För en tid sedan skrev jag en artikel om att musiken i spel kan komma att bli helt interaktiv och förändras efter hur du spelar. Personligen tycker jag att det hade varit en enormt trevlig utveckling men faktum är att en del mycket tidiga spel redan var och nosade i samma hörn.

Lazy Jones till C64 är ett vedervärdigt litet spel som samlar ett gäng ganska tråkiga minispel men till ett underbart grundläggande tema.

Musiken i spelet fortsätter alltså hela tiden men med variationer beroende på var Jones befinner sig och vilket spel han spelar. Bland låtarna kan vi höra klassiker som 99 Luftballons och Kernkraft 400. Då ska man dessutom komma ihåg att den senare låten faktiskt är gjord av gruppen Zombie Nation efter Lazy Jones original – inte tvärtom.

[slideshow_deploy id=’10660′]

Det som gjorde spelet speciellt på den tiden var att musiken aldrig tystnar utan likt en DJ sys alla teman ihop så att inget någonsin avbryts.

”LucasArt var inte först, redan tidiga C64-spel som Lazy Jones, kunde sömlöst spela musik beroende på var du befann dig – däremot satte bolaget fingret på två punkter som sedan dess lett spelmusiken till vad den är i dag; vikten av berättande och behovet av äkta musik. I dagens berättelsedrivna spel följer stämningsljuden ofta i grova drag det som händer på skärmen och bryts sällan tvärt av samt genereras inte längre av enskilda instrument på ljudkortet utan spelar upp digitala versioner av det stycke en analog orkester eller en samling synthar redan spelat in.”

Kompositör är ingen annan än David Whittaker som jag redan haft uppe bland retromusiken för Shadow of the Beast och Amiga-versionen av Bubble Bobble. Vid det här laget är den killen van vid att få sina alster samplade och remixade; gigant som han är inom Commodore-scenen.

Varsågod – Lazy Jones till C64 från 1984