Hur spelar du tv-spel?

av Jimmy Wilhelmsson
Publicerad på Eurogamer.se söndagen den 14 augusti 2011

Fördelen med tv-spel (och för den delen spel i allmänhet) gentemot andra förströelser är att var och en själv bestämmer hur själva spelet ska spelas.

Med det menar jag att en film för det mesta bara kan ses på ett vis, från början till slut. Och samma sak med en bok. Du kan välja att sträckläsa eller dela upp i avsnitt, men annars bestämmer upphovsmännen både takt och ton.

När det gäller spel erbjuds däremot en myriad olika sätt att förströ sig på. Om vi bortser från möjligheten att spela online och alla former av socialt spelande med plastgitarrer, buzzers, mikrofoner och diverse rörelsekänsliga verktyg upptäcker vi ändå att vi spelar helt vanliga enspelartitlar helt olika.

Och det fina är att inget är varken rätt eller fel – däremot gör det våra upplevelser såpass olika att det nästan är omöjligt att jämföra dem. Ungefär som att jämföra två personer som inte känner varann och deras sätt att fira julafton.

 

Svårighetsgraden

”Vem spelar egentligen på easy?”, frågade jag mig för ett eller några år sedan. Snabbt fick jag svar på tal – det gör massor.

Att spela igenom ett spel på lätt, medel eller svårt är ett ställningstagande du i många fall måste göra innan du ens startat spelet. Och vi gör detta val dels efter vår erfarenhet av spel, men också efter hur vi vill uppleva själva spelet.

Easy, Medium eller Hard - inte nödvändigtvis en fråga om erfarenhet.

Easy, Medium eller Hard – inte nödvändigtvis en fråga om erfarenhet.

Personligen har jag länge varit en normalknarkare som alltid valt medelvägen, men har på senare tid allt mer går över till svårt (och inte bara i de dokumenterat enkla spelen från Ninja Theory). Varför? Jo, därför att jag börjat få tillbaka en känsla av att jag vill att spel ska vara riktiga utmaningar och inte bara ett flöde av händelser jag mer eller mindre ostört glider igenom.

Men du – du kanske tänker helt annorlunda? Kanske vet du med dig att du blir arg som ett bi av idiotiska knapp- och spak-moment utan rim och reson och vill istället få en härlig berättelse sköljd över dig med ytterst moderata hinder i vägen, endast precis tillräckliga för att göra det trevligt? Då ska du såklart välja detta.

Grejen är bara att om du och jag diskuterar detta spel i efterhand – och diskuterar spel gör ju gärna vi spelare – får vi räkna med att ha helt olika upplevelser. Du kanske klagar på att det var för kort – och jag kanske klagar på att balansen mellan lätta och svåra moment var skev. Så stor betydelse har svårighetsgraden för upplevelsen, tror jag.

Vilken typ av spelare är du? Lätt, medel eller svår?

Slutförandet

Bortsett från de spel jag recenserar har jag inga problem med att inte slutföra ett spel. Förmodligen är det retrospelaren eller gubben i mig som redan från början blivit itutad att det är ok att sätta punkt i ett spel när det börjar bli för svårt eller lusten går ur mig. För att kanske återvända en annan gång?

Andra anser inte att ett spel är spelat förrän slutsekvensen rullar. De menar, likt min gamla lågstadielärares predikan om böcker, att du inte gett spelet en ordentlig chans förrän du sett allt. Och det är ju så de flesta recensenter också tänker.

Men även om ett oavslutat spel ofta innebär en oavslutad berättelse, så gör den interaktiva delen – och det faktum att de flesta spelberättelser fortfarande är hyfsat mediokra – att jag kan ha fått ut det värde jag vill av ett spel jag trots allt inte ”spelat klart”.

Vilken typ av spelare är du? Måste ett spel klaras av?

 

Uttömmandet

Införandet av achievements till Xbox 360 och senare trophies till PS3 har gett fler incitament till att ”tömma ut” ett spel på sitt innehåll.

Att samla på fjädrar, mynt, medaljer – eller vad det nu må vara – får en annan betydelse än den rent kosmetiska när det föreligger någon slags belöning som är integrerad med själva plattformen och alltså inte endast är specifik för det enskilda spelet (achievements och trofénivåer räknas ju ihop, till exempel).

Men även utan lockbeten som kompletta achievementpoäng eller platinum trophies finns det spelare som känner att de måste tömma ut ett spel fullständig, det vill säga utföra alla extrauppdrag och sidoutmaningar i detalj. Eller se alla slut, om det rör sig om en berättelse med valfrihet.

Ok, då var vi i Akko - dags att samla fjädrar...

Ok, då var vi i Akko – dags att samla fjädrar…

Återigen tar jag mig själv som exempel – och här tänker jag kanske lite annorlunda – och konstaterar att jag inte alls är särskilt pigg på att utföra extrauppdragen bara för sakens skull.

Eftersom jag ofta ändå spelar hyfsat långsamt och gärna undersöker gränder, vrår och konstigheter utan behov av lockbeten, så känner jag inget behov av att samla in precis alla fjädrar – såvida det inte är en underhållande syssla, såklart. Vilket det (handen på hjärtat nu) faktiskt sällan är.

Likadant har jag inget behov av att se alla slut – tvärtom kan jag tycka att det är spännande att veta att det fanns andra vägar att gå, men som jag aldrig tog. Det faktum att några mysterier sparas från ett äventyr kan tvärtom behålla en del av mystiken i ett speluniversum, som annars vore dött och uttömt. Ungefär som att världen lever vidare även när jag inte spelar i den.

Jag spelar också ytterst sällan om ett spel en gång till – och förstår verkligen vad David Cage menade i sitt kritiserade uttalande om att Heavy Rain endast ska spelas en gång. Men – med skillnaden att det är spelaren som bör avgöra detta, och inte han. Du kanske gör tvärtom; du kanske spelar om ett spel för att prova alla spelsätt?

Vilken typ av spelare är du? Älskar du att plöja igenom precis allt?

Detta är bara tre beståndsdelar som påverkar hur ett spel upplevs – det finns många andra. Poängen är inte att ge några verktyg för att avgöra vilken sorts spelare du är, utan helt enkelt bara att starta lite funderingar.

Vilken typ av spelare är du egentligen? Låt oss andra veta!