jones tagit fram. Det kan vara en god idé att kika på dessa avsnitt innan du läser boken, för att bättre kunna uppskatta de fantastiska detaljer som de drygt 600 sidorna bjuder på. Du kan givetvis också nöja dig med ovan nämnda snabbversion i det fall du inte har tid att läsa. Men det är sannerligen mödan värt.

Jim Henson inledde sin livslånga karriär 1955 med den lokala tv-showen Sam and Friends som visades dagligen på WRC-TV i Washington med omnejd. Figuren Sam var en skallig människoliknande docka med stor näsa – och hans vänner bestod av i dag bortglömda sidekicks som den lila dödskallen Yorick, Harry the Hipster, Professor Madcliffe, Chicken Liver – och en ödleliknande figur vid namn Kermit.

Jim Henson och figurer från Sam and Friends. F.v.: Harry the Hipster, Sam, Jim Henson, Yorick – och Kermit.

Detta är alltså samma Kermit som leder The Muppet Show, men han är ännu ingen groda – det blir han inte förrän i ett pilotavsnitt av en sagoserie kallad Tales of the Tinkerdee, där Kermit får rollen som berättande bard med luta. Då fick han också sin karakteristiska stjärnformade krage, vilken egentligen kom till för att dölja raden av stygn i halsen. Dockan tillverkades enligt uppgift från Hensons mors vårkappa och en sönderskuren pingisboll.

Redan från början kallade Henson sina dockor för muppets. I efterhand har han bekräftat att namnet kommer av orden puppet och marionette, men senare har han tagit tillbaka detta – och menat att det faktiskt inte betyder något alls. Det är bara ett ord: Henson säger sig aldrig ha associerat sitt arbete med marionetter (dockor som rör sig med hjälp av trådar).

Det har också spekulerats kring det faktum att Kermit skulle ha fått sitt namn av antingen en släkting eller en klasskamrat, men även detta har på senare tid dementerats av flera inblandade. Kermit var, märkligt nog för en svensk, ett inte helt ovanligt namn i 1950-talets USA. Likt Sam eller Harry. Ett namn som alla andra, helt enkelt.

Jim Henson uppträdde redan från början såklart inte ensam. Med i ensemblen fanns bland annat en ung kvinna vid namn Jane Nebel som han så småningom började dejta, och som slutligen blev mor till deras fem barn. Men det var Henson som stod för de innovativa idéerna och som utvecklade den stil som gjorde att showen blev populär – så till den grad att lokala företag började höra av sig och ville använda mupparna till tv-reklam för allehanda produkter.

På den vägen började Jim Henson och de andra tidigt tjäna en hel del pengar på sin verksamhet, och så skapades företaget Muppets Inc. Många kunder ville köpa loss ”sin” maskot när reklamfilmerna var inspelade – men Henson vägrade. Han använde gärna sina muppar till reklam för att dra in pengar, även om han tyckte det var kreativt begränsande, men var fast besluten att aldrig sälja ut sina skapelser eller rättigheterna till kunden. Och faktum är att en del väldigt kända figurer i senare shower härstammar från just sådana reklamsammanhang.

Jane och Jim Henson.

Ett sådant exempel är en galen kock vid namn Omar som Jim Henson presenterade vid en matmässa i Hamburg, inbjuden av amerikanska lantbruksministeriet. Den galne kocken Omar var den första muppen som kontrollerade med ”live hands”, alltså synbart mänskliga händer. Tidige medarbetaren Jerry Juhl skötte kockens högra hand och Henson själv skötte Omars huvud, vänsterhand och rösten som konstant skrek obegripliga saker på tyska, medan han kastade ostar och ägg omkring sig i ett försök att laga till en sallad. Sketchen avslutades på det som kom att bli Jim Hensons signatur – en explosion. Publiken vrålade av skratt och engångsakten med den galne kocken skulle komma att få nytt liv femton år senare – som the Swedish Chef i The Muppet Show.

Ett annat exempel är den pianospelande hunden Rowlf som dök upp för första gången i en reklam för hundmat. Henson skissade fram två hundar: en smalare med spetsig nos vid namn Baskerville – och en tjockare med runt huvud och fluffiga öron vid namn Ralph, som Henson senare valde att stava Rowlf istället. Precis som han lovat sig själv tidigare, så lät han aldrig något företag köpa själva mupparna – och både Rowlf och Baskerville blev senare fasta rollfigurer i The Muppet Show som så många andra personligheter Henson samlade på sig genom åren.

