Under de senaste åren har jag med jämna mellanrum fått frågan vad en chiptune är för något. Det är en bra fråga; så bra att jag kände mig tvungen att kolla upp den exakta definitionen, även om jag tycker mig veta exakt vad det är och tilltalas gärna av formatet.
Chiptunes antingen älskar eller hatar man – men vad är det?
Finns det en tydlig definition? Nja, enligt mig.
För mig är en chiptune en låt som försöker efterlikna de gamla datorernas och spelkonsolernas sätt att spela upp musik, eller en låt som helt enkelt är skapad med sådan hårdvara.
Som exempelvis den här käcka låten (faktiskt gjord med en Amiga – dock med samplingar, inte med hårdvarans egna ljud):
Wikipedia menar att en chiptune är:
”[S]ynthesized electronic music often produced with the sound chips of vintage computers [traditionellt sett 8-bitarsmaskiner, min anm.] and video game consoles, as well as with other methods such as emulation.”
Det handlar alltså om musik gjord på ljud som framställs hårdvarumässigt – och innefattar normalt inte exempelvis samplingar (som i mitt Amiga-exempel ovan). Men senare erkänner Wikipedia-artikeln att även lågkvalitativa samplingar på till exempel Amiga-plattformen (som är 16 bitar, och inte 8-bitar) ändå kan räknas som chipmusik, beroende på vilken hårdvara som använts för att skapa den. Definitionen är alltså lite luddig, och vad spelar det egentligen för roll? Det viktiga är ju musiken som sådan, inte definitionskäbblet.
Sverige är generellt sett duktiga på chiptunes – och egentligen på allt som körs på 8 bitar. Är du helt utanför retrosvängen har du kanske inte hört talas om gruppen Rymdreglage – för att du ska komma in i matchen inleder jag därför med kända videon till 8-bit trip.
En betydande del av chiptune-svängen är att göra covers av andras låtar. Genrens begränsade spann gör att en låt anses vara riktigt bra när den på ett nydanande sätt kan lyfta fram nya aspekter av ett verk som redan är bra på sitt sätt. Jag ger några exempel nedan.
Magnus Pålsson, eller Souleye, hörde av sig till mig och berättade om sin musik. Jag fastnade för hans cover av Jag kommer med Veronica Maggio med ett stilfullt dansnummer uppförd av rdhotcalipepr. Lyssna, se och njut.
Bland tidiga chipcovers hittar vi Billie Jean av Michael Jackson.
Eller Clint Eastwood med Gorillaz, från det glada 90-talet.
eller Gangster’s Paradise med Coolio, om du känner för att rappa lite chiptune-style. Du vet väl förresten att den låten är kraftigt inspirerad av Pasttime Paradise av Stevie Wonder från 1976?
Bra, det är inte alla som vet det :p
Rocklåtar är ganska populära att göra chiptunes av, till exempel Welcome to the Jungle av Guns n’ Roses.
Eller Thunderstruck med AC/DC – som du själv får sjunga, alternativt skrika, till.
I min artikel om 80-talets demomusik på Eurogamer.se nämnde jag mot slutet Linus Åkesson och hans många roliga hemmabygge kring chipmusik. Det senaste alstret, bitbuf, färdigställdes så sent som i julas och är en portabel DJ-maskin för realtidshantering av chipmusik.
Som du ser i demonstrationsvideon nedan kan han spela in slingor och mönster som återanvänds och manipuleras på olika vis, så att en skicklig chipmusiker faktiskt kan underhålla en dansande nattklubbspublik helt i realtid med unik musik. Linus – chipkungen!
Vilka chiptunes är dina favoriter?
6 svar till “Chiptunes – att älska eller hata”
Ah, sådant här kan jag lyssna på dagarna i ända! Tyvärr är personerna i ens nära omgivning inte alltid lika förstående. Spelade precis översta klippet och min sambo frågade efteråt ”Vad var det där?..det lät ju som nån sorts musik..” :D
chiptunes=någon sorts musik, helt enkelt förklarat :)
Precis – eller så kan man säga att det är den sortens musik som ofta består av långt mycket mer pauser än anslag. Vissa av låtarna är ju bara en massa duttande :)
Den första chiplåten är ju rent ut sagt hemsk. Den andra däremot är ju riktigt bra i första halvan.
Själv blev jag alltid imponerad över de snabba intron på crackade spel som från diskett kunde ladda 1 sekund och så var det chipmusik och lite sinuskurvor. Allt på kanske max 32 kb.
Haha, det tycker inte jag – den är precis så ploppig och opretentiös som jag tycker att de ska vara :)
Flertalet intron fick klara sig med typ en åttondel av 32kb. Kom ihåg att exempelvis en amigadiskett endast rymmer 880kb och var så gott som alltid fullpackad om det handlade om spel. Till C64 var det ännu tajtare.
Nåja, smaken är som baken…..som jag lärde mig av DMZ:s Tomas Hybner en gång i tiden.
Oavsett storlek på introna så var det mycket man fick in på ett blink och ett skrii från diskettstationen. Man trodde den misshandlades till döds.
Jajemän – stort gilla på det.
När musiken är instruktionen snarare än samplingar, när paletterna består av 16 färger snarare än 4096 och när det som händer genereras av matematiska formler snarare än objekt som flyttas – då går det undan :)