Har man tid att på sin arbetstid glo på 12 minuter film om livet? Egentligen inte, därför glodde jag istället på min lunchtid.

Norrmännen Lasse Gjertsen och Trygve Knudsen har skapat en fantastisk liten film om den lilla människans liv, som det hade artat sig i en gammal 8-bitarsmaskin. Värd sina 12 lunchminuter, faktiskt.

Det som slår mig är inte egentligen de 12 minuterna. Och inte heller egentligen hur lång tid det tagit upphovsmännen att skapa detta lilla mästerverk. Och inte heller de första trevande filosofiska tankarna om hur livet är ett spel och blablabla.

Nej, det som slår mig är namnlistan på slutet – hur det i dag krävs lika många människor att skapa denna lilla 12-minuterssnutt som det krävdes att skapa ett helt fullängdsspel 1985.

Vi börjar ta spel på allvar. Världen börjar ta spel på allvar. När jag sedan dessutom slår ihop det med den lilla artikeln vi skrev om i Eurogamer.se i dag – om hur en hyfsat känd spelutvecklare kommer att lämna spelbranschen för att den fokuserar på ”för mycket på teknik och för lite på bra idéer” eller nåt – då förstår jag att vi är klara. Vi är där.

När konstnärerna som nördat in sig på nåt lämnar arenan för att göra något annat är genren inte död. Den är tvärtom etablerad och accepterad. Herrarna nedan skulle kunna ha gjort ett spel, men istället gjorde de en film. Om spel. Eller om livet. Eller nåt.