I januari rapporterade de flesta IT- och retrovänligt inställda medier att kultdatorn C64 fyllde 30 år. Detta baserat på att den i denna månad år 1982 visades upp på prylmässan CES i Las Vegas.
Ska vi vara petiga är detta bara delvis sant, eftersom de burkar som visades upp i januari var ihopslängda prototyper som inte alls motsvarade den färdiga produkten. Egentligen är C64:ans riktiga 30-årsdag i augusti 2012.
När Commodore på CES-mässan i Las Vegas i januari presenterade C64 för första gången var det egentligen tänkt att VIC-20 skulle vara Commodores huvudattraktion. Ytterst få i bolaget var ens medvetna om att produkten var på gång och även marknadsavdelningen togs på sängen när beskedet kom.
Commodore var ökända för att ofta presentera vaporware, alltså saker om egentligen inte existerar – och även om C64 var förvånansvärt komplett i jämförelse med tidigare utannonseringar var det såklart inte samma produkt som var klar för distribution i augusti 1982, vilket kan sägas vara lanseringsdatum för Commodore 64.
Prototyperna var med på planet till Las Vegas, men det var oklart om de ens skulle vara med på mässan. Nu blev det så, det samlade pressfolket och konkurrenterna trodde inte sina ögon och öron – och resten är historia.
Delar av sommaren har jag ägnat åt att läsa den kanske mest uttömmande berättelsen om det mytomspunna datorföretaget Commodore och vägen till deras succémaskin C64, som kan sägas både välsignade och beseglade bolagets öde.
Boken heter Commodore: A Company on the Edge och är skriven av Brian Bagnall.
Det är en berättelse om grundaren, den numera framlidne Jack Tramiel, som med sin säreget hårdnackade affärsstil styrde bolaget och dess briljanta ingenjörer med järnhand. Från början tillverkade och sålde Commodore miniräknare, men efter köpet av MOS Technology satsade Tramiel och hans Commodore alltmer på den gryende hemdatormarknaden. Märk väl att inför år 1980 bestod världsmarknaden för hemdatorer av ett antal hundratusen maskiner.
Ingenjörerna på MOS Technology låg i absolut framkant och Tramiel använde deras förmåga att skapa högpresterande processorer till låg kostnad för att skapa ”computers for the masses, not the classes”. Konkurrerande alternativ från RadioShack, Texas Instrument, Atari och Apple var vid denna tid betydligt dyrare alternativ än VIC-20 och C64, och Commodore pressade priserna och hittade en helt ny marknad för konsumentinriktade datorer med oslagbara grafik- och ljudegenskaper.
Ingenjörerna från MOS Technology, med namn som Chuck Peddle och Bill Mensh i förarsätet, var dock hela tiden ute efter att skapa en värdig konkurrent till IBMs kommande affärsdatorer och var egentligen ointresserade av att skapa billiga datorer som C64. Den legendariska processorfamiljen 6502, som användes i flera av Commodores datorer på 70- och 80-talet, var revolutionerande på sin tid – men i takt med att teknologin blev gammal ville Peddle och Mensch utveckla kraftfullare datorer åt företagssektorn, medan Tramiel hellre satsade på de billiga flaggskepp han kunde sälja miljoner av.
Istället blev det namn som Bob Yannes och Robert Russell som fick ta fram den revolutionerande datorn, C64. Det hela var en mycket snabb process, faktum är att det från idé till visning bara gick nio månader.
”If you’ve ever wondered why the C64 has the same case as the VIC-20, it’s because we didn’t have any time to tool anything up. We just put it in a VIC-20 case and spray painted it. Everything about the Commodore 64 is the way it is because of just an unbelievably tight time constraint on the product”, citeras Bob Yannes.
Commodore: A Company on the Edge är en förhållandevis teknisk bok med många referenser till mikroprocessorvärlden och som i en del stycken kan upplevas som svårläst för den tekniskt ointresserade. Den kan även kännas en smula rörig i sitt upplägg eftersom den övergripande kronologiska ordningen ibland kastas omkull då kapitlen är indelade i olika områden eller personer och därmed går in i varann tidsmässigt.
På det hela taget är dock Commodore: A Company on the Edge den mest uttömmande och pretentiösa bok jag stött på om ett bolag som de flesta datorentusiaster av i dag känner till, men få verkligen vet något om. Författaren är tydligt inställd på att återupprätta delar av Commodores skamfilade rykte, men gör det utan att det blir tillrättalagt eller fegt – tvärtom försöker Bagnall ofta se fler sidor än en på varje konflikt och händelse.
Låt mig avsluta med några roliga faktainslag du kanske inte kände till.
- BASIC till Commodores datorer utvecklades av ingen mindre än Microsoft (som då hette Micro-Soft) och Commodore gav $25.000 dollar för att få använda det fritt i sina produkter. MS ville ursprungligen ha 3 dollar per enhet, men Tramiel ogillade licensavgifter. Faktum är att självaste Bill Gates var med att utveckla den BASIC som såldes till Commodore.
- Nystartade Apple höll på att bli uppköpta av Commodore; i oktober 1976 flög Steve Jobs och Steve Wozniak till Commodores huvudkontor för att diskutera. I dag ger de inblandade olika anledningar till varför det aldrig blev av, men det troliga är att Apple begärde för högt pris.
