I veckan blev jag klar med recensionen av LEGO Star Wars III: The Clone Wars och jag kan väl sammanfatta det som följer:

Till konsolerna är det ett helt ok nöje för en vuxen och ett barn – även om jag nu är rätt trött på LEGO-konceptet. Till 3DS är det en snygg och gedigen upplevelse – men som lite grann saknar existensberättigande.

Grejen med LEGO-spelen är att de varken bör vara särskilt svåra eller ta alltför lång tid. Eftersom själv konceptet med att slå sönder en miljon bitar för att bygga upp dem till något annat fort blir långrandigt (du kan ju nämligen såklart inte bygga vad du vill) krävs ständig action och ständigt framåtskridande.

För att ändå förändra serien något lade utvecklarna TT Games till ett Real Time Strategy-moment och himla mycket strider i rymdskepp. Inget av dem funkar särskilt bra; till exempel ska RTS-nivåerna efterlikna en enklare form av Warcraft, är det väl tänkt, och låter dig skapa valfria enheter och fordon på utsatta baser du övertar.

Men RTS-liknelsen slutar där; även om fienden faktiskt kan råka ta tillbaka en oskyddad bas då och då är deras taktiska motstånd väldigt svagt, på gränsen till obefintligt. Likaså är det krigskaos som, förvisso vackert, pågår runtomkring enbart kosmetika för att det ska se ut som att det händer grejer. I verkligheten är det endast de fordon du styr (du kan hoppa in i vad som helst och bara panga på) som får göra allt grovjobb och kloner kan bara ges mycket enkla kommandon. Men visst, yngre förmågor lär strunta i sådana detaljer.

[slideshow_deploy id=’11688′]

Nej, jag hade faktiskt hellre sett att man utvecklade det som faktiskt fungerat i tidigare spel och låter nytänkandet komma därifrån.

Det jag saknar i LEGO Star Wars III, och som lägger sig som en blöt filt över hela spelsessionen, är det varierande plattformshoppande som blev så rätt i exempelvis LEGO Harry Potter: Years 1-4. Istället har mycket krut lagts på eviga möten med separatistarméns robottrupper – som i stort sett bara består av ett par olika sorters droider och alltid uppför sig likadant – och på att flyga vingliga rymdskepp i ganska poänglösa och enkla uppdrag som mest går ut på att skjuta ner fasta kanoner. Här tycker jag kontrollen känns hafsigt påkommen och inte sällan flyger jag ur den tillåtna zonen bara för att jag inte riktigt fattar hur jag styr metallskrotet ordentligt.

LEGO Star Wars III: The Clone Wars är ok för att fördriva tiden tillsammans med ett barn – men bli inte förvånad om han/hon inte längre hoppar av upphetsning eftersom ni båda sett det mesta förut.

Detta gällde PS3-versionen. När det kommer till 3DS-versionen är jag framförallt förvånad över två saker; varför det inte går att spara mitt i uppdragen och varför allt samarbete är bortplockat?

Alternativet för den som bara vill spela i fem minuter och sen göra något annat är helt enkelt att försätta sin 3DS i viloläge – vilket med nuvarande batteritider inte alls är en garanti för att spelet är kvar några timmar senare. Detta är inte bra och frågan uppstår vem LEGO-spel på bärbara konsoler egentligen riktar sig till, om inte resenärer, eftersom den samarbetsglädje de andra plattformarna ger helt saknas här.

Läs gärna hela min recension på Eurogamer.se.