Sambons fyraårige systerson blev snabbt inblandad i den pågående recensionen av LEGO Harry Potter: Years 1-4 och konstaterade lika snabbt att han kommer att vara ”bra på det”. Trots att han egentligen inte vet ett skvatt om Harry eller har sett spelet annat än i en snabb trailer.

Hur han vet? Genom en fyraårings blixtsnabba tanke- och analysförmåga, förstås:

”Jag är jättebra på LEGO Batman och LEGO Star Wars, så därför kommer jag också att vara jättebra på LEGO Harry Potter.”

Punkt slut, liksom.

Och förmodligen har han rätt, för han har fattat essensen kring varje LEGO-spel och vad som gör det så populärt bland unga; att det i grunden alltid är i stort sett samma sak. Om det finns två färdigheter 4-8-åringar besitter så är det en stegrande förmåga att koncentrera sig på att nöta in mönster (även om motoriken varierar mellan åldrar och individer) och en förmåga att minnas (ofta rena ”oväsentligheter”). LEGO-spelen är numera en enda lång upprepning av samma saker, oavsett vilken historia som bakats in i dess spelmekanik. Och ungarna älskar det.

Vad de däremot – helt naturligt – inte är särskilt bra på är att tänka strategiskt och planera för framtiden. Sådant tänk är framträdande i andra spel, mer lämpade för vuxna, men lyser med sin frånvaro i LEGO-spelen. Därmed inte sagt att de inte är underhållande; att springa runt och dänga till legogubbar till höger och vänster med en fyraåring är ungefär som att se på fotboll med en vuxen – man snackar lite skit mellan varven och behöver inte bli överdrivet irriterade på varann eftersom det hela ändå oftast flyter på i en enda lång spelsession.

Och recensionen är liksom redan klar, om man frågar honom:

”Det är jättekul, det vet jag. Det är ju ett LEGO-spel.”