I dag är det Världsbokdagen – vilket innebär om jag förstått det rätt att man ska uppmärksamma böcker i största allmänhet. Jag tänkte fira denna dag med att berätta sagan om böckernas bok bland böcker.

Jag pratar givetvis om Gröngölingshandboken. Denna outsinliga källa till världens kunskap slår till och med självaste Google på fingrarna – eftersom allt är sant. Här är berättelsen om hur Gröngölingshandboken kom till.

Gröngölingshandboken är den bok varje Gröngöling i Ankeborg får(?) efter avlagt examensprov. Kalle Ankas brorsöner, knattarna, har givetvis ett exemplar de ständigt slår i på sina äventyr med farbror Joakim världen runt. Varför de bara har en bok att dela på är oklart; nedskärningar?

I vilket fall; Gröngölingshandboken fungerar ur berättarsynvinkel ungefär som en vanlig sökmotor gör i dag. Närhelst berättelsen behöver drivas på med lite fakta inhämtas denna på ett smidigt vis genom att knattarnas lilla (oftast) gröna bok med något slags diamantformat emblem innehåller alla svar.

Boken heter ”The Junior Woodchuck Guidebook” på originalspråk och infördes första gången av Carl Barks år 1954 i ”The Secret of Atlantis” som första gången publicerades i Uncle Scrooge #5.

I Sverige heter samma äventyr ”Resan till Atlantis” och publicerades första gången i magasinet Walt Disneys Godbitar nummer 4-1984. I detta premiäräventyr tar knattarna reda på att havsvatten ibland färgas grönt på grund av små plantor som indikerar att vattnet just där är grunt. Joakim har nämligen dumpat sina rikedomar där.

Genom åren användes därpå Gröngölingshandboken flitigt och gav både läsaren och ankorna värdefull information om de skattkistor och antika fynd hjältarna ständigt är på jakt efter. Ingen detalj är för liten eller avancerad för att Gröngölingshandboken inte ska ha svar på tal.

Så…vem skrev då Gröngölingshandboken. Och hur blev den till?

Detta är frågor många har ställt sig. Och i äventyret ”Guardians of the Lost Library” från 1994 av Kalle Anka-tecknaren Don Rosa berättas just hur boken blev till. I dag är detta äventyr framröstat som ett av de bästa av Disneys ankäventyr någonsin – och jag bestämde mig för att ta reda på vad som egentligen låg bakom att detta äventyr skrevs så långt efter 1954, då boken uppfanns av Carl Barks.

”Guardians of the Lost Library” har bara återpublicerats en gång; i Uncle Scrooge #383 från november 2008. Detta nummer råkade jag stöta på under en auktion, till råga på allt signerat av Don Rosa själv. Jag budade hem det och fick läsa en fantastisk berättelse om hur inte bara Gröngölingshandboken blev till utan även om hur hela organisationen Gröngölingarna är ättlingar till alla tiders historiker och sanningsivrare genom historien. Ja, så bra är den att jag inte ens vill spoila berättelsen.

Men…i nyutgåvan skriver Don Rosa själv en tresidors kommentarstext i vilken han redogör varifrån han fick incitamentet att skriva berättelsen från första början:

This is a significant story in my career for several reasons. First of all, it was done especially at the request of my good friends in Norway – in 1993, Norway was officially celebrating ”The Year of the Book” to promote reading, and the Norwegian Egmont publisher, himself a scholar of classical literature, asked me to write a Duck adventure about books.

This immediately suggested to me that it would be an excellent opportunity to send Scrooge McDuck on another epic quest, this time in search for the ancient Library of Alexandria.

”Hm”, tänke jag. ”Egmont ligger i Sverige. Eller ännu bättre – Egmont ligger i Malmö”. Jag beslöt mig för att kontakta svenska Egmont för lite tips kring vem denne norske publicist kunde vara.

Svaret blev efter några dagar:

Troligen är Stefan Diös rätt person att kontakta. Han har även direktkontakt med Don som kanske vet vem som gav honom i uppdrag att skriva historien.

Stefan Diös är översättare och känd ankist; visst skulle han säkert kunna leda mig på rätt spår men jag beslöt mig först att på egen hand gå direkt till källan – och ta kontakt med Egmont Norge. Efter diverse semesterledighet och annat lyckades jag få tag på rätt person – den nuvarande redaktionschefen för Egmont i Norge, Solveig Thime.

Hei, jeg har fått din mail ang. hakkespettboken som det heter på norsk. Redaktøren som Don Rosa henviser til heter Svein Erik Søland, og var sjefredaktør inntil han gikk av som pensjonist i 2012.

Ah, bingo. Mannen som Don Rosa refererar till är alltså Svein Erik Søland – dåvarande redaktionschef för Egmont Norge. Jag inser att denne man inte är vem som helst utan har även fått ta emot utmärkelsen Ordre des Arts et des Lettres, en orden som delas ut av det franska kulturministeriet för ”den som har utmärkt sig genom kreativitet inom konst eller litteratur eller via andra former av bidrag som sprider fransk konst och litteratur över världen” – oklart för exakt vad.

Solveig Thime erbjöd sig även att vidarebefordra min önskan att prata lite med Søland, vilket han förmodligen avvisade. Jag skrev en gång till efter en dryg månad och fick ett löfte om att hon skulle påminna honom, men fick fortfarande inget svar.

[slideshow_deploy id=’12656′]

Så…klart är alltså att uppdagandet av sanningen bakom Gröngölingshandboken initierades av Svein Erik Søland – och realiserades av Don Rosa.

Själv nöjer jag mig med att konstatera att Gröngölingshandboken med råge bör vara världens bästa bok – och kallar detta mitt bidrag till Världsbokdagen.

Ni vet väl förresten att Guldgrävarjakten från Alga är en gammal pärla i spelväg ni inte får missa? ;)

Ha en fortsatt härlig onsdag, bokvänner!