Historien möter spel – Assassin’s Creed

av Jimmy Wilhelmsson (arkivlänk)
Publicerad på Eurogamer.se lördagen den 27 oktober 2012

Det finns gott om filmer och böcker som hämtar inspiration från verklighetens historieförlopp – och inte sällan blir de grundligt analyserade efter hur mycket de diktar ihop jämfört med vad som faktiskt hände.

Det finns även tv- och datorspel som hämtar inspiration från historien, men dessa bryr sig inte särskilt många om att analysera. I första delen gav vi oss på äventyrsspelet Uncharted: Drake’s Fortune till PS3 för att ta reda på hur väl verklighet och spel hänger ihop. I den andra fortsatte vi med spelseriens tredje del, Uncharted: Drake’s Deception.

 

Jag är ingen historiker men är intresserad av historia; främst från Mellanöstern och det medeltida Europa. Jag försöker inte belägga att det du läser här är absolut sanning, utan vill mest ge en bild av det vi faktiskt vet hände jämfört med det som utspelar sig i spelet ifråga.

I dagarna släpps inom kort Assassin’s Creed III, och i samband med detta tänkte vi att det kan vara trevligt att kika på den första delen av spelserien och ta en titt på hur berättelsen hänger ihop med de historiska händelser och personer som faktiskt är verkliga.

1280px-Assassin's_Creed

Om du inte spelat och vill undvika spoilers gör du bäst i att sluta läsa redan här. Jag har försökt att hålla det hela så fritt från avslöjanden som möjligt, men av förklarliga skäl är det givetvis svårt att delge en historia utan att avslöja berättelsen bakom. Sagan om Altaïr utspelar sig, som du säkert vet, i en tid då de kristna korstågen hade etablerat fyra separata furstendömen i det heliga landet, som låg i nuvarande Israel, Libanon, Syrien och delar av Jordanien.

Det exakta året är 1191 och korsriddarna har några år tidigare förlorat juvelen Jerusalem till den muslimska motståndsrörelsens ledare, sultan Salāh ad-Dīn (eller Saladin, kort och gott). I syfte att återerövra staden i kristna händer iscensätts det tredje korståget, i vilket bland annat den populäre Rickard Lejonhjärta figurerar som Saladins huvudsaklige motståndare. Mycket snabbt intar korsriddarna staden Akko (Acre på engelska) vid nuvarande Israels norra kust och marscherar längs havet på väg mot Jaffa, som var den tidens viktigaste hamnstad i området – för att fömodat angripa Jerusalem (som ligger inåt landet) så snart Saladins kontakt med Medelhavet är avskuren.

arsuf_gustavedore

Slaget vid Arsuf av Gustave Doré.

Strax norr om Jaffa drabbar de båda styrkorna samman i det som i dag kallas slaget vid Arsuf; vilket också inleder slutscenerna i Assassin’s Creed. Här lyckas korsriddarna med konststycket att besegra Saladins här, vilket inger nytt mod och förlänger stridigheterna flera år till; fram tills detta slag var Saladin i stort sett obesegrad och ansågs närmast vara oövervinnerlig.

Spelet Assassin’s Creed fäster dock inte alltför stor vikt vid detta, utan fokuserar mer på själva samspelet mellan korsriddare, dess allierade tempelriddare – och de senares svurna fiender, assassinerna. Av vilka Altaïr lämpligt nog är en, vilket såklart ger spelserien sitt namn.

Värt att notera är alltså att korsriddare och tempelriddare inte är samma sak; korsriddare blev var och en av de adelsmän som antog påvens påbud att strida i det heliga landet för guds räkning, medan tempelriddarna var en slags asketisk och religiös klubb med strama ideal och en legendariskt omsusad uppgift att beskydda den heliga staden Jerusalem i första hand, och pilgrimer på väg till det heliga landet i andra hand.

I flera populärkulturella sagor är tempelriddare oftast goda, men i Assassin’s Creed är de alltså dina motståndare eftersom de i hemlighet är ute efter att förslava mänsklighetens samlade viljor med de övernaturliga föremål de fått i uppgift att förvalta sedan urminnes tider. Det onda företaget Abstergo är alltså tempelriddare i modern tappning, trots att historien säger att orden upplöstes år 1307 och inte synts till sedan dess.

