Spelpappan recenserar Commodore: The Amiga Years

1 mars, 2020 av: Jimmy Wilhelmsson  

För drygt två år sen ramlade Brian Bagnalls bok Commodore: The Amiga Years genom mitt brevinkast. Jag skrev då några rader om boken men har inte haft tid att sätta mig och faktiskt läsa den – förrän nu.

Boken är en uppföljare till Commodore: A Company on the Edge som jag recenserade för snart åtta år sedan(!) – och gillade skarpt. Det är en teknisk bok som kräver en del av läsaren, vilket även uppföljaren gör.

Efter det att Commodore lanserat Commodore 64 blev det rejält drag under galoscherna. Datorn sålde i miljontals exemplar över flera år och i takt med att produktionen blev allt billigare ökade också marginalerna. Men Commodore fick inte stanna där – utvecklingen måste gå vidare då konkurrenterna ständigt stack upp med nya modeller och samhällets datorisering gick allt snabbare.

Commodore hade dock svårt att staka ut vägen efter Commodore 64. Bolagets legendariske grundare och vd Jack Tramiel hade fått sparken och rattade istället konkurrenten Atari. Förutom att Commodore led betänkligt av att bli av med sin hänsynslöse härförare hade man dessutom sett till att han nu ledde motståndarsidan: dubbel utmaning, med andra ord.

På Commodore var man vana vid att utveckla saker på egen hand, från processor till kretskort och chassin. Intentionen var därför från början att följa upp Commodore 64 med något egenutvecklat, men utan vägledning och tydliga riktlinjer började man satsa på flera kostsamma framtidsprojekt samtidigt. I slutet av min egen bok Generation 64 från 2014 sammanfattar jag ungefär det Brian Gagnall lägger 500 djupgående sidor på i A Comnpany on the Edge:

Bland modellerna som följde efter C64 hittar vi exempelvis Commodore Plus/4 (som från början hette 264) och Commodore 128. Bolaget planerade även ytterligare en avancerad modell som hette Commodore 364 men denna gick aldrig i produktion. Samtidigt släppte bolaget även två enklare modeller vid namn C16 och C116. Ingen av dessa datorer nådde dock några större framgångar.

Commodore arbetade även med en Unix-liknande dator kallad Commodore 900 samt en Commodore 65. När bolaget mot slutet av 1984 köpte upp det lilla bolaget Amiga och deras prototypdator ”Lorraine”—mitt framför näsan på Atari—blev det i praktiken slutet för alla planer på en egenutvecklad uppföljare till C64.

Commodores framtid stavades nu Amiga—och även om starten med Amiga 1000 var tuff så var det i den enklare och billigare modellen Amiga 500 man hittade sin nya guldkalv.

Och som han gör det. Olikt första boken ägnas de första 150 sidorna inte åt Commodore, utan åt den period då Amiga var ett eget bolag med en egen utvecklingsavdelning och mycket snåla resurser. Det är den ingående berättelsen om hur pionjärer som Larry Kaplan, Jay Miner och David Morse arbetar häcken av sig under dygnets alla timmar för att slå världen med häpnad. Amiga – eller Hi-Toro som projektet hette från början – skulle få världens alla hakor att tappas med sin fantastiska grafik och unika ljudegenskaper.



ANNONS

GENERATION 500 är den stora boken för dig som växte upp med hemdatorn Amiga 500. Den tar upp det mesta kring spelen, musiken, grafiken, demopartyn och möjligheterna bortom de trista PC-maskinerna. Det var Amiga 500 och demoscenen som gjorde hemdatorn cool.

Pris: 299:-
Inbunden, 180 sidor, utgiven 2017

Läs mer om boken hos Fandrake!



Arbetet med Amiga började faktiskt redan under sommaren 1982 och en prototyp skulle finnas klar inför CES-mässan i januari 1984 – tillsammans med fem spel. För Amiga var inte tänkt att vara en dator, utan den mest avancerade spelkonsol som någonsin gjorts. Men så kom spelkraschen 1983 och bolaget fick tänka om. Gick det att göra Amiga till en dator? En sådan behöver tangentbord, mus och ett ordentligt operativsystem. Skulle investerarna gå med på detta? Denna långa resa mot framtiden delger Brian Bagnall på ett förtjänstfullt sätt – om än med en stundtals torr ton, och ibland kanske lite väl detaljrikt.

