I juni 2017 släpptes GENERATION 500, min maffiga kaffebordsbok om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.



I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.



DatorMagazin var tidningen många av oss växte upp med. Jag ägnar därför ett helt kapitel åt denna klassiska blaska i min bok, GENERATION 500.

DatorMagazin Retro hittar du nuvarande förlagets nostalgiska nyutgåvor. Och på dmzarkivet.se finns nästan alla gamla nummer att läsa, helt gratis!



 

För 20 år sedan – spelbranschen börjar bli vuxen

4 november, 2011 av: Jimmy Wilhelmsson  

Jag ger mig om någon timme av till Stockholm och svenska spelmässan Gamex över helgen. Det är lätt att tro att spelbranschen alltid varit inriktad på försäljningssiffror och listig marknadsföring när man läser tidningar i dag, men så är ingalunda fallet.

Faktum är att det räcker med en liten titt 20 år tillbaka i tiden för att se skillnader. Men också början till det vi har i dag.

Spelindustrin har nått affärstidningarna. Även ett rosa papper som Dagens Industri känner sig manat att skriva om släppet av svenska Battlefield 3 och följer dessutom upp med tidiga försäljningssiffror kort därefter.

Svenska spelmässan Gamex, som just nu pågår, startade i fjol och är den enda mässan i vårt land som inriktar sig enbart på spel och kringliggande underhållning. Jag kommer att bege mig dit dels för att kolla in lite nyheter (det är trots allt tunnsått med sådana på en liten svensk mässa) och dels för att träffa övriga på redaktionen på Eurogamer.se, eftersom det är så sällan vi ses allihop på en plats.

Med tanke på hur det ser ut i dag är det därför kul att läsa i Datormagazin nummer 17 1991, där man ifrågasätter spelmässornas framtid – eller i bästa fall lite försiktigt menar att något är på väg att hända.

Ungdomarna var nämligen för första gången inte välkomna att besöka spelmässan ECES på Earls Court i London. Året innan, 1990, var tillställningen en hejdundrande galej.

Jätteskyltar på fasaden och trafikkaos visade att här hände något viktigt. Programhusen hade jättemontrar och körde till mässan i häftiga sportbilar. Viktiga kunder hämtades i limousin. Londons tonåringar köade i timmar för att komma in. Hundratals nya speltitlar visades upp.

Så hände något, allt ändrades över en natt – eller åtminstone till nästa upplaga av mässan.

I år hade entrén flyttats till baksidan av Earls Court 2. Och ungdomarna köade förgäves; mässan var bara öppen för branschfolk. Av de 46 utställarna var det endast Virgin och Ocean som hade montrar av större format.

Även om denna del av texten är skriven som en blandning mellan Barnjournalen och Plus med Sverker Olofsson (”Ungdomarna kom ju inte in! De köade jättelänge!!”), så kommer den viktiga, men försiktiga, slutklämmen i resonemanget strax efteråt.

Nu betyder inte det här att spelbranschen är på väg att dö. Däremot är den på väg att bli mer professionell och mässorna mer inriktade på affärsuppgörelser.

Och denna poäng är viktig; för vi befinner oss, när artikeln skrivs, mitt i den tidsepok där datorerna börjar tappa fästet om spelbranschen som istället mer och mer glider in i spelkonsolerna, med bolag som Nintendo och Sega i bräschen.

1991 är året då NES lämnar över till SNES, även om det dröjer till nästa år för svensk del.

Sony och Microsoft är inte ens med på kartan ännu och PC-maskinerna är inte fullt utbredda som spelalternativ eftersom de flesta privatpersoner saknar de rätta tillbehören i form av grafik- och ljudkort för att de ska kunna konkurrera på allvar, vilket skedde bara några år senare.

Som alltid i brytpunktstider finns det underbart charmiga saker att minnas, något som inte minst illustreras av artikelförfattarna Lars Jansson (nöjesredaktör) och Christer Rindeblad (chefredaktör) när de säger:

Nytänkande och kreativitet är begrepp som inte längre tycks existera. Nu är det istället de säkra korten, arkadspelskonverteringar, filmlicenser och uppföljare som gäller.

Har du hört den förut? Banne mig om något alls är nytt under solen egentligen :)

Ännu en skön och ärlig åsikt, av den typ vi aldrig mer kommer att få se från branschen, står Oceans PR-ansvarige Jayne McDermott för.

”Vi vet att ett spel som Bart Simpsons vs. the Space Mutants säljer bra oavsett om spelet är bra eller inte.”

Och radar samtidigt upp en räcka kommande titlar med bland annat Darkman, Hudson Hawk och Terminator 2. Kort sagt; vi skiter i hur produkten är – bara den säljer med mördande reklam. Det hade varit roligt att se någon säga något liknande i dag.

Framgångarna för CDTV, som bara funnits i Sverige några månader vid denna tid, ifrågasätts redan. På engelska marknaden har det bara sålts 6.000 enheter och de flesta programhus (det hette så på den tiden) hade bara några få testtitlar att visa upp. Det moment 22 som många innovationer lider av gör sig alltså redan pinsamt tydligt. CDTV är för dyr. No shit, Sherlock – kan vi säga i dag med facit i hand.

Ingen vågar satsa på program till CDTV, och så länge det inte finns program till den är det ingen som köper den.

Ytterligare ett märkligt faktum för vår samtid här i dag är den analys som dras gällande pappersmedia om spel.

