The Immortal från EA och utvecklarstudion Sandcastle har redan varit Retrokanon på Eurogamer.se – men förutom att det är ett otroligt vackert och även väldigt svårt spel så kan jag inte glömma den sorgsna musiken som ackompanjerar varje nivå.
Anledningen till både dess storhet och att den glömts bort är just det faktum att den finns där som stöd till berättelsen, och inte för att sticka ut.
Jag kommer att tänka på en gammal svartvit film utan ljud. Ja, alltså – utan talat ljud i realtid, eftersom det ännu inte gick att få ihop sådana tekniska mirakel. Istället visades replikerna mellan filmsekvenserna och ackompanjerande musik var allt ljud som bjöds.
Så känns musiken till The Immortal.
The Immortal skrevs ursprungligen till Apple IIGS men gjorde sig mest känd för portningen till Amiga 500. Mest känt är spelet för de tjusiga animationerna, må så vara mest på ond, bråd död, som fortfarande än i dag håller hög klass.
Från början var alltihop ett ambitiöst projekt som initierades av en enda man, Will Harvey – en programmerare av gammalt hederligt snitt som redan som tonåring skapade musikprogram i början av 1980-talet eftersom hans första spel, Lancaster, helt enkelt behövde lite musiktrudelutter. En god programmerare som saknar något brukar ofta ta saken i egna händer, och så även Harvey.
Det sägs att The Immortal från början var tänkt att spelas av flera spelare, men att det till slut blev en upplevelse för en spelare allteftersom berättelsen utvecklades. The Immortal för flera spelare låter som ett väldigt tidigt Diablo i mina öron…
[slideshow_deploy id=’10608′]
Musiken är i vilket fall skriven av ingen mindre än Rob Hubbard som bara ett år tidigare hade flyttat till USA och börjat arbeta på just Electronic Arts. Ofta tillskrivs musiken (och/eller ljudet) även Michael Bartlow – men exakt vilka stycken denne ligger bakom kan jag faktiskt inte med säkerhet säga. Han lär dock också ha arbetat för EA vid denna tid, så det är inte omöjligt att han krediterats för ett eller två stycken samt en del arbete med ljudet.
Musiken till The Immortal var otroligt bra på att sätta exakt rätt stämning i ett spel som dels är otroligt oförlåtande och tvingar dig att spela om samma passage om och om igen till leda – och dels påtagligt mindre actionbetonat än det mesta annat på den tiden.
Man kan säga att musiken är rentav mystisk – och stämmer väl in i den berättelse om den trollkarl utan namn som ger sig in i en fängelsehåla långt under jord för att hitta sin gamle läromästare som talat till honom i en dröm. På vägen väntar många märkligheter och ju längre ner du tar dig desto mer inser du att allt inte var som du trodde och att en fiende kan visa sig vara en vän och tvärtom.
Jag har testat att lyssna på musiken utan spelet och får just denna bild av något sorgligt, mystiskt och okänt. Märkligt egentligen.
Det fanns väldigt många grafiskt explicita sätt för trollkarlen att avsluta berättelsen på. Här har en driftig person samlat ihop dem alla.
Varsågod – The Immortal till A500 från 1990
4 svar till “Skön Retromusik: The Immortal (A500, 1990)”
Jag missade tyvärr Immortal till Amigan. Det var lite svårt att få tag i men var något jag längtade efter. Grafiken ser helt ok ut. Något som bevisar att grafiken inte är allt är att jag via Dosbox körde igenom hela Ultima underworld nyligen. Det var hemsk grafik men på något underligt sätt hade det sin charm i speltorkan som rådde i början på året.
Ville bara säga att jag precis upptäckte din blogg och sitter och läser igenom dina inlägg. Helt i min smak! Tycker väl det är extra skoj då jag själv är spelnörd och nybliven pappa (Vilmer blir snart 4 månader gammal).
Snubblade in här för jag Googlade lite på Talisman (brädspelet) och hittade ett inlägg av dig. Går i tankar och beställa det och lura på mina kompisar och eventuellt min sambo att börja köra det :) Har inte spelat Talisman sen jag testade den svenska versionen någon gång på 90-talet.
Nu har du en ny läsare, keep up the good work!
Tackar för de vänliga orden – välkommen!
Talisman i sin engelska utgåva är dels bättre bestyckat med ordentliga figurer istället för pappvarianter och reglerna är förtydligade och mycket klarare och enklare än det förvirrade svensköversatta. Jag tycker med andra ord att det är klart rekommenderat att försöka få sambo och polare att börja spela. Min erfarenhet är att det är lika mycket diplomati som fantasylir – passar alltså alla.
Jag tror att det kan bli mer skriverier om brädspel i framtiden, det har varit lite slött på den fronten nu det första året. Ända sedan jag skaffade det svenska Talisman i mitten av 80-talet har jag lekt med tanken att skapa en specialvariant av spelplanen, en tredimensionell med lite coola grejer på. Jag ruvar fortfarande på den idén.
Kunde inte hålla mig, köpte den engelska utgåvan idag nere på Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan :D Sambon har lovat att testa det. Polarna är också gamla spelnördar så det lär inte vara några problem att få med dom.
Vore skoj om du skrev mer om brädspel! Jag gillar just det formatet då det oftast är enkelt att bara köra en kväll och man kan låna spel av varandra. Blir oftast väldigt socialt.
En spelplan i 3D låter inte helt fel! Ökar inlevelsen en del och sen är det alltid skoj att bygga till egna varianter på spel när man kört dom ett par gånger.