Strax innan jul träffade jag Pex ”Mahoney” Tufvesson i Lund för en liten pratstund inför en artikel om den digitala revolutionen inom musikbranschen, som i dag publicerades på Eurogamer.se.

Samtalet ledde in på väldigt mycket mer än vad jag kan återge både här och i originalartikeln, men om inte annat fick det mig att äntligen snygga till min C64-setup här på kontoret.

”Musiker har demo- och spelbranschen att tacka för mycket” – det är det grundläggande budskapet i den artikel som uppstod ur intervjun med Mahoney.

Det går att påstå att den digitala revolutionen inom musikbranschen, som vi upplevt de senaste 30 åren, fick enorm draghälp av demo- och spelbranschen på hemdatorer som Commodore 64 och Amiga 500.

”SID-chipets struktur påverkade 80-talets synthbyggare och hade såklart stor betydelse även för hemdatorspelen som släpptes under de kommande tio till femton åren. Att få tillgång till tre 8-oktaviga ljudkanaler med separata oscillatorer för varje kanal och som var och en kunde spela fyra olika vågformer var lyx på den tiden – och mycket mer avancerat än allt annat som fanns i datorväg”, förklarar Tufvesson.

Ändå var musiken av sekundär betydelse för den tidens demokreatörer – ljud och musik fick inte ta plats eller resurser från tunga saker som kod och grafik.

Förutom begränsingen på tre stämmor, vilket egentligen inte sågs som en begränsning utan som en stor frihet, fick musik generellt sett bara ta upp 4 kilobyte av minnesutrymmet. Detta motsvarar nämligen den del av datorns minne som inte kan innehålla grafiska data – alltså reserverades det ofta för ljud eller musik och var inte sällan allt musikern fick hålla sig till eftersom grafik och kod ansågs viktigare.

Mahoney som varit med i stort sett från början av C64:ans karriär, från 1982 och framåt, gick år 1988 successivt över till Amiga 500 som huvudsaklig plattform – och ligger bland annat bakom musikprogrammet NoiseTracker. Fram tills dess kunde hans demoalster se ut så här – Gnarp skrev han som fjortonåring.

Om 1980-talet styrdes av ljudprocessorer som skapade musik genom att modulera ljud direkt från hårdvarans vågformer – så innebar 1990-talets datorer som Amiga 500 och Atari ST ytterligare möjligheter genom att det gick att spela upp 8-bitarssamplingar, alltså inspelningar av ljudklipp – till exempel trumljud, piano eller bas. Eller för den delen röster.

”Det finns en tydlig skillnad mellan musiken på Commodore 64 och NES jämfört med datorer som Amiga 500 och Atari ST. Den begränsade inramningen kring C64 och NES gjorde att melodierna var tvungna att sticka ut och vara ’catchy’. I och med samplingar av riktiga instrument över fyra kanaler fick musikern möjlighet att imponera med ljuden som sådana och kunde leverera trummor, bas och ljudmattor – musik som gav effekt utan att den nödvändigtvis var melodisk”, förklarar Tufvesson.

Ett typiskt exempel på detta är den demon State of the Art av gruppen Spaceballs. År 1992 vann den demotävlingen på det årets största datorfest, The Party, i danska Aars. Undertecknad var faktiskt där med min Amiga 500 och bevittnade alltihop.

Läs om detta och mycket mer i huvudartikeln, Eurogamer undersöker 80-talets demoscen, del 2.
Del 1 hittar du här.

…

Hela arbetet med artikeln under julen fick mig inspirerad att ta tag i det jag velat göra länge nu, nämligen integrera en C64 i min vanliga kontorskonfiguration (haha, skönt ord) utan en massa sladdar och skit överallt. Det är ofta sladdarna som gör retrogrejer otympliga.

Lösningen blev något Ikea skulle kunna använda i sin marknadsföring, tycker jag :) Sladdarna gömda inuti möblemanget och i sidoskåpet finns det till och med plats för en diskdrive.

Tack var ett litet glapp mellan lådan och bordsskivan kan jag till och med ha två TAC-2 inkopplade och stänga lådan när det ska spelas. Mycket bra lösning, på min ära!