Med en liten tår i ögat måste jag tyvärr meddela att det här är sista numret av tidningen Datormagazin jag har i min samling, om jag bortser från det allra sista numret som någonsin gavs ut.

Detta innebär att jag inte längre kan följa utgivningstakten på det sätt den var för ganska exakt 20 år sedan. Men det innebär inte att det är slut på tillbakatittarna. Det kommer mera.

Nummer 13 1992 blev det sista numret av Datormagazin jag skaffade. Prenumerationen som var ställd till Sjöblads väg i Malmö, ett stenkast från den gård där Zlatan växte upp (han var vid den här tiden 10 år gammal), tog förmodligen slut och jag såg antagligen inget incitament att fortsätta.

Passande nog handlade ledaren i detta nummer just om Commodores dilemma; billigare och kraftfullare PC-maskiner – och Commodores oförmåga att möta den växande konkurrensen med en motsvarande dator som dessutom skulle vara kompatibel med den mjukvara miljoner Amiga-användare redan köpt på sig.

”Målet måste givetvis vara att göra en snabbare Amiga med ännu bättre ljud och grafik till ett lägre pris. Dagens Amiga-modeller, även den senaste Amiga 600, har i stort sett exakt samma prestanda som den första Amiga 1000 som utvecklades i början av 80-talet. Med andra ord bygger dagens Amigamodeller på en tio år gammal datorteknologi. Samtidigt rasar priserna på avancerade allt snabbare PC-datorer som hela tiden får allt bättre grafik och ljud. Många börjar uppleva den vanliga Amigan som föråldrad, långsam och relativt dyr om man jämför exempelvis en PC-486.”

Men ingenting Commodore gjorde kunde stoppa utvecklingen, även om Datormagazin tappert kämpande på i några år till, och trots nya Amiga-modeller vet vi alla hur PC-utvecklingen fortsatte – när 90-talet gled in i Internet-åldern var det Windows och PC som höll i taktpinnen. Nya bolag med nya affärsmodeller spirade; framtidens IT-företag hette Google, Amazon och Yahoo! – bara jättar som IBM, Microsoft, Apple med muskler och förmåga att anpassa sig kunde ta steget från en ålder till en annan.

Om detta antar jag att Brian Bagnall kommer att skriva i sin nästa del i sagan om Commodore, kommande boken Commodore: The Amiga Years. Första boken om resan mot Commodore 64 recenserade jag ju i somras.

…

Nummer 13 1992 innehåller även andra omvälvande moment som ter sig ännu tydligare i dag, än för 20 år sedan. Sid Meier’s Civilization recenseras av spelredaktör Johan Burén och får som första spel någonsin (sedan den hundragradiga betygsskalan introducerats) 99 procent i betyg.

Spelet utvecklades ursprungligen till DOS under sent 1991 och alltså först drygt ett halvår senare letade det sig till Amiga-datorerna. Strategispel av olika slag hade vid det här laget funnits i många år, men aldrig tidigare var de så avancerade att spelaren kunde ägna större delar av dygnet åt dem och ändå inte fullt ut greppa dess komplexitet. Ännu i dag kan du sätta dig med Civilization och återuppleva magin detta spel förde med sig – och givetvis lever spelserien fortfarande; Civilization V släpptes så sent som 2010.

Strategispel som Civilization var, och är fortfarande, en av PC-datorernas stora galjonsfigurer. Dessa spel krävde inte (åtminstone på den tiden) särskilt mycket grafisk kraft, men desto mer uträkningsförmåga och skär processorprestanda. Spel av den här typen gick från att vara listiga sätt att simulera något från verkligheten till att bli matematiska monster med i stort sett oändligt antal variabler att ta hänsyn till.

…

Lika talande var Göran Fröjdh i sin recension av det omgjorda Sierra-äventyret Space Quest I till 32-färgersgrafik och peka-och-klicka-gränssnitt:

”Medan Lucasfilm släpper det ena spelet efter det andra, verkar Sierra har resignerat. I stället för att satsa sin möda på nya äventyr, försöker Sierra i stället tjäna pengar på gammal skåpmat, om än i ny skepnad.”

och

”I dag SER det visserligen snyggare ut – men det har förlorat nästan all spelglädje. Ska man överhuvud taget ha en sportslig chans att klara sig genom Space Quest I innan ens dator hinner dö av ålderskrämpor, behöver man både hårddisk och accelerator. Grafiken går otroligt segt – allt på skärmen verkar närmast indränkt i sirap. Att spela det från diskett på en A 500 är rena skämtet – det tar nästan tio minuter bara att ladda introt. Glöm det.”

Det var inte bara jag som, kanske ovetandes, såg Amigan som en förlorad plattform – utan även recensent Fröjdh själv. I samma nummer kikar han även på PC-spelet Indiana Jones and the Fate of Atlantis, ett exempel på just sådana Lucasfilm-spel han ovan talar sig varm för.

”Och som vanligt när det gäller Lucasfilm slipper man bli besviken: Indiana Jones 4 är minst lika briljant både vad gäller manus, grafik och ljud. Mest briljerar det kanske på den senare punkten; iMUSE-systemet kommer här än mer till sin rätt när det gäller att bygga upp stämningar med musik och ljudeffekter, allt eftersom dramatiken i spelet stegras.”

Så småningom släpptes även detta spel till Amiga-plattformen och jag minns än i dag hur jag lyckades snilla till mig de elva disketter – lika många som The Secret of Monkey Island 2: LeChuck’s Revenge – och besviket upptäcka att varje mellansekvens och animering genomfördes med en genomsnittlig hastighet på två bilder i sekunden.

Tre år och en militärtjänst senare var även jag ägare till en sprillans ny 486 80 MHz, och körde Indiana Jones and the Fate of Atlantis som sig bör – på en PC med DOS.

Med detta säger jag hej då till 1992. Nästa gång det blir retrospektion ur tidningen Datormagazin är vi tillbaka i 1989 – året då muren föll och väst och öst aldrig skulle bli detsamma igen.