Spelgenrer som försvinner: Låtsassporter

av Jimmy Wilhelmsson (arkivlänk)
Publicerad på Eurogamer.se söndagen den 7 oktober 2012

Spelgenrer som försvinner är en ny artikelserie här på Eurogamer som tar upp olika typer av dator- och tv-spel som var vanliga förr, men som med åren alltmer lyser med sin frånvaro.

En del försvinner av helt naturliga skäl, medan andra spelöden kanske är mer svårförklarliga – men i samliga fall tycker vi att det är intressant med en diskussion kring hur och varför spelgenrer kommer och går. I vissa fall kanske det till och med visar sig att genren inte alls håller på att dö, utan för en tillvaro i helt andra kretsar.

Detta är första delen i artikelserien om försvunna spelgenrer, och denna tänker jag ägna åt det jag kallar låtsassporter. Alltså, tävlingsformer som ser ut som sporter men som har liten eller ingen motsvarighet i verkligheten. Ganska ofta framställs sporten i fråga som en slags framtidssport, alltså något som kommande generationer låtit ersätta fotboll, golf och allt annat vi pysslar med i dag.

speedball2

Speedball-serien lever än, men bara till mobila enheter.

En sak dessa låtsassporter ofta hade gemensamt med dagens verkliga lagsporter är att de på något sätt innehöll bollar, men det var inte en absolut nödvändighet. Om målet med spelet var att påvisa någon slags framtidssport innehöll det ofta våldsamma och närmast brutala element, vilket då också motiverar coola rustningar, tuffa lagnamn – och givetvis hårdingar på plan.

Ett givet exempel som många säkert minns är Speedball från The Bitmap Brothers, men kanske ännu mer den populära uppföljaren Speedball 2: Brutal Deluxe.

I en dystopisk framtid är det sporten Speedball folket vänder sig till som grundpelare för spänning och underhållning, och tanken är att du ska leda laget Brutal Deluxe till ära och berömmelse – utan att bryta alltför många ben på vägen dit.

Konceptet låter hyfsat gångbart för speltitlar även i dag, men varför syns inga sådana framtidslåtsassporter till längre? Fördelarna med låtsassporterna är flera; den som normalt är ointresserad av sport kunde ändå tänkas vara intresserad av låtsassporterna i tv-spelen, eftersom de helt naturligt var fria från verklighetens idrottsreferenser och lät var och en starta från samma utgångsläge. De ofta överdrivna momenten gjorde också att låtsassporten frigjordes från traditionell idrott och stundtals rentav fungerade som retsamma nidbilder av verklighetsförlagorna.

projectyle

Projectyle är utvecklat av Eldritch The Cat, som sägs ha tagit sitt namn efter sångaren i Sisters of Mercy.

Ytterligare fördelar var rent ekonomiska; i låtsassporterna var individerna viktiga, men de karismatiska spelarna fanns inte i verkligheten. Resurser behövde inte läggas på att köpa loss namn och licenser på riktiga lag och spelare, vilket licensierade sportspel lidit av i decennier.

Speedball är långt ifrån ensamt om att göra narr av lagsporter och skapa sin egen variant av hårda bollsporter; på samma våglängd hittar vi exempelvis Projectyle, Hypa-Ball och Rocket Ball – vilka alla är stöpta ur samma scifi-form; hårda killar i rustning pucklar på varann för att få en metallboll i mål.

Men genren var inte begränsad till enbart science fiction och framtid; inom fantasygenren hittar vi också en del exempel, bland dessa det fantastiska insparkspelet Grand Monster Slam. Ett annat är Bounces, i vilket den plåtbeklädde riddaren Ashley utkämpar en evig kamp mot vikingen Erik i det som förefaller vara en slags våldsam tennismatch från medeltiden.

grandmonsterslam

Grand Monster Slam är misstänkt likt arkadoriginalet Penguin Wars från 1985.

Vi hittar en del bra exempel även i spel som faktiskt kommer från 2000-talet, och därmed ”bara” är knappt tio år gamla, i spel som Harry Potter: Quidditch World Cup – vilket såklart är en vidareutveckling av spelet med samma namn från böckerna – och Blitzball från Final Fantasy X.

Men detta är 80-, 90- och tidigt 2000-tal – vad hände sedan med låtsassporterna?