Rowlf och Baskerville i tv-reklam för Purina Dog Chow.

I takt med att Jim Hensons muppar blev allt populärare kunde han börja tacka nej till reklamfilmer och valde och vrakade bland det han tyckte var intressant. USA var då som nu fyllt av diverse talk shows på varenda kanal och flera av dem ville ha Henson och hans muppar att framträda live. Efteråt ville de ibland gärna växla några ord med innovatören själv, men denna del av framträdandet blev alltid den minst intressanta – då Jim Henson var lågmäld och fåordig när han själv tvingades prata och inte kunde uttrycka sig genom sina muppar.

Ett av de framträdanden som på allvar exponerade Jim Hensons figurer nationellt var på The Jimmy Dean Show i augusti 1963. Man hade då valt att ta med sig Rowlf och lät honom och programledaren Jimmy Dean köra sketcher tillsammans, med resultatet att showen blev nerringd av lyckliga människor som ville ha tillbaka Rowlf. Hensons ikoniska hund blev därefter ett stående inslag tillsammans med programledaren själv under flera veckor.

Alltmedan succéerna avlöste varandra började Jim Henson så sakteliga förstå att hans dröm kanske kunde bli uppfylld – att få skapa en egen tv-show med mupparna, men för vuxna. USA hade, olikt Europa, aldrig haft en tradition av dockteater för annat än barn. Det var ingen konstform, utan ett slags lek. Jim Henson kände att han var på väg att förändra detta – och med den nya tekniken och mediekulturen som televisionen innebar.

Ett definitivt genombrott för Jim Hensons karriär – men en återvändsgränd för hans kulturella strävan – var skapandet av barnprogrammet Sesame Street 1968, vilket Henson aldrig trodde skulle få den innebörd det fick. Han hade då lärt känna manusförfattaren och regissören Jon Stone och den unga producenten Joan Ganz Cooney. De tre samarbetade i en icke-vinstdrivande organisation som hette Children’s Television Workshop: där planerade man för ett lärorikt underhållningsprogram för barn, särskilt de som levde under utsatta förhållanden eller mindre välbeställda områden.

Barnprogram hade fram till nu varit långsamma och pedagogiska. Cooney, som ledde projektet, ville ha en snabbare show som kunde hålla kvar barnen längre – och därmed lära dem effektivare. Showen skulle dels bestå av riktiga skådespelare, dels av Jim Hensons muppar. Ingen kunde ana att dears framgång skulle bli så monumental att den i praktiken bidrog till att hindra Hensons planer på en amerikansk tv-show med muppar för vuxna. Sesame Street cementerade Hensons muppar i barnprogramsfacket, istället för tvärtom.

För ingen har väl inte hört talas om Sesame Street? Programmet har körts i 50 år och är uppe i över 4 500 avsnitt. Klassiska sketcher med Ernie och Bart varvades med grodan Kermit som hjälper barn att räkna, oftast avbruten av Kakmonstret som käkar upp alla kakorna när de räknats.

Det intressanta för svensk del är att Sesame Street hade stor inverkan på barnprogramsutbudet även i Sverige. Det var Sesame Street som gav Lasse Haglund och Bengt Linné på Sveriges Television idén att skapa Fem myror är fler än fyra elefanter. Och det var den svenska televisionens framgångar med Fem myror som i sin tur övertalade Children’s Television Workshop att låta svenskarna producera en egen version av Sesame Street, och varva med inköpta delar dubbade till svenska. I resten av världen tilläts man nämligen inte producera eget material, utan blev hänvisad till att enbart dubba det amerikanska materialet.

Därför hade Sverige då som enda land i världen utanför USA en egen Sesam-show som fick premiär den 31 oktober 1981 – med Lill Lindström, Magnus Härenstam och Gunilla Åkesson i huvudrollerna. Ernie och Bert dubbades av Peter och John Harrysson och Kermit själv talades in av Lars Amble. Detta gjorde man efter att först ha testkört en dubbad version av Sesame Street under 26 halvtimmesavsnitt redan 1975.