Om detta vet vi dock inte så mycket i Assassin’s Creed; vad det istället handlar om är den unge assassinen Altaïrs uppdrag att ha ihjäl nio män, vars namn finns på en lista han fått av sin mästare Al Mualim – befälhavare för assassinerna i fästet Masyaf.

Assassinerna är en populär grupp människor som kittlat många historikers intresse, främst för den mytomspunna lönnmördartaktiken men också för sitt påstådda haschätande som sägs ha gett sekten sitt namn.

Verklighetens assassiner bestod dock av en utbrytargren från nizariska ismailiter, vilket är en variant av shiamuslimer, och har troligen fått sitt namn från imamen Hasan ibn Ali i betydelsen ”de som följer Hasan” i pluralform. Sektens huvudsakliga fäste låg i Alamut i nuvarande Iran, men Assassin’s Creed förlägger handlingen till fästet Masyaf i nuvarande Syrien, vilket också är korrekt då en gren av assassiner faktiskt höll till där – dock verkar fästets utformning och arkitektur vara helt påhittad om vi jämför med de arkeologiska rester som finns kvar i dag.

En stor del av assassinernas drog- och lönnmördarmyter kommer förmodligen från upptäcksresanden Marco Polo, som berättar om hur ”Den gamle på berget” brukade droga unga adepter, visa dem paradiset och försäkra dem om att de skulle finna sin plats där om de bara uppfyllde sina dödliga uppgifter först. Nu vill det sig dock på vet viset att Marco Polo föddes först 1254, så legenden om den gamle handlar förmodligen om flera olika män – om den ens har någon historisk bäring.

Assassinerna var verkligen en framgångsrik politisk maktfaktor att räkna med, och utförde ofta lönnmord – vilket förvisso var en populär militär metod under denna tid. Att mörda någon mitt på blanka dagen ingöt skräck i både befolkning och makthavare, och spred en obehaglig känsla att vem som helst gick att nå var som helst; en slags gammaldags terrorism, helt enkelt, även om målen förmodligen oftast var militära sådana.

Altaïr är en sådan assassin, som i början av Assassin’s Creed misslyckats fatalt med sitt uppdrag, vilket i sin tur leder till att han fråntas alla sina förmåner och får börja om från början med skamfilat rykte. Den som både dömer och förlåter honom är Al Mualim, eller just ”Den gamle på berget”, som är en fiktiv person inspirerad av verklighetens Rashid ad-Din Sinan.

Sinan var mycket riktigt ledare för Mayaf-assassinerna och tros ha gått ur tiden 1192, ett år efter det att han försvinner ur Assassin’s Creed. Noterbart är att Sinans värste fiende faktiskt var Saladin själv, och inte tempelriddarna. Saladin var en strikt anhängare av sunniislam, medan assassinerna som sagt tillhörde en shiagren; inte sällan plundrade sultanen assassinernas tillgångar under sina fälttåg och som direkt verkan sägs han ha överlevt minst två mordförsök, vilket får sägas vara en hyfsad bedrift – åtminstone om vi ser till Altaïrs närmast ofelbara cv i spelet.

masayaf

Masyafs borg, som den ser ut i dag.

En legend säger att Saladin till och med belägrade Masyaf för att storma det, men efter att ha hittat en dolk i sitt tält med en enkel lapp som bad honom att avlägsna sig om han var rädd om sitt liv avslutades belägringen.

Assassinerna var en maktfaktor många olika grupper kunde nyttja, såväl kristna som muslimer. Exakt vad assassinerna ville uppnå är i dag oklart, och förmodligen handlade agendan om varje mästares egna politiska motiv.

Vid ett särskilt tillfälle på 1170-talet tros en gren av assassinerna i Syrien till och med ha ämnat konvertera till kristendom av rent strategiska skäl. Men eftersom kristna slapp betala skatt i det heliga landet skulle det innebära stora monetära förluster för den kristna krigsmaskinen, och ett starkt motstånd från flera vasaller ska ha gjort att konversionen aldrig blev av.

