Min förkylning vill inte alls lägga sig och hela helgen har jag fortfarande hostat bröstkorgen ur mig. Och jag som ”aldrig” är sjuk. Extra tråkigt är det att den nya fina lägenheten i stort sett enbart förknippas med sjukdom, halsont och skallen full av snor.

Men…retromusikhistorien vill ju berättas vidare och eftersom jag kört en del Amiga-alster senaste tiden så tänkte jag fortsätta med det ett tag till.

Chris Hülsbeck (eller Huelsbeck som det stavades på datorerna då eftersom de inte klarade av annat än de klassiska latinska bokstäverna) är en tysk spelkompositör, lite äldre än jag själv, som för mig mest är känd för att ha gjort musiken till The Great Giana Sisters. Mest erkännande torde han dock ha fått av Turrican-serien och främst då Turrican 2, vars musik kanske är den mest legendomspunna i hela Amigans historia.

De tekniska utmaningarna med att skapa musik på 8- och 16-bitarsdatorerna förr i tiden var nämligen framförallt två; den hårdvarumässiga begränsningen på ett fåtal antal tillgängliga kanaler och den relativa begränsningen på antal kilobytes. En låt fick alltså varken utnyttja fler än fyra kanaler samtidigt (i Amigans fall) eller innehålla för många instruktioner/samplingar så att den blev tung och stal utrymme för kod och grafik.

Intromusiken till Turrican II utnyttjar tydligt fler än fyra kanaler. Att skapa ett tufft eko kan tyckas vara den enklaste sak med hjälp av diverse moduler och distar, men i datorn tar ett sådant eko upp en eller flera egna kanaler och kan därför betyda att andra stämmor inte får plats. Retromusikern tvingades därför vara listig och inte sällan samplades till exempel olika slagverksljud ihop så att en baskagge och virvel kunde låta samtidigt eller var för sig beroende på vilken sampling som spelades. Likadant var det vanligt att sampla hela ackord på en gång eftersom ett vanligt ackord i annat fall skulle ta upp minst tre stämmor; genom att sampla höga och låga versioner av dur-, moll- och andra ackord kunde musikern hålla alltihop i en enda stämma.

[slideshow_deploy id=’10690′]

Men hur har Hülsbeck lyckats skapa ett högkvalitativt eko samtidigt som bas, slagverk och andra stämmor verkar kunna fungera ihop samtidigt? Jo, han utnyttjade en teknik som inte kom förrän efter några år – nämligen virtuella kanaler. Amigans ljudchip (som förresten heter Paula) klarade som sagt bara av att återge fyra kanaler men med hjälp av en särskild trackermjukvara som exempelvis OctaMED kan datorn dela upp sina kanaler så att den spelar en mikrosekund i en virtuell kanal och nästa mikrosekund i en annan; genom att blixtsnabbt skifta mellan de två virtuella kanalerna uppstår en illusion för hjärnan som inte hör att halva ljudet är försvunnet. Ljudförlusten förblir minimal om man mixar det hela rätt och på det viset är det egentligen bara örat som sätter stopp för hur många virtuella kanaler man kan dela upp de fyra fysiska i.

Trackermjukvaran är det program i vilket man skapade (och skapar) musik till spel och andra applikationer. Det fungerar typ som en speldosa med en roterande trumma som slår på noter som kommer i dess väg. Ju snabbare trumman spelar desto högre tempo får musiken. Genom att flytta noterna upp och ner och fram och tillbaka, som på ett partitur, ändrar du i musiken. Jag har själv mest arbetat i de vanliga fyrakanalsverktygen ProTracker och SoundTracker men lade vantarna på OctaMED ungefär samtidigt som Turrican II gavs ut – men fick aldrig ut något särskilt. Det var dels svårt att helt plötsligt ha åtta kanaler till sitt förfogande men det var också svårt att lära sig uppväga kvalitetsförlusten det onekligen innebar. Jag var helt enkelt en ganska medioker retromusiker :)

Men en mästare som Hülsbeck fixade det. Och resultatet är i sanning imponerande fortfarande.

Varsågod – Turrican II till A500 från 1991