Den annorlunda uppdelningen av lokalt och inköpt material innebar också en annan intressant skillnad mellan Sverige och resten av världen. I och med att vi i Sverige aldrig fick se de amerikanska skådespelarna så fick vi heller aldrig se de muppar som interagerade med människorna. Bland dessa finns till exempel den stora gula fågeln Big Bird och den lilla (och i USA mycket populära) röda muppen Elmo – som aldrig syntes i Svenska Sesam från 1981.

Under Sesame Street-eran förändras Kermit som rollfigur. Tidigare hade han varit av en elakare natur, nästan en ögontjänare och ivrigt väntande på att få leverera något retsamt till sin motpart. I Sesame Street tog han istället rollen som den omtänksamme läraren som värnade om barnens bästa. Det är även i Sesame Street som en del andra saker blir till: saker som i dag förknippas starkt med efterföljande The Muppet Show. Till exempel premiärsjöngs Kermits egen sång It’s not easy being green redan i mars 1970, många år före The Muppet Show.

Det är också vid denna tid som en annan Muppet Classic föds i Sesame Street – nämligen Mahna Mahna – som senare återkommer i första avsnittet av The Muppet Show från 1976. Men det är alltså redan 1969 som den blir till. Många svenskar känner redan till att musiken i sketchen är skriven av Umberto Umiliani och återfinns i den italienska mondofilmen Sweden: Heaven and Hell. Den som kan sin svenska musikhistoria hör några takter av Hugo Alfvéns Midsommarvaka lite här och där.

Upprinnelsen är att Joan Ganz Cooney hörde Umilianos musik på radio och tyckte den lät perfekt för mupparna i Sesame Street. Den första versionen spelades in av Jim Henson och Frank Oz – och framfördes redan veckan efter på The Ed Sullivan Show, varpå den fick spridning över hela USA.

Trots ”bakslaget” med Sesame Street fortsatte Jim Henson att kämpa för sin tv-show för vuxna. Han började nu tjäna en hel del pengar och familjen hade växt: han och Jane hade nu två barn och fler på väg. Jane slutade successivt att arbeta med mupparna och valde att stanna hemma istället. Det faktum att de tidigt börjat dejta för att det var ”bekvämt” och att Jim spenderade allt mindre tid hemmavid gjorde att äktenskapet långsamt började stagnera, och de blev mer ett par på papperet än i verkligheten.

För att sälja in idén om en tv-show för vuxna spelade Jim Henson in ett pilotavsnitt i två omgångar. Det första hette The Muppets Valentine Show och hade Mia Farrow som gäst. Då var Kermit ännu inte utsedd till teaterledare, utan showen leds av en solglasögonprydd och hipp rollfigur vid namn Wally. Notabelt är att figurer som Crazy Harry och George the Janitor debuterar – och att Kermit spelar i en omtalad scen där han sitter på en cykel och faktiskt ser ut att trampa sig framåt, vilket sågs som ett ”omöjligt” trick. Pilotavsnittet gav Henson ett löfte från produktionsbolaget ABC att spela in ett antal avsnitt – och raskt började han bygga nya muppar, till exempel var det så husbandet Electric Mayhem med Dr Teeth, Animal, Floyd Pepper, Zoot och Janice kom till.

Medan Jim Henson och hans medarbetare vann sin första Emmy för Sesame Street började de även spela in ett andra pilotavsnitt för att inte tappa fart, medan de väntade på att ABC skulle bestämma sig för vad de ville ha. Denna pilot kallades The Muppet Show: Sex and Violence för att verkligen skilja den nya showen från barn-tv. Wally från förra piloten var inte längre huvudperson, utan nu tog en figur vid namn Nigel över – som senare kom att bli dirigent för orkestern i det slutliga The Muppet Show.

Problemet var dock att ABC inte var helt övertygade om idén. ”Sex and Violence” var måhända ett kul namn för Jim Henson, men de insåg vilka problem det skulle skapa om ordet sex nämndes i ett tv-program med dockor. De var fortfarande inte helt med på att mupparna skulle fungera för vuxna, annat än i femminuters-sketcher eller som reklamfilmer.