I spelet är assassinerna de fritänkande och rättvisa själar som ensamma står emot tempelriddarnas planer på att förslava mänskligheten. Verklighetens assassiner försvann efter mongolernas invasionvågor mot slutet av 1200-talet, inte särskilt många år före tempelriddarnas fall – vilket väl får sägas vara både ironiskt och ett litet sammanträffande.

Altaïr får alltså veta av Al Mualim att nio man är hemliga tempelriddarallierade och behöver röjas undan; han får dock inte se hela listan på en gång utan varje namn avslöjas ett i taget – efter det att varje person avlägsnats.

Listan i sig är intressant, då den innehåller både verkliga och påhittade namn. Bland namnen som saknar en tydlig verklig koppling hittar vi följande:

  • Tamir (”dadelodlare”), svarta börsen-haj i Damaskus.
  • Talal, slavhandlare i Jerusalem.
  • Abu’l Nuqoud (”myntfadern”), rik köpman i Damaskus.
  • Majd Addin, Saladins ställföreträdare i Jerusalem.
  • Jubair al Hakim (ung. ”den vise”), en lärd man i Damaskus.

De övriga fyra har däremot direkt koppling med historiska personer som faktiskt levde under samma period:

  • Garnier de Nablouse, stormästare i Johanniterorden (den som förste och andre Fantomen är med i). I verkligheten slogs han på Rickard Lejonhjärtas sida i slaget vid Arsuf, men i Assassin’s Creed blir han alltså dödad av Altaïr innan dess.
  • William V av Montferrat, deltog redan i andra korståget och var förmodligen 65-70 år vid Assassin’s Creed-perioden. I spelet är han ”Akkos herre”, vilket han aldrig var i verkligheten.
  • Mäster Sibrand, ledare av den så kallade Tyska orden – som fortfarande finns än i dag, men som jag i övrigt inte vet särskilt mycket om.
  • Robert de Sablé, stormästare av tempelriddarna och huvudmotståndare spelet igenom; åtminstone tills dess den verklige fienden visar sig mot slutet.

Av de fyra riktiga namnen är alltså två i verkligheten med i det avslutande slaget vid Arsuf där Altaïr till slut möter Robert de Sablé och besegrar honom. Exakt varför man valt att göra de Sablé till en särskilt ond person kan vi bara spekulera om; verklighetens Robert de Sablé dog först två år senare av okänd orsak, men hög ålder är inte orimligt – han var betydligt äldre i verkligheten än i Assassin’s Creed vid denna tid.

En orsak till nedsmutsningen av hans namn kan vara att han inte kan sägas ha varit en särskilt övertygad tempelriddare, då han inte ens var medlem av orden vid den tid ledningen beslutat sig för att välja honom. För att han skulle hinna gå igenom de komplicerade ritualerna fördröjdes nyvalet i nästan ett år tills dess hans initiering var klar.

En annan orsak kan vara att han inte lät göra särskilt mycket av ön Cypern som han köpte av Rickard Lejonhjärta mot slutet av 1191. Johanniterriddarna byggde fästen på både Rhodos och Malta och höll sig kvar där i många århundraden, men Robert de Sablé gjorde sig av med Cypern igen – och orden missade därmed chansen att skaffa sig ett eget fäste i Medelhavet utanför det heliga landet. När de kristna väl blev utkörda i slutet av 1200-talet försökte sig tempelriddarna åter på att befästa Cypern, vilket de bara lyckades med under några år – och därmed tappades fästet i det heliga landet för gott.

När den kristna världen inte längre hade besittningar i det heliga landet tynade tempelriddarnas ursprungliga uppdrag långsamt bort; att försvara kristna pilgrimer på färd mot Jerusalem. Istället blev den bankverksamhet som växt till en stor maktfaktor deras huvudsakliga uppgift, vilket ledde till att flera krigslystna konungar stod dem i djup skuld – och till slut blev detta också deras fall när den franske konungen Philip IV anklagade dem för kätteri och därmed kunde stryka ett streck över sina skulder till orden, som inte längre ansågs laglig.

