Med en bunt Datormagazin och minnen från förr går jag igenom vad som gällde teknik- och spelmässigt för exakt 20 år sedan.
Denna gång handlar det om datorvirus och hur de uppmärksammades trots att vi befann oss i en tid då endast MIT-forskare använde Internet. Dåtidens skribenter hade trillat baklänges om de insett virusutvecklingen. Och så upptäcker vi att tidningen trots allt inte bara var för lamers.
Virus, makrovirus, maskar, trojaner och annan skadlig programkod är vardagsmat på de flesta populära och välanvända system i dag. Att få en dator eller ett helt nätverk smittat kan vara en ekonomisk katastrof för såväl organisationer som företag – och skillnaden mot 20 år sedan är att skadan kanske inte stannar där.
Dagens virus är skapta för att spridas blixtsnabbt via webbsidor, e-post, textmeddelanden och via andra vanliga vägar vi använder i vårt dagliga liv. För 20 år sedan var virusen oftast begränsade till att härja på enskilda disketter. Ändå förutsåg många experter och skribenter att problemet är växande och att något måste göras.
Datormagazins ledare avslöjade till exempel följande gastkramande siffror:
I en del fall har man säkert överdrivit riskerna. Men virus är faktiskt ett hot. Hur många Amigaägare vet exempelvis att det cirkulerar över 150 olika Amigavirus? Och att det varje månad kommer åtta till tio nya virus?
Åtta till tio virus per månad år 1991 till Amiga-plattformen, alltså – inte direkt så man hoppar baklänges av skräck i dag. År 2003 bedömde IDG att det tillkommer två nya virus per dag till Windows-plattformen. 2008 skedde en virusexplosion och bara under de första sex månaderna upptäckte man nästan en miljon nya instanser av skadlig kod. I dag är det knappt lönt att räkna längre.
En stor del av sommarnumret är alltså ägnat åt datorvirus och framförallt ifrågasätter man lagens ringmärkning av både skadlig programkod som fenomen och straffsatserna, om det ens fanns några.
I Danmark har man satt upp ett belöningssystem för folk som tipsar om upphovsmän till virus. I Danmark är det nämligen förbjudet i lagen att skapa datavirus. En person som skrivit ett datavirus kan polisanmälas och riskerar dryga böter. Jag tycker att det är dags för en liknande lag i Sverige.
Det finns fortfarande ingen svensk lag som uttryckligen förbjuder skapandet av datorvirus – och i ärlighetens namn vet jag inte hur den skulle se ut. Det är olagligt att medvetet sprida skadlig programkod eller hota med det, men det faller under lagen om dataintrång och är inte specifikt fokuserad på fallet datorvirus – som lagar sällan är.
Ledaren avslutar lite fint med en knorr:
Se upp med piratkopior. Merparten av alla piratkopiorna är smittade.
Well, hehe – nåja. Andemeningen är ju rätt :)
…
På en av de sex temasidorna om datorvirus hittar vi vidare en kort debattartikel från Patrik Nilsson på Datavärlden som menar att det är de anställda som sprider virus när de spelar dataspel på jobbet – och vill att företagen ska införa särskilda ”dataspelsrum” på kontoren. Undrar om det slagit igenom på bred front?
En annan intressant detalj som visar att Datormagazin inte bara var en lamertidning, utan tvärtom lästes även av eliten, är listan på vinnarna av en programmeringstävling för att lista objekt på kortast tid på C64.
Det namn som sticker ut är inte vinnaren, utan tvåan Zoltan Kelemen – eller Mr.Z som han kallade sig – killen som skrev ett av de mest populära turboprogrammen till maskinen, Turbo 250.
Det lönar sig att ha ögonen med sig när man går igenom ett stycke historia.
8 svar till “För 20 år sedan – virusproblematiken i vaggan”
Det är kul med de här uppdateringarna av datormagazin!
Jag minns att jag som glad parvel skickade tidningen mina spel jag gjort till c64 i shootemup construction kit i hopp om att få de recenserade. Det var helt enkelt på den gamla goda tiden när man trodde att allting var möjligt.
Som en liten parentes tror jag inte din text om dataintrång riktigt stämmer, det beror helt på vad det är för slags skadlig kod i så fall. Dataintrång innefattar i princip endast intrång i register, vilket i princip är i en enskilda dator. Typfallet är att man bereder sig tillgång till en dator utan att ha tillåtelse till det. Mycket av lagstiftningen, eller snarare kriminaliseringen kring olika former av databrott är rätt eftersatt i Sverige eftersom grunduppfattningen är att det ska konsumeras av andra brott. Alltså att spridande av visst virus kan vara sabotage t.ex. osv. Det funkar dock inte riktigt och det har vid upprepade tillfällen varit diskussion om hur en kriminalisering ska se ut. Framförallt ddos-attacker som varit på tapeten ett antal gånger har det varit mycket diskussion om.