I USA ville få i tv-branschen hoppa på en ”dockteater för vuxna”. Att Jim Henson lyckats förföra massorna med sina reklamfilmer i allmänhet, och mupparna i Sesame Street i synnerhet, hjälpte inte – en halvtimme med enbart muppar var dömda att misslyckas. Försök med Hensons muppinslag hade redan gjort i komediprogrammet Saturday Night Live, och det gick inget vidare.

Det var i denna veva Jim Henson beslutade sig för att grodan Kermit skulle vara Muppet-teaterns ledare och organisatör, en auktoritär figur som dagligen kämpar mot kaoset och försöker hålla ihop varje föreställning från start till slut.

Problemen kring The Muppet Show fortsatte dock hopa sig – och när amerikanska tv-kanaler tackade nej, en efter en, blev Jim Henson tvungen att söka sig till andra länder för att uppfylla sin dröm.

Vi fick faktiskt en del kommentarer från läsare av Boken om ALGA som påpekade att The Muppet Show givetvis är en amerikansk tv-show, och inget annat. Och det kan man ju anta: Jim Henson var uramerikan och mupparna känns allt annat än brittiska. Men sanningen är att Henson, sin popularitet till trots, ju aldrig fick till ett vettigt avtal med något amerikansk kabelnätverk via sina inledande pilotavsnitt med The Muppet Show – och lösningen blev helt enkelt att fara till London och spela in allt där.

Jim Henson hade nämligen sedan tidigare knutit kontakt med brittiske producenten Lew Grade som ledde Associated Television. Denne såg till att finansiera första säsongen av The Muppet Show och sedan försöka sälja in det till amerikanska kanaler från London – men även detta gick trögt. Faktum är att Hensons agent Bernie Brillstein fick utnyttja en del gentjänster för att överhuvudtaget få till de 24 gäster som behövde för första säsongen.

Dansösen Juliet Prowse anlitades för första avsnittet och artisten Connie Stevens för det andra. Brillstein bönade och bad kändisar och halvkändisar att ställa upp. Detta skulle dock komma att ändras redan under andra säsongen när showens popularitet började märkas. Efter två säsonger stod kändisarna på kö för att få vara med: och The Muppet Show kunde då stoltsera med gäster som Harry Belafonte, Elton John, Steve Martin, Liza Minnelli, Sylvester Stallone, Julie Andrews, John Cleese, Peter Sellers, Raquel Welch, Rudolf Nurejev och Alice Cooper.

Kermit och Juliet Prowse.

Under större delen av sin karriär hade Jim Henson och hans medarbetare årligen besökt Puppeteer of America-konventet där de träffade likasinnade och sökte efter talanger att anställa. År 1961 stötte han ihop med Mike och Frances Oznowicz som var två talangfulla mångkonstnärer, ursprungligen födda i Holland men som flytt till USA under naziockupationen. Deras son Frank imponerade på Henson med sin talang för dockteater, även om Frank själv inte såg på verksamheten mer än som en hobby. Han tänkte minsann inte arbeta fulltid med att leka med dockor.

Frank Oznowicz blev tagen av att träffa Jim Henson – mannen bakom mupparna, som han då mest kände igen från en tv-reklam. Vid det laget var den tystlåtne och blyge Jim Henson bara 24 år och Frank fortfarande tonåring. Konventstiden ägnade de, som man tydligen alltid gjorde, åt att spela upp små akter för varandra – man umgicks och uttryckte sig helt enkelt genom sin dockkonst och skapade vänner på det viset.

Frank Oznowicz familj brukade korta sitt efternamn till Oz – och Frank Oz känner förstås många igen för sitt långa partnerskap med Jim Henson. Henson och Oz blev det magiska radarpar som lyfte mupparna från en rolig show till en världssensation. Bakom varje dynamisk duo i mupparnas värld finns Henson/Oz. Några av de klassiska paren de ligger bakom är Ernie och Bert, Kermit och Miss Piggy, Kermit och Fozzie samt Rowlf och Fozzie.

Jim Henson (Ernie) och Frank Oz (Bert) sägs ha speglat sina respektive personligheter i de klassiska figurerna från Sesame Street. Henson var jovialisk och positiv, Oz butter och avvaktande.

