I ett normalt brädspel har spelarna oftast exakt samma förutsättningar och krav för vinst – fast såklart omvända. Men i en del spel ändras förut-sättningarna för vinst, antingen under spelets gång eller redan från början.

Naturligtvis innebär en sådan spelmekanik att spelet inte är absolut rättvist – men spelar det någon roll? Eller gör det kanske till och med spelet bättre?

Häromveckan fick jag tag på ett brädspel jag letat efter länge i omgångar – Miami Vice: The Game. Mig veterligen släpptes det aldrig i Sverige, trots tv-seriens kommersiella framgångar även här i mitten av 80-talet. På eBay hittade jag till slut rariteten – för två dollar. Att sen frakten kostade 16 dollar är verklighetskopplade realiteter man får leva med.

Nu visste jag sedan tidigare att Miami Vice rent spelmässigt inte är någon höjdare, det läste jag mig fram till redan för flera år sedan via forum och liknande. Men det spelade liksom ingen roll för mig just nu, det är en låda jag gärna adderar till samlingen.

Själva spelplanen är dock en liten godbit – den är enormt detaljerad och presenterar det Miami som återges i Sonny Crocketts och Ricardo Tubbs äventyr, och enligt kännare av staden som uttalat sig på webben ska den vara väldigt verklighetstrogen.

Men det som slår mig vid regelgenomgången och första genomspelningen är hur olika varje scenario ter sig, på grund av att reglerna är skrivna som de är. Kortfattat spelar du antingen polis eller smugglare, lite som gamla hederliga Tjuv och polis. Smugglaren får slumpmässigt en lagerlokal som denne ska nå med någon av sina bilar innan polisen gör det.

Det betyder att det finns en klar risk att lagerlokalen är belägen väldigt nära antingen polisens eller smugglarnas startpunkt – och att spelet är slut innan det knappt ens hunnit börja, antingen på grund av att polis eller smugglare når det först.  Brädspelet Miami Vice kan alltså sägas vara i behov av husregler för att kryddas lite grann för hemmakvällen.

Men rent generellt har jag i övrigt ingenting emot att förutsättningarna är lite obalanserade i brädspel redan från start. Eller åtminstone inte exakt likadana.

Den som spelar Risk vet ju att olika spelare kan ges olika vinstkrav, varav vissa är betydligt enklare att genomföra än andra. Istället för exakt likadana förutsättningar blir brädspelsomgången en kamp mellan olika utmaningar i såväl utförande som svårighetsgrad.

Jag kan tycka att brädspel med olika vinstkrav för de olika spelarna i allmänhet fokuserar mer på själva spelet än på att faktiskt vinna, och det gillar jag. De roligaste spelomgångarna jag varit med om är inte de jag själv alltid vunnit – utan de som bjudit på flest överraskningar, oväntade vändningar eller händelser utöver det vanliga.

Brädspel kan i detta sammanhang sägas vara som underhållning i övrigt – antingen en slags upplevelse eller en slags tidsfördriv. Båda funkar.