Mm, du har rätt i princip – det var också det Cecilia Malmströms debattartikel i DN från i våras handlade om.
”Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström planerar att föreslå ett förbud att sprida skadliga datavirus och trojaner.
– Det är förvånande nog inte olagligt i dag, säger hon.”
http://www.dn.se/nyheter/sverige/cyberattacker-mot-sverige-en-tidsfraga
Och jag är ingen jurist – men jag har följt lite diskussioner i vilka man menar att 9 c § även kan innefatta skadlig programkod:
”Den som i annat fall än som sägs i 8 och 9 §§ olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som olovligen genom någon annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar användningen av en sådan uppgift. Lag (2007:213).”
Detta är en bred tolkning och skulle kunna innefatta både virus, trojaner, DDOS och annat. Därav menar jag att det faller under dataintrång – trots att det tekniskt sett inte är det.
…
Kul med dina schmups – var de bra? :)
Ja, precis. Möjligen kan man tänka sig att olika former av skadlig kod som samlar in sådana uppgifter. Men bestämmelsen skrevs innan nätverk var särskilt vanligt och det är hyfsat komplicerat att få in dagens typer av ”virus” i den bestämmelsen. Jag är däremot jurist men det betyder knappast att jag har rätt ;-)
Mina schmups var grymma som jag minns de (så antagligen sådär), SEUCK var ett väldigt kreativt och kul verktyg. Ångrar bittert att jag inte sparade några commodore64 grejer alls.
Och jag gick bara första terminen av jur.kand.-programmet i Lund, så jag böjer mig givetvis inför bättre vetande :)
Jag pillade mest med AMOS till A500 och försökte bygga ett labyrintspel á la Drakborgen från Alga. Men det tog på tok för mycket av min studietid, så det hela dog liksom bara ut. Tror inte ens att jag har koden kvar.
Däremot vore det sjukt kul att bygga ett textbaserat äventyrsspel till C64 – även om ingen nånsin kommer att spela det. Men själva uppbyggnadsfasen är roligare än resultatet, skulle jag tro.
Det fanns ju adventure construction kit som gjorde just det. Minns att jag gjorde ett äventyr som utspelade sig i ett värdshus med tre rum. Sedan dog tålamodet.
Amos körde jag en del också, det var ju ett lite mer avancerat verktyg. Minns att jag gjorde en tetriskopia. Men det kom precis i slutet av min amiga-tid så jag la aldrig ner så mycket på det, pluss att det inte var lika direkt som seuck. Jag tyckte mest att rita sprites och bygga levels var kul, inte hacka kvasi-kobol.
Var glad du bara la ner en termin på din jur kand, du verkar ha ett bra mycket kreativt arbete idag än du skulle fått efter det ;-) Men allvarligt, varför hoppade du av, eller var det aldrig meningen att bli mer än en termin?
Jag hoppade väl snarare på för att jag kom in, det är väl så det fungerar med program som är lite prestigefyllda. Men efter en termin insåg jag att det inte var för mig, jag hade halvhyfsade betyg men ville göra annat – så jag stack utomlands och pluggade statsvetenskap och medievetenskap istället.
I dag ingår den enda terminen i min magisterexamen, så bortkastad var den ju inte.
I Datormagazin gick i början av 1989 en äventyrsskola i sex delar skriven av Sten Holmberg. Jag fick kontakt med honom tidigare i sommar för en text jag ska skriva om just äventyrsspel och blev sugen. Har även plockat upp en del titlar jag aldrig rört tidigare, som The Pawn och Jinxter och en del annat jag köpt påmig. Så jag tänkte faktiskt testa hans skola och köra Basic rakt av – hardcore :p
hardcore var ordet
försökte spela the hobbit härom året av ren nostalgi. Jag gav upp efter väldigt väldigt kort stund. Jag vet inte, men textäventyrsgenren är inget jag tänker återvända till.
Haha, nä – The Hobbit är erkänt segt med enormt långa bilduppritningstider. Jag har själv nu börjat lite på The Pawn och tänkte köra Jinxter och Rebel Planet ockå mest för att jag minns att de räknades som bra men också för att jag aldrig började på dem.
Men jag är ingen galning – jag ser det lite som en del av researchen till artikeln. Spel jag däremot kan sitta med i evighet fortfarande är sådana som Pirates! där utfallet är omedelbart och mystiken kring hur saker fungerar fortfarande höljd i dunkel.
Det som slår mig och intresserar mig är hur totalt oförlåtande genren är. Förutom att saker kan vara enormt långsökta att komma på har författaren inga problem att straffa mig långt senare i spelet för att jag glömde hämta en sak på ett visst ställe eller säga något till en person. Det ställer ganska höga krav på sparfilsstrategin.