I dag har Alvar varit i vår familj i exakt 100 dagar och eftersom han är så pratglad tänkte jag att han själv kunde redogöra för hur han tycker det har varit.

Jag fick en liten pratstund med honom i morse strax innan rull- och magliggarträningen och det var både ris och ros:

Jaha, sticker du den där svarta mojängen upp i ansiktet på mig igen? Ja, jaja då.

Jo, i går var vi hos farmor och farfar och då hade vi äntligen med oss en sån där stol man faktiskt kan sitta i utan att få sjukt ont i nacken. Jag fattar inte vad som tog dem så lång tid, jag har tjatat om det i rätt många veckor nu. Lite tröga är de allt, mina päron.

I övrigt funkar väl det mesta ok, även om det stundtals är jäkligt seg service – framförallt på nätter och morgnar. Prova själv att ligga nerpissad i en halvtimme och känn hur det känns. Sen byts kräkisarna för sällan och det badas för ofta.

Morsan sjunger olika text och melodi till den där trollmorsvisan varje gång; vadå – tror hon inte att jag fattar att hon inte har en aning om hur den egentligen går? Jag jamar med och fejkar ett skratt varje gång hon säger ’o-aj-aj-buff’ men egentligen tycker jag oftast att hon kunde sjunga nåt hon faktiskt kan eller låta mig se handbolls-VM i fred.

Farsan svär som en borstbindare och hoppas att jag inte hör men sanningen är att jag lärt mig säkert 20 nya svordomar sedan jul. Det är rätt kul när han står och trixar med kläder och grejer och jag spretar ut tår och fingrar när han inte ser så att ärmar och ben inte går att trä. Han är skoj, den där – han kämpar på men det går rätt taffligt, tycker jag.