Så är jag då klar med recensionen av NHL Slapshot till Nintendo Wii och klubbviftandet är över för denna gången. Eller nja, kanske inte riktigt – för faktum är att i små doser återvänder jag gärna till EA:s första Wii-spel.
Men jag gör ingen hemlighet av att jag egentligen skulle vilja se plastklubban användas till ett mer arkadinriktat spel, varför inte Mario Super Smash Hockey med goombas och toads som klena backar att tackla ner?
NHL Slapshot är säkert tänkt att vara ett familjespel (PEGI 3+ istället för normala 16) och även om hockey är trevlig underhållning så utbryter ganska ofta slagsmål mitt i matcherna och den gyllene transatlantiska regeln är ju att inte avbryta förrän endera parten hamnar liggandes på isen, innan dess anses det fritt fram för parterna att göra upp. Och sen blir det utvisningsbåset, såklart.
Men ändå kan jag inte riktigt tycka att underhållningen är sådär väldigt barnvänlig. Varför? Därför:
”Tacklingar utförs genom att du gör en crosscheckande rörelse med båda händerna och för klubban framåt. Jag är ingen ungdomstränare, men att lära knattar att crosschecking är bästa tacklingsmetoden känns inte riktigt kosher. Och det är inte bara du som gör rörelsen, även din knattespelare plockar på din befallning då och då fram nävar och klubba och kör upp dem i motståndarens ansikte. Oftast med en blind domare bredvid som tycker sig ha bevittnat en ren tackling.”
Och här ligger hela problemet i NHL Slapshot, det är varken eller. Det är inte ett spel för hardcore hockeyälskaren, det är plastklubban för otillräcklig för. Det är kanske inte ens ett spel för den som bara vill lattja lite arkadhockey, det kan det vara för avancerat för.
Helst hade jag velat se ett roligt spel, som typ 3 on 3 NHL Arcade (som dock inte finns till Wii), fungera med plastklubban, mest för att klubbans oprecishet bättre lämpar sig till den typen av spel – och för att jag tror att det spelet håller uppe ungarnas intresse längre. Att löjligare figurer pucklar på varann tycker jag inte är samma sak som när realistiska hockeyspelare gör det.
[slideshow_deploy id=’11539′]
Vad gör man med klubban då? Jo, man tekar, skjuter, tacklar och fintar. Åker, siktar och passar gör man med nunchuken respektive a-knappen. Det hela funkar ok, sånär som på att styrningen är lite grov, som sagt.
Allra mest ur spelet fick jag av att köra karriärläget som låter dig börja som tioårig knatte och spela dig uppåt i åldrarna och ligorna. Det är detta karriärläge som gör att jag fortfarande plockar fram spelet ibland och kör så det ryker.
Läs hela recensionen på Eurogamer.se, där du också hittar betyget – eller nöj dig med sammanfattningen så här:
”Samma klubbföring i ett potentiellt Mario Smash Ice Hockey hade varit klockrent; du pangar på och figurerna gör roliga grejer och skjuter osannolika skott när du måttar med klubban. Men när Gretzky, efter att jag mosat alla spelare i Peewee Goblins tills de lipar, tycker att jag gör ett bra jobb – men måste jobba lite med passningsspelet – blir det helt fel.”