Varje teknikgeneration har sina krig, och ofta står de hårdaste slagen mellan bara två stridande parter. I tv-spelsvärlden används ofta termen console wars, vilket Sony verkar ha tagit fasta på så till den grad att de reggat flera domäner med termen.

Under 1980-talet stod ett sådant krig i Sverige mellan Commodore och Atari. Tills nordiska Atari gick och dog, för ganska exakt 20 år sedan.

Ledaren i sensommarnumret 12 av Datormagazin år 1992 lägger stort fokus på att Atari Scandinavia lade ner sin verksamhet. I realiteten betydde det att bolaget inte längre skulle ha någon egen försäljningsverksamhet här, utan fick förlita sig på eventuella avtal med fristående generalagenter.

Detta är i sig inget konstigt, men onekligen var nedläggningen en viktig spik i Ataris nedåtgående spiralresa – och det går att läsa mellan raderna att Datormagazin, som ju var en utpräglad Commodore-tidning, kanske inte var jätteledsna över beslutet som sådant.

”Mitt under semester nås jag också av det trista beskedet att Atari Scandinavia lägger ner sin verksamhet. Trist därför att 13 mycket kompetenta människor, av vilka jag personligen känner en del, förlorar sina jobb. Ändå är jag inte överraskad av nedläggningsbeslutet. Det har legat i luften i flera år nu och har egentligen ingenting att göra med hur det gått för Atari i Sverige. Krisen för Atari ligger snarare på det internationella planet.”

De Amiga-ägare som fick höra nyheten på detta vis kanske också log en smula – fanboys funkar ju så – men Ataris problem visade sig ganska snart inte bara vara Ataris, utan gällde i högsta grad även Commodore. Jag har flera gånger tagit upp den inneboende rädsla som höll Amiga-användare i ett järngrepp. Från vänster anföll PC-datorer med Windows eller Mac OS och från högerkanten åt spelkonsoler från Nintendo och Sega allt större marknadsandelar.

Men svenska Commodore hade bara något år tidigare fått en ny vd i Lars Molander, och med honom vid rodret hölls modet uppe.

”Sedan Lars Molander tillträdde som VD för Commodore i Sverige förra året, har bolagets nedåtgående kurva vänt. Med Atari ur världen kan nu Lars Molander istället satsa sin energi på att konkurrera om kunderna med spelkonsoljättarna Nintendo och SEGA. Här finns det nämligen marknadsandelar att plocka. För sanningen är nämligen den att Nintendo i Sverige omsätter fem gånger mer pengar än svenska Commodore.”

Det är bara att smaka på orden – Nintendo omsatte i början av 1990-talet fem gånger mer, och då ska vi ändå komma ihåg att Super Nintendo, SNES, vid denna tidpunkt endast befunnit sig på marknaden i några månader och alltså inte räknas med i dessa siffror.

…

Tjabbet mellan fanboys var alltså tämligen meningslöst eftersom hotet ändå kom utifrån och i högsta grad gällde båda bolagen, men visst kan fanboykrig ändå vara ganska underhållande – ett sällsynt dåligt tajmat och stroppigt insändarbrev publicerades i samma nummer.

Kära Datormagazin!

Jag har köpt er tidning några gånger, mest för att se vad ni har att säga om sequencers och MIDI. Eftersom jag är Atari ST ägare, och alltså kan se på ämnet på ett annat sätt än tröga Amiga ägare, anser jag mig med rätta kunna säga att det sätt på vilket ni behandlar ämnet växlar mellan skrämmande och skrattretande. De enda riktigt BRA musikprogrammen på marknaden finns endast till Atari, Mac och i viss mån PC (Cubase finns nu även till Windows). Vad gäller övriga användningsområden (DTP, ordbehandling, mm) blir Amigan för det mesta utklassad av Atarin.

Lyd ett råd : Ta steget fullt ut och ägna er tidning åt spel. Det är ingen ide att försöka ge Amigan en seriös prägel, så inrikta er på vad era läsare vill ha, d.v.s. spel.

Högaktningsfullt
J K Boxholm

…

I samma nummer ägnas en helsida åt en intervju med Andreas Tadic i Team 17, som skryter lite om att han med Project-X är den ende svensk som legat ”överst på Gallups speltopplista”.

Vad kan jag säga, det här är innan Metacritic.

Tadic och hans Team 17 blev senare ännu mer kända för utmärkta Alien Breed, och han figurerar fortfarande i en hel del retrosammanhang – förmodligen för att han fortfarande arbetar i spelbranschen. Sist jag hörde av honom arbetade han på Avalanche Studios, och det tror jag att han gör ännu.

Golfspelet Links recenseras, och får även den obligatoriska bikinitjejen på omslaget som du ser ovan – betyget blir 90% och jag ställer mig frågan om det egentligen hänt något med golfspelen sedan dess. Är dagens spel så jäkla mycket bättre rent spelmekaniskt än de var då, eller är jag bara ointresserad av genren?

Höjdpunkten är ändå det heluppslag som används till Göran Fröjdhs recension av The Secret of Monkey Island 2: LeChuck’s Revenge. Spelet får 98% och är, som vi alla vet, precis så bra. Att det sedan låg på 11 disketter valde vi alla att tyst förbise.

Ha en fortsatt trevlig söndagskväll!