I juni 2017 släpptes GENERATION 500, min maffiga kaffebordsbok om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.




 

Skön retromusik: Shadow of the Beast II (A500, 1990)

1 juni, 2012 av: Jimmy Wilhelmsson  

Den som hänger med i retromusiken som presenteras här minns säkert när jag körde Shadow of the Beast för nästan två år sedan.

Nu har turen faktiskt kommit till Shadow of the Beast II, även om upplägget är klart annorlunda än förra gången. Bland annat kan vi konstatera att spelmusik inte måste vara lång för att engagera. Den kan också stjälas rakt av från andra underhållningsmedier.

Shadow of the Beast var ett spel som sålde Amigor, det kunde vi konstatera redan förra gången jag skrev. När så uppföljaren landade på utgivaren Psygnosis bord drygt ett år senare var förväntningarna skyhöga.

Tyvärr, för Psygnosis del, motsvarades de inte alls rent spelmässigt; Beast II var både grafiskt plattare och mindre färgglatt än sin föregångare och det kunde heller inte stoltsera med 12 nivåer av parallaxskrollar, vilket får sägas vara ettans tekniskt viktigaste prestation.

Berättelsen? Du är fortfarande hjälten Aarbron, men denna gång i formen av en vanlig man och inte längre ett monster. Däremot har den onde magikerbesten Zelek rövat bort din syster – och det hela börjar om igen.

Men…musiken är intressant. David Whittaker gjorde ju de sjukt sköna melodierna till ettan, men till tvåan (och sedermera trean) anlitades walesaren Tim Wright (och hans bror Lee, som var med på ett hörn). I dag är Wright hyfsat känd efter att ha skapat musik till Lemmings, Agony och WipEout, men vid denna tidpunkt hade han faktiskt inte gjort särskilt mycket i spelmusikväg.

Redan i introt sätter han dock sin alldeles egen lilla prägel på musiken i Beast II, nämligen att allt görs otroligt kort – stämningsfullt och vacker, men väldigt kort. Intromusiken varar faktiskt bara i drygt tjugo sekunder innan samma slinga spelas om igen. Och konstigt nog fungerar det.

Inuti själva spelet är det inte jättestor skillnad; själva låtarna på varje nivå varar aldrig mer än två minuter och därefter återanvänds samma melodier igen. Vi ska dessutom komma ihåg att Beast II är ett fantastiskt och nästan löjligt svårt spel – det introducerade exempelvis pusselmoment i vilka spelaren endast får en enda chans. Misslyckades du var det bara att börja om från början, slå dig ända fram till samma ställe – och prova något annat.

Mest känd är dock musiken till Shadow of the Beast II i själva game over-sekvensen. Här samplas en synthslinga och en gnällande elgitarr ihop till något som närmast kan liknas vid en typisk sekvens från klassiska polisserien Miami Vice.

Och mycket riktigt har Tim Wright faktiskt erkänt att han inspirerats till just detta stycke från en episod av tv-serien, Hostile Takeover från säsong 5, vilket du ser tydligt i videon nedan.

För egen del tycker jag mig kunna höra synthsträngarna i inledningen av Seals gamla låt Crazy, som släpptes ungefär samtidigt. Eller möjligtvis Dire Straits låt Brothers in Arms, som faktiskt varit med i sin helhet i ett avsnitt från andra säsongen av Miami Vice.

Är du uppmärksam ser du att den galne ex-polisen spelas av Bruce McGill som i dag är aktuell i en annan polisserie, Rizzoli & Isles som också går på svensk tv.

Ett fantastiskt avsnitt ur en fantastisk serie. They don’t make shit like that anymore.

 






Spelpappan drivs av Jimmy Wilhelmsson med erfarenhet av Commodore, datorspel och rollspel sedan mitten av 80-talet.
Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur, ofta med en nostalgisk vinkel. Läs mer om mina böcker här.


I juni 2017 släpptes GENERATION 500, min maffiga kaffebordsbok om de unga som växte upp med hemdatorn Amiga 500! Du skaffar den här.

Finns även på Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris, CDON och SF-bokhandeln.





Kommentarer

3 kommentarer till “Skön retromusik: Shadow of the Beast II (A500, 1990)”
  1. Richard skriver:

    Färgpaletten är verkligen tråkig i Beast 2. Spelet var en riktig besvikelse i jämförelse med ettan. Visserligen var inte grafiken dålig eller introt och inte heller musiken men allt var ändå sämre än ettan som verkligen satte ribban då det kom. Minns det än idag. Världen slogs med häpnad då ettan kom 1989. Det var ju ett spel man skröt med då man talade om Amigan gentemot det hemska Atari nästet.

  2. Spelpappan skriver:

    Håller med, men så var det också sjukt jäkla svårt. Vid första spelningen kom jag typ tio meter och en halv minut in i spelet. Och vid fyrtionde spelningen inte jättemycket längre :/

  3. Richard skriver:

    Jo, spelet i sig var alldeles för svårt och därmed kortlivat. Det var grafiken och ljudet som sålde.

Kommentera