En av farhågorna med att själv vara författare – och läsa en bok som diskuterar ungefär samma fakta – är att det då ska visa sig att du själv haft fel. Jag är en vän av ”sanningen” och ser ingen direkt prestige i att slåss för just det jag själv påstår, men visst är det roligare om det som står i boken med mitt namn på inte är ren humbug.

Detta medför att jag läst Brian Bagnalls andra Commodore-bok på ett lite annat vis än kanske andra gör – förra gången hade ju ännu inte börjat skriva. Jag har stannat upp och funderat på hur jag själv redogjorde för en del fakta – dock oändligt mycket kortare och mindre detaljrikt – i min andra bok Generation 500. I de flesta fall tycker jag att våra berättelser fungerar väl ihop: åtminstone hittar jag inga jättemisstag. Det finns mängder av nya detaljer att upptäcka om hur Amiga blev till och hur Commodore hanterade sin nya stjärndator, men på en grundläggande nivå lirar mina och Bagnalls fakta väl.

I vilket fall så köpte ju Commodore till slut upp det lilla bolaget Amiga, och till ett rejält pris. Utvecklingen av datorn Amiga tog dock sin lilla tid och under tiden kostade de många samtidiga datorprojekten ofantligt mycket pengar. Bolaget var flera gånger på ruinens brant och när Amiga väl släpptes under hösten 1985 fanns inte mycket resurser kvar till marknadsföring av monsterdatorn som var tänkt att rädda framtiden. Istället blev det återigen pengamaskinen Commodore 64 som räddade dagen – en dator som Commodores ledning då dömt ut som omodern och gammal. Men tack vare introduktionen av den ”nya” Commodore 64C i nytt chassi och mycket lägre produktionskostnad kunde bolaget hålla näsan ovanför vattenytan.

Slutet av boken berättar om hur den misslyckade Amiga 1000 blir till två modeller: den dyrare Amiga 2000 och den billigare konsumentmodellen Amiga 500 – och det är först då bolaget åter börjar göra pengar. Men under hela resan känns det verkligen som att Brian Bagnall vill måla upp ett bolag som i grunden missköts och låter personlig strävan gå före verksamhetens bästa. Jag vet att en del intervjupersoner efteråt anklagat Bagnall för att vinkla berättelsen i olika riktningar, men så är det ju att återge ett historiskt förlopp – vi kan inte ta det för hela sanningen, bara en del av den.



ANNONS

DATATRÖJAN är ett måste på demopartyt eller på arbetsplatsens afterwork. Visst, någon kommer säkert iklädd en Star Trek-tröja - men COMMODORE slår ändå högre! Välj mellan GENERATION 64 och GENERATION 500 (eller ta båda). Storlekar från S till XXL.

Pris: 239:- styck
Modell: Gildan Softstyle 100% bomull

Beställ den på Fandrake för gratis frakt!



Faktum är att sista delen i denna trilogi om 1980-talets stora hemdatorgigant gavs ut redan i fjol. Den heter Commodore: The Final Years och jag kommer säkert att läsa den också, men inte just nu. Om jag tyckte att The Amiga Years avslutades något i moll är det alldeles säkert ingenting mot hur sista delen lär låta. Bagnalls detaljerade beskrivningar av både människor och förlopp kan dock vara krävande för läsaren – det gäller att hänga med och det gäller att försöka sätta sig in i hur datorbranschen och folk i allmänhet tänkte och resonerade för drygt 30 år sedan. Hans böcker är inte för alla.

Icke desto mindre är jag förtjust i Bagnalls berättande och att han tar upp denna företagshistoria som egentligen ingen annan skrivit om på detta vis, varken före eller efter honom. Jag rekommenderar Commodore: The Amiga Years till dig som tyckte om Generation 64 och Generation 500 – med reservationen att det är rejält mycket mer information att tugga sig igenom.

Ha en fortsatt härlig söndag!

 


Vill du stötta Spelpappan?

jimmy@spelpappan.se

123-3758166

patreon.com/spelpappan




Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.
Han har gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur - och driver sedan 2017 förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.




Kommentera