Medan speltillverkarna gör stora förluster, går speltidningarna desto bättre. Enbart före jul kommer hela fem nya tidningar, helt inriktade på spelkonsoller. Redan idag finns det 36 tidningar som slåss om läsarna och undersökningar visar att den genomsnittlige datorägaren i England lägger ner mer pengar på att läsa om spel än att köpa dem.

Sug på den. Det är stunder som denna man vill kunna åka tillbaka i tiden och lägga fram den korta sammanfattningen av vad som kommer att ske de närmaste två decennierna…

På spelsidorna recenseras Cruise for a Corpse på ett stort och glättigt uppslag och med tanke på att det får hela 96% i betyg är det märkligt hur bortglömt detta utmärkta äventyrsdeckarspel är i dag.

I schysst 3d-grafik spelar du deckaren Raul Dusentier som i sann Agatha Christie-anda blir indragen i ett mord ombord på en kryssning. Det fina i kråksången är att berättelsen inte är linjär, utan du kan i lugnt mak hitta och lösa många problem i den ordning det råkar bli.

Nå, nu är det hög tid att ge sig av. Kanske ses vi på Gamex? Om inte får ni ha en trevlig helg!

 






Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.


I juni 2017 släpptes GENERATION 500, min maffiga kaffebordsbok om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.



I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.



DatorMagazin var tidningen många av oss växte upp med. Jag ägnar därför ett helt kapitel åt denna klassiska blaska i min bok, GENERATION 500.

DatorMagazin Retro hittar du nuvarande förlagets nostalgiska nyutgåvor. Och på dmzarkivet.se finns nästan alla gamla nummer att läsa, helt gratis!




Kommentarer

9 kommentarer till “För 20 år sedan – spelbranschen börjar bli vuxen”
  1. Spelpappan skriver:

    Hehe, känner igen det där men Alvar sover rätt bra och jag brukar höra genom hörlurarna när det sätter igång.

    Jajemän, bara kom fram och säg hej.

  2. Rawbert skriver:

    Ska också dit under morgondagen! Är tyvärr inte så superaktiv gamer nu när man är nybliven förälder. Men spelådran finns där ändå och får ta plats ibland. Lär nog bli lite mer senare är lillgrabben är större och sover lite bättre. Har väldiga problem med sömnen nu så man måste alltid vara på sin vakt. Svårt att sitta och köra något skönt game då :)

    Jag ser mest fram mot att se Diablo 3. Sen resten är bara kul att få se eftersom jag aldrig varit på spelmässa tidigare.

    Om du ser ut som du gör på din twitter-bild så kommer jag hojta till om jag springer på dig. Jag borde se ut som jag gör på min twitterbild, fast med lite kortare hår.

  3. Johan Örtman skriver:

    Cruise for a corpse! Spelade sönder det på Amigan, mycket trevligt spel. Spelade nog de flesta utav Delphines titlar tror jag när jag tänker efter.. Åtminstone upp till Fade to black, sen vet jag inte vad som hände. Riktigt bra spelhus! :D

  4. Spelpappan skriver:

    Jag tror aldrig att jag spelade färdigt det? Man fastnar liksom på ett klockslag om man inte kommer på vad som ska göras?

  5. Richard skriver:

    Mmm…Delphine Software var ruskigt duktiga. Future wars, Operation Stealth, Cruise for a corpse, Another world och Flashback etc. Alla var topplir och utnyttjade Amiga 500 1mb ram till fullo.

    Undrar vad de gör idag?

  6. Spelpappan skriver:

    Själva bolaget konkade på 2000-talet och Paul Cuisset skapade nyligen det nedladdningsbara spelet AMY till PSN och XBLA, som jag nämnt i annan bloggpost. Vart övriga folket gick kan vi däremot bara spekulera om, förmodligen till andra franska/fransktalande bolag mestadels.

    Värt att notera är dock att bolagsnamnet egentligen inte har något med delfiner att göra. Delphine är ett flicknamn och betyder inte ordagrant delfin, varken på franska eller engelska.

  7. Johan Örtman skriver:

    Jag spelade igenom Cruise for a corpse två gånger vad jag kan minnas. Du har helt rätt i att det hade ett par jobbiga ställen att ta sig igenom, lite på samma sätt som Blade runner adventure spelet som Westwood släppte någon gång i slutet på nittiotalet, som också använde sig av något slags tids element som gjorde spelet mycket jobbigt att avsluta om man inte gjorde saker i rätt sekvens ibland. Mycket skönt spel fö som jag varmt kan rekommendera! Det enda man kan göra för att överkomma detta är väl att spara spelen på olika ställen så man kan återgå till tidigare stadier för att testa olika strategier.

  8. HP Andersson skriver:

    Det fanns egentligen bara fyra riktigt tråkiga fel med CFAC.

    1. På tok för kort
    2. Lite för linjärt
    3. Den fethårda buggen som gjorde att det inte gick att spara spel om man hade talat med Fader F. mellan typ 9.30 – 10.40(?) (Minns att DMZ fick mängder med frågor från frustrerade spelare som inte kunde spara sina positioner :)
    4. Det kom aldrig någon uppföljare.

    (Sen kunde man visserligen gnälla en del på den engelska översättningen också, men det kan vi lämna därhän en dag som denna då snön smälter och det är rejält slaskigt ute :))

    Ja, jädrar i min lilla låda, det var tider det… :)

  9. Jimmy Wilhelmsson skriver:

    Var det kanske denna bugg jag råkade ut för…? Jag fetfastnade i vilket fall, så mycket minns jag.

Kommentera