Medan FIFA-, Pro Evolution Soccer och NBA-spelen tuffar på som om det inte fanns någon morgondag verkar låtsassporterna befinna sig i en djup svacka – eller är det bara som det ser ut?

Låt oss kika lite grann på vad som eventuellt skulle kunna ha ersatt låtsassporterna, för att se om det verkligen stämmer att genren försvann.

För att klassas som en låtsassport krävs kanske inte någon djupare definition av begreppet; vad jag egentligen menar är bara en slags sport som påminner om en verklig förlaga, men som inte är det. Och så utvecklas ett underhållande dator- eller tv-spel kring detta koncept.

Det går att argumentera för att låtsassporterna från förra årtusendet faktiskt gått upp i det vi kanske lite slarvigt kallar arkadsporter i dag; med spel som Super Mario Strikers – du vet, fotboll fast på Mushroom Kingdom-vis – eller för den delen alla andra sporter Mario och hans vänner och ovänner ger sig på; tennis, golf, basket och så vidare.

Arkadsporten innehåller egentligen allt det låtsassporterna jag talat om hittills också gör, fast ofta med ett starkare band till den verkliga idrottsförlagan.

Det går även att påstå att låtsasportgenren tagits över av de minispelsamlingar som fullkomligen rasat över oss, främst sedan Nintendo Wii lanserades. Inbakat i dessa minutlånga spelmoment ligger ofta exakt samma överdrivna underhållningsform som låtsassporterna jag beskriver ovan innehåller – och med samma långsökta koppling till verkliga idrotter.

Hypa-Ball är i dag kanske mest ihågkommet för sin musik, som bland annat retrorockbandet Press Play on Tape gjort en egen version av.

Hypa-Ball är i dag kanske mest ihågkommet för sin musik, som bland annat retrorockbandet Press Play on Tape gjort en egen version av.

Det kan vara så enkelt att dagens krav på spelinnehåll och stora spelbudgetar gör att låtsassporterna är alltför futtiga koncept att haka upp en hel AAA-titel på. Det gick kanske an att utveckla Speedball 2 i början av 1990-talet med en tiomannagrupp, när spel som var riktigt populära på Amiga-plattformen sällan sålde i mer än 50.000 exemplar?

Men i dag kräver publiken mer, och den självklara lösningen är då att baka samman alla dessa koncept i koncentrerad form till ett större samband – exempelvis en minispelssamling.

Eller också håller utvecklaren låtsasspelstitlarna enbart till mobila plattformar för maximal spelglädje under kort tid. Underhållning tänkt att vara för stunden, men sällan längre än fem minuter.

En annan möjlig anledning till att låtsassporterna i dag inte lockar lika många, vare sig spelare eller utvecklare, är att spelandet mer och mer liknar en sport i sig. Framväxten av e-sport är i dag så utbredd att den eventuellt idrottsointresserade spelaren inte längre behöver en låtsassport för att tävla mot andra i lagsportsliknande sammanhang. Det går alldeles utmärkt att bli bra på allt från Quake till StarCraft – och du kan dessutom håva in pengar på det, om du bara är bra nog.

E-sport började dyka upp redan på 80-talet. Jens Schou vann SM i Populous 1989 och representerade Sverige i EM.

E-sport började dyka upp redan på 80-talet. Jens Schou vann SM i Populous 1989 och representerade Sverige i EM.

Oavsett hur det förhåller sig med låtsassporterna av i dag, så känner åtminstone jag att någonting viktigt saknas. Bland butikshyllorna fulla med NHL, FIFA, NBA, Pro Evolution, Tiger Woods, John Madden och andra idrottsrelaterade speltitlar hade det varit himla trevligt om det också fick plats med åtminstone några riktigt heta låtsassportstitlar som också kunde få återkomma i nya versioner, om inte varje år – så åtminstone vartannat eller vart tredje.

Kan du se framför dig Speedball 2013 till PC, PS3, Xbox 360 – och inom kort Wii U? Med laguppställningar baserade på de tidigare spelens stjärnor – plus en mängd nya karaktärer?

Med managerläge? Med officiella turneringar världen över? Med avancerade reprisfunktioner som är närmast standard för alla sportspel? Med upplåsbara turneringar, lag, dräkter och perks?

Jag kan. Ekonomiskt gångbart eller inte, jag tycker att det vore en fräsch återkomst av en älskad spelgenre.

Mer sport på låtsas åt folket!