Måndagen den 3 oktober var det dags. Alvar skulle gå på dagis för första gången och bli inskolad enligt konstens alla regler. Hela familjens vardag skulle förändras och vi skulle alla utvecklas ett litet steg till i mamma/pappa/barn-leken.
Nu blev det inte alls så. Men Alvars enda fiaskotimme på dagis resulterade ändå i en ändring, minsann.
Glada i hågen traskade både mamma och pappa ner till dagis som bara ligger 50 meter bort. En timmes inskolning i några dagar ska sedan successivt trappas upp tills den dag han trivs med att lämnas själv direkt.
Redan när vi kom dit möttes vi dock av beskedet att de inte fått någon bekräftelse från kommunen att vi tackat ja till platsen, något vi gjorde samma dag vi fick det. Vad hade alltså hänt? Ingen vet, eftersom kommuntjänstemannen var i stort sett omöjlig att få tag på.
Nåväl, vi spenderade vår dagistimme på plats tillsammans med några andra nytillkomna barn och tänkte att det löser sig. Alvar passade på att suga och slicka på allt han kom åt, att första tiden innebär lite sjukdomar och grejer var vi beredda på.
Det vi inte var beredda på var kräksjuka i digerdödformat. Det började med att Alvar kräkte ner sig totalt en natt för att sedan bli febersjuk och förkyld.
Kort därefter var det Spelmammans tur att kräka oavbrutet i två dagar och till slut, även om jag egentligen är immun mot kräksjuka, fick jag också se mig besegrad av feber och allmän förkylning i några dagar – som jag fortfarande inte riktigt hämtat mig från.
Chockade av de enorma destruktiva demonkrafter dagis verkar ruva på ringde vi iallafall upp kommuntjänstemannen redan samma dag när vi kom hem. Det visar sig att Alvar inte alls haft en plats på dagis, utan att de ”räknat fel”. Ojsan, liksom.
Det blev inget mer dagis den veckan; det som gäller nu är att han får börja först på måndag efter att han fyllt ett år. Det tror jag när jag ser det.
När vi ändå är inne på ämnet kan jag ju meddela att killen inte riktigt lärt sig gå, men han har skaffat sig tekniken för att åtminstone ställa sig upp utan stöd. Eller iallafall nästan :)
10 svar till “Tidernas största dagisfiasko”
Oj vad gulligt, blir helt tårögd när jag tänker tillbaka på när mina lärde sig gå. Och jag lovar dagissjukan går över och sen blir dom och vuxna hyffsat immuna. Lycka till med dagisstarten/Anna
Haha, ja vi får hoppas det – för det här var värsta chocken :)
Det är inte ens vinter än…
Det var någon som sa att ”vinterkräksjukan” (i likhet med elallergi) typ bara existerar i Sverige. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men det är onekligen otroligt mycket prat om vinterkräksjuka i barnkretsar under halva året.
Gulliga ståförsök!
Well, det kräktes i massor och sjuka blev vi :)
Vad jag förstår har kräksjuka med nån gen att göra, en del får det ju inte ens.
För roligt att se hur barn försöker komma på hur det ska göra…
Det kommer att gå :) ganska snabbt när konkurrensen uppstår på dagis.
Man hinner inte fram till de roliga leksakerna så snabbt om man kryper liksom ;)
Precis, det är vad jag hoppas på :) Det måste liksom till något incitament för att komma på den befängda idén att ställa sig upp på två ben; ungefär som för någon miljon år sedan.
Min dotter har tillbringat ca 2 månader i denna smitthärd. Hon har varit frisk 1 dag mellan sjukdomarna. Ska det vara så, tänker man. Nu är mitt jobb slut för säsongen vilken resulterar i lite mindre dagis och förhoppningsvis ett friskare barn med tillhörande föräldrar :)
jag har för mig jag läste att man måste bli förkyld runt 130 gånger innan man utvecklar immunförsvar mot det. Så det är bara att kämpa på.
Well, de två sista kommentarerna låter extremt bedrövande, båda två :p Nu blir det positiva tankar hädanefter så ordnar det sig säkert med sjukdomar och what not.
Blåser ballonger för fulla muggar. I morgon är det faktiskt ett helt år sen. Jag önskar jag kunde säga att det gått fort, men det känns verkligen inte så.