- Arbetsnamnet på C64 var VIC-40 under hela framtagningsprocessen, men inför CES beslöt produktledningen att ändra namnet för att bättre passa in i bolagets övriga produktserier. Commodore hade P128 med 128 kb RAM samt B256 med 256 kb RAM – det blev naturligt att VIC-40 blev C64. Egentligen heter alltså datorn inte Commodore 64 – och den har aldrig hetat VIC-64, det är något butiker hittat på för att tydliggöra att det var efterträdaren till VIC-20.
- På Commodores japanska högkvarter i Tokyo kom en del studenter för att hjälpa till och för att lära sig lite mer om datorer. När VIC-20 och C64 dök upp hjälpte flera till att kopiera de storsäljande titlarna från arkadhallarna. En av dessa hangarounds hette Satoru Iwata – i dag är han mer känd som vd för Nintendo.
Titel: Commodore: A Company on the Edge
Författare: Brian Bagnall
Förlag: Variant Press
ISBN: 0973864966
Antal sidor: 561
Cirkapris: 187 kronor
Hittas: Bokus, Adlibris och CDON
I höst beräknas nästa del av Commodore-sagan ges ut; den heter Commodore: The Amiga Years.
UPPDATERAT 120801
Brittiska BBC uppmärksammade faktiskt också den ”riktiga” 30-årsdagen för C64 och lät bland annat några av dagens skolungdomar få säga sitt om det fantastiska underhållningsvärdet.
6 svar till “Spelpappan recenserar Commodore: A Company on the Edge”
Mycket intressant. Jag har själv varit nära att beställa den här boken men jag är ännu mer intresserad av Amigans historia. Kul med anektoderna i slutet. Det är tyvärr en svunnen tid som jag saknar. Det var mer uppfinningsrikedom under 80-talet känns det som, och mer konkurrens mellan olika datorer. Tragiskt att inte Commodore kunde få överleva som Apple gjorde.
Om man får tro boken var det egentligen under 70-talet den riktiga uppfinningsrikedomen blomstrade, det var ju då 6502-processorns togs fram bland annat – men marknaden var totalt omogen och det var många saker som vi i dag tar för givet som inte var på plats.
I dag ser vi på förpackning, mjukvaror och till och med tangentbord på ett sätt som inte alls vad självklart på 70-talet, det är egentligen helt otroligt hur lite som var på plats innan 1982.
det gick for ett tag sedan en valdigt bra serie pa svt om datorns utveckling under senare delen av 1900-talet. som du sager verkar det varit tokigt kul pa slutet av 70talet nar man hade konvent eller traffar dar folk satt och forsokte hitta pa saker man kunde anvanda datorn till. det fanns liksom inte sa manga anvandningsomraden. pa ett sadant konvent var det nagon som lyckades fa datorn att spela en trudelutt, trotts att den egentligen inte hade ljud.
nar man tankar pa det undrar jag hur datorn kunde utvecklas over huvudtaget med tanke pa vad omstandig den var forr i tiden. det var ju liksom fran borjan nastan alltid enklare att gora det sjalv. sorry for a a och o, men tydligen vill inte chrome erkanna att det finns svenska knappar pa tangentbordet…
Och det är också troligt att några få händelser utgjorde otroligt stort inflytande på hur framtiden för datoranvändandet blev. Mot slutet av 70-talet fanns inga hemdatorer att tala om; de flesta visste inte vad en dator hade i hemmet att göra och vad en privatperson egentligen hade för nytta av den.
Ska vi vara ärliga så dröjde det långt in på 80-talet innan nyttogrejerna började kristalliseras fram – och fram till dess var spelandet en viktig del, eftersom det visade sig att vi tack vare de tidiga hemdatorerna kunde få arkadhallarnas fantastiska underhållning rakt in i pojk- och flickrummen.
Så hur vi än vänder och vrider på det var det dessa gubbar, kanske ett femtiotal totalt eller så, som avgjorde hela utvecklingen. En del av dem är aktiva (och kanske även stenrika) även i dag, medan andra klev av banan på vägen eller helt enkelt inte blev affärsmässigt framgångsrika.
I dag är kanske frågan om vad en dator är aktuellare än någonsin – på 70-talet var inget datorstyrt, men nu är allt datorstyrt. Vad är och vad är inte en dator nuförtiden? Och kommer det att ha någon semantisk eller ens praktisk betydelse?
Alltså, jag älskar att läsa gamla teknik- och affärsberättelser som denna. Jag önskar jag hade mer tid till det bara.
Det var inte enskilda butiker utan det var importören Handic / Datatronic som hittade på VIC-64. Se t.ex. en del av reklamen som finns scannad här:
http://www.stonan.com/dok/
Ja, det här är ju en sju år gammal text. Efter detta skrev jag boken GENERATION 64 där jag förklarar hur det gick till.
”Under Handics agentur döptes Commodore 64 om till VIC 64. En förklaring var att bolaget tydligt ville visa att det handlade om en efterföljare till den populära ”folkdatorn” VIC 20. En mer inofficiell förklaring menar att Handic på detta vis lättare skulle få behålla agenturen då man redan från lanseringen arbetat in datorn under ”eget” varumärke. Kort senare infördes varumärket VIC 64S för att poängtera att datorn nu hade svenskt tangentbord och var lämplig för både näringsliv och skola.”
Men det är bra att du uppmärksammar det! :)