Det är något visst med dungeon crawlers, särskilt som brädspel. Strategispel och simulatorer i all ära, men få saker slår det verkligt pragmatiska i att kontrollera en enda person och dennes varenda steg och handling.
Jag har den senaste veckan införskaffat fyra dungeon crawler-brädspel av olika storlek och djup; en del nya och en del begagnade, då de gått ur tryck och inte längre finns att köpa i butik.
En dungeon crawler är en slags situation i en fantasyvärld i vilken en eller flera protagonister beger sig ner i djupet för att möta diverse faror på jakt efter ära och/eller rikedomar. Scenariot är populärt inom rollspelskretsar eftersom det är så pass begränsat att det är väldigt lätt att vara spelledare; dina spelare har oftast bara fyra väderstreck att se åt och det är förhållandevis lätt att hålla kontroll över allt som händer.
Att det gjorts flera brädspel av dungeon crawler-genren är inte heller så konstigt; den komplicerade mekaniken i ett rollspel är svåröversatt till ett spel bestående av enbart pjäser och bräde – men en inramad värld, utan annan interaktion än med motståndare, fällor och labyrinter, går precis lika bra att hantera i ett vanligt brädspel utan krav på rollagerande.
Egentligen är en dungeon crawler-situation helt ologisk och rentav bisarr; detta faktum fick jag inte upp ögonen för förrän jag skulle spelleda äventyret Krugal Svylses förbannelse i svenska rollspelstidningen Sinkadus nummer 11 1988. Äventyrets skapare, Mikael Carlstedt, redogjorde där för hur märkligt det egentligen är att gömma saker långt in i ett komplex för att någon sedan ska genomgå världens vedermödor för att hitta det.
”Jag har länge funderat över varför det byggs så många underjordiska komplex för äventyrare att traska omkring i – jag menar, vem gör sig besväret att bygga ett underjordiskt komplex med skelett och fällor och hela konkarongen bara för att gömma en ynka liten skatt, när man lika gärna kunde gräva ner den. Svaret är uppenbart: man måste vara från vettet!”
Dungeon crawlers är lika idiotiska som slutbossar i tv-spel; de är lättare i början helt utan anledning – och istället för att ha ihjäl oss direkt gillar de att ge små ledtrådar eller leka med hjältarna. Dungeon crawlern finns till för äventyraren, knappast för stackaren som ska skydda sitt grottkomplex.
Men…det är precis detta som lockar mig med dungeon crawlers. Att sakta öppna en dörr och låta hundratals år av spindelväv (trots att en stendöd kammare är en korkad plats för ett spindelnät) och damm lämna plats för frisk luft – och stirra in i en mörk gång ingen tagit sig nerför sedan den stängdes förra gången…det blir en viss känsla om rätt stämning infinner sig. Sedan är det spelmekaniskt tacksamt att veta när både början och slut infinner sig; vilket sällan är fallet med strategispel eller simulatorer av olika slag.
Eller som Howard Carter uttryckte det när han öppnade Tuthankamons grav efter tusentals år:
”…as my eyes grew accustomed to the light, details of the room within emerged slowly from the mist, strange animals, statues, and gold – everywhere the glint of gold. For the moment – an eternity it must have seemed to the others standing by – I was struck dumb with amazement, and when Lord Carnarvon, unable to stand the suspense any longer, inquired anxiously, ’Can you see anything?’ it was all I could do to get out the words, ’Yes, wonderful things.”
Nå…jag har alltså nyligen införskaffat fyra brädspel jag ännu inte provat, men om är av fyra olika intressanta slag.
De flesta som då och då spelar brädspel känner kanske till Descent: Journeys in the Dark; på senare tid har det utvecklats till själva arketypen av dungeon crawler-spel och är numera inne på andra utgåvan (2012), vilken också finns att skaffa i butik.
Descent är ett brädspel av den typ som bygger på att en av er är Overlord och hanterar själva komplexet och dess invånare; det hela är alltså en kamp mellan hjältarna i grupp och denne Overlord. Jag har aldrig spelat första versionen, men enligt flera insatta är den största skillnaden att andra versionen flyter på mycket smidigare och snabbare – vilket inte kan vara fel.
Som sagt; Descent är Call of Duty av dungeon crawlers.
Den som läst Robert Asprins böcker om Tjuvstaden vet kanske vad Sanctuary är, nämligen tjuvstaden självt. Personligen läste jag de av Äventyrsspel utgivna böckerna på svenska, och där hette staden Asyl; jag trodde att detta var ett namn som skulle uttalas på något spännande utrikiskt vis, men istället är det alltså ordet sanctuary som översatt direkt till asyl, vilket känns som ett torftigt namn.
Smyg runt staden Sanctuary och gör träffsäkra stötar medan du avleder vakterna mot dina motståndare; det låter kanske inte regelrätt dungeon crawler – men är nära nog för mig. Reglerna ser hyfsat enkla ut och det går dessutom att spela ensam. Det här kan bli intressant, men förmodligen bara för den som läst böckerna vid något tillfälle.
Det tredje spelet är intressant; här är ett lir som vid första anblicken ser ut som en LP-skiva – men som alltså i själva verket är ett albumspel från 1980. Jag antar att Yaquinto tyckte att de kommit på en smart idé med ett slags mobilt spel som tar väldigt lite plats i packningen, men mig veterligen är detta inte ett format som slog igenom på någon bred front.
Det här är förmodligen mer humor än fighting; målet är att ta sig in i ett komplex för att imponera på en prinsessa – och mig veterligen är det enda spelet som har utseende med som vinstkritisk faktor; tar du för mycket stryk blir du fulare(!).
Sista spelet jag fick hem för denna vecka är ett enkelt kortspel utan bräde eller pjäser. Huvudanledningen att lira detta spel verkar vara att det går riktigt kvickt, ibland ner emot en halvtimme – men valfria regler kan göra det mer eller mindre komplicerat, efter eget tycke.
Dungoneer är en spelserie med flera olika spel av varierande betyg; Tomb of the Lich Lord verkar vara det mest uppskattade. Enda nackdelen verkar vara att reglerna ska vara ruttet skrivna, men sådant brukar ordna sig.
Talisman on speed, som någon skrev.
…
Så…nu har jag att spela i sommar, och i takt med att dessa – och fler brädspel därtill – avhandlas kommer jag eventuellt att skriva om dem. Just i detta nu är det dock dags att gå till kojs eftersom fjärde årgången av den populära Grabbdagen anordnas i morgon. Det blir boule, fotboll, kubb och riddarspel för hela slanten – och grogg, grill och öl såklart.
Ha en fortsatt trevlig fredagskväll!