Hela grundprincipen för att kontrollera muppar handlar om att stoppa handen i en ihålig tygdocka och röra på käkarna i takt med att du pratar med en karakteristisk röst. För mesta möjliga effekt och inlevelse pratar nästan alla samtidigt som de styr sin mupp, annars riskerar samtalets dynamik att bli lidande – särskilt när det handlar om snabba och tajmade ordväxlingar av den typ som ständigt återfinns i The Muppet Show.

Med högerhanden i dockans huvud och vänsterhanden kontrollerandes dockans respektive vänsterhand finns det dock inga händer kvar. Den som kikar noga på ett avsnitt av The Muppet Show märker att i flera fall använder sig mupparna ofta bara av en hand (som Bert i bilden ovan) av just den anledningen. Om akten krävde att två händer skulle användas måste ännu en person sköta den andra handen – och vederbörande måste då vara så pass synkade och snabbtänkta att rörelserna följs åt. Den som pratar och styr huvudet för – och den som sköter andra handen får låta sig ledas.

Elton John framför Goodbye Yellow Brick Road i The Muppet Show.

En intressant detalj i sammanhanget är att Sverige var ganska sena med att plocka in The Muppet Show i tv-tablån. Det var först när showen vann ett tv-pris i den årliga tävlingen i Montreux som svensk television vaknade – och det vinnande programmet sändes den 14 januari 1978. Först i februari samma år började man sända första säsongen av The Muppet Show på familjetid – då hade både dansk och norsk tv sänt The Muppet Show under större delen av 1977.

Det finns mängder av anekdoter och roliga detaljer att plocka ur den här boken, och jag har här valt att fundera kring bara några få. Några av min favoritupptäckter är det faktum att Walt Disney ville köpa Jim Hensons muppar redan under slutet av 1980-talet – och att man faktiskt kom överens om både ett avtal och en pengasumma. Allt var påskrivet och utannonserat inför världen, och det hela avbröts egentligen bara av Jim Hensons plötsliga död efter en knapp veckas sjukdom med efterföljande lunginflammation. Detta fick inte bara verksamheten att nästan frysa till is, utan även dealen med Disney att gå i stöpet. Den detaljen hade jag faktiskt missat helt: Disney kommer ju dock tillbaka och köper loss mupparna (utom Sesame Street) under 2000-talet.

En annan riktigt kul detalj är att inledningsscenen i första filmen om mupparna, The Muppet Movie från 1979, är inspelad i en studio som fyllts med vatten och inskeppade träd för att det ska likna ett träsk. Jim Henson själv låg hopkrupen i en för ändamålet tillverkad dykarklocka i flera timmar åt gången under de fem dagar det tog att spela in scenen.

Jim Henson och George Lucas lärde förresten känna varandra ganska väl i London, då båda använde utrymmena i Elstree Studios i London för att filma. Till exempel är ovan nämnda scen med Kermit i träsket inspelad i samma studio som Luke Skywalker möter Darth Vader i slutet av Empire Strikes Back från 1980.

Lucas hade såklart sina egna experter för att skapa verklighetstrogna filmeffekter och gadgets, men han frågade ändå Henson vid tillfälle om de kunde hjälpa honom med en realistisk docka till filmen. Jim Henson ville gärna hjälpa till då han redan planerade filmen The Dark Crystal och kunde behöva hjälp i framtiden av George Lucas. Däremot hade han inte själv plats i kalendern för att assistera Lucas, men han rekommenderade istället Frank Oz – som redan var känd för Miss Piggy och Fozzie Bear. George Lucas tog då Frank Oz med sig in sin trailer och visade honom tidiga sketcher av Yoda. Och resten är historia.

Jag rekommenderar starkt Jim Henson – the Biography till alla som är det minsta intresserade av de saker jag tagit upp här. Det är ett rent mästerverk vad gäller research, och missar inte många detaljer utan att vara vare sig långtråkig eller upprepande.

Titel: Jim Henson – the Biography
Författare: Brian Jay Jones
Förlag: Ballantine Books
ISBN: 9780345526120
Antal sidor: 608
Cirkapris: 220 kronor
Hittas: Bokus, Adlibris och CDON

Du kanske också gillar:

Vill du stötta Spelpappan?

jimmy@spelpappan.se

123-3758166

patreon.com/spelpappan

Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Han har gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur - och driver sedan 2017 förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.