Varför tempelriddare och assassiner bakas ihop i en härlig röra om världens framtid vet jag inte; förmodligen är den enda anledningen att det handlar om två mytomspunna grupper som är vanliga i populärkultur och som faktiskt funnits på samma plats under samma historiska period.

Den enda, eller åtminstone, tydligaste korsreferensen av korsriddare och assassiner i dödslistan ovan hittar vi i samband med William V av Montferrat. Dennes son, Conrad av Montferrat, utnämndes till kung av Jerusalem – trots att staden var i Saladins händer – men hann aldrig njuta av sin titel. Berättelsen säger att två assassiner stack ihjäl honom i hans hem, varav en dödades och den andra tillfångatogs.

Under tortyr ska den överlevande ha intygat att Rickard Lejonhjärta beställt mordet, vilket också var en av anklagelsepunkterna när denne igenkänns och spärras in av Leopold V av Österrike på sin väg tillbaka till England – vilket är inledningen till en helt annan historiskt inspirerad berättelse, nämligen den om Robin Hood och kungens bror, prins John.

Så visst kan vi säga att Assassin’s Creed – den här konsolgenerationens förmodat mest historiskt betingade spelserie – faktiskt har en hel del historiskt riktiga händelser att hänga upp berättelsen på. Om vi bortser från det faktum att varken tempelriddarna eller assassinerna finns kvar i dag (såvida inte den väldiga konspirationen är sann) kan vi konstatera att de stora händelserna – slaget vid Arsuf, assassinernas utbredning, Jerusalems och Akkos status – stämmer någorlunda överens med den gängse historiebeskrivningen.

Går vi in på varje enskilt namn på historiska personer hittar vi avvikelser som inte fungerar, men eftersom Altaïr faktiskt är en lönnmördare är det ju helt naturligt att berättelsen inte kan passa exakt som en pusselbit varje gång.

Den passage jag kanske har svårast att svälja är faktiskt spelets allra första scen, nämligen den i vilken Altaïr smyger sig ner i Salomos tempel för att sno åt sig Adams äpple från Robert de Sablé. För det första är nämligen Salomos tempel den helgedom den bibliske kung Salomo, son av David, byggde cirka 1 000 år före vår tideräkning – och som förstördes år 587 före 0 av babylonierna. Även om templet byggdes åter (men då inte längre kallades Salomos tempel) var även detta andra tempel förstört när tiden för Assassin’s Creed utspelar sig, sånär som på den bit mur som står kvar än i dag.

lostarc

Förbundsarken som förvarades i Salomos tempel har i verkligheten aldrig hittats, och kan inte heller bevisas ha funnits.

I detta tempel står i spelet dessutom förbundsarken kvar, i vilket ett av de omstridda äpplena förvaras. Det faktum att arken faktiskt finns verkar inte bekymra de inblandade nämnvärt, när det i själva verket borde ha varit en sensation utan motstycke.

I noggrannhetens och detaljrikedomens namn är det kanske både lite fånigt och onödigt att ens blanda in templet och förbundsarken.

Man kunde ha nöjt sig med en orörd grav eller något liknande och behållit den historiskt riktiga känslan. Ingenstans i de senare spelen dyker det upp någon liknande arkeologisk sensation, och det är förmodligen ingen slump.

Så medan de historiska detaljerna stämmer så väl överens med verkligheten som vi kan tänkas begära – det är ju ändå ett spel – är det kanske lite yvigare när det gäller de rent konspiratoriska detaljerna, som man också försöker passa in. Tempelriddarnas mål för en ny världsordning är att använda Delarna av Eden till att kontrollera varje människa på jorden. Planen är att skicka upp dessa i rymden den 21 december 2012 i en satellit för maximal effekt.

Detta är inte heller någon slump; den 21 december 2012 anses vara det datum som avslutar Maya-folkets kalender och som en del domedagsprofeter refererar till som världens undergång.

Om detta vet jag föga, men om första delen av Assassin’s Creed kanske siktar lite illa när det gäller att se in i framtiden – så är den betydligt vassare på att ganska väl redogöra för det som varit.