Var den svenske hackern värdelös mot slutet av 80-talet? Var demopartyna fördummande och borde KTH haft fler 12-åringar hängande bland stordatorerna?

Så här i kölvattnet av det stora C64-uppvaknandet i höst känns det märkligt att läsa en krönika om att Sveriges saknade hackers år 1988 – det stämmer helt enkelt inte – men däremot saknades (saknas?) entreprenörer.

Christer Rindeblads ledare i tidningen Datormagazin har fortsatt rosa datorbranschen långt efter det att tidningen lades ner. Jag har tidigare lyfta fram en förutseende krönika i vilken han i någon mån förutspår Internet-användningen. I en annan ledare konstaterar han att datorspel erhöll kulturstatus redan år 1987.

I nummer 9-1988 är dock tongångarna något annorlunda. Det släpps för lite svenskutvecklad mjukvara – och då pratar Rindeblad både om spel och annan mjukvara. Föregångslandet är England som på denna tid spottade ur sig mängder av internationellt storsäljande titlar medan Sverige på sin höjd fick dåligt ihopsatta översättningar.

Det är förvisso sant att den svenska mjukvarumarknaden försenades av att det ständigt krävdes översättningar av manualer; detta har ju dock ändrats med tiden. Även om manualer till stor del fortfarande översätts av större elektroniktillverkare så är det mer ovanligt när det gäller spel och programvara i allmänhet. Konsumenter förstår helt enkelt engelska.

Rindeblad har en poäng som i viss mån överlevt. Jag drar mig till minnes en debattartikel som skrevs år 2004, ”Var är svensk mjukvara?”, som bland annat har C64-kodaren Rickard ”Maze” Hansson (som jag har nöjet att arbeta med då och då till vardags) som avsändare.

Problemet för svensk mjukvaruindustri har dock inte generellt varit bristen på duktiga kodare utan faktiskt bristen på duktiga entreprenörer och visionärer som startar företagen som ger ut programmen. I takt med att mjukvaruvärlden gått från klienter till webbtjänster har det jämnat ut sig och i dag kan vi peka på både spel som Minecraft och tjänster som Spotify eller Skype – som delvis eller helt har svensk inblandning.

Intressant är dock att ”en del hackers” i Rindeblads artikel skyller på demoscenen – samma scen som i dag faktiskt hyllas (bland annat av mig) för just sin grogrund för hackers. Särskilt roligt är det när vi jämför meningen ”Det dyker inte längre upp 12-åriga genier i KTH:s datorkällare sent om nätterna” med ett utdrag från min intervju med superhackaren Björn Knutsson (som skrev för Datormagazin):

”Vid 12 års ålder kom han i kontakt med folk på KTH och fick tillgång till deras maskiner och inloggningskonton.”

Tillfällighet? :)

Oavsett vilket – varsågod, här är ett guldkorn från förr sparat år eftervärlden.

Vart tog den svenske hackern vägen?

Sverige är duktig på många områden. Vi tillverkar kvalitetsbilar, flygplan och avancerad teknisk utrustning. Vi är kända världen över som ett högteknologiskt land.

Men var finns mjukvaruindustrin – programtillverkarna?

Idag finns ett antal medelstora svenska företag som utvecklar nyttoprogram för PC och minidator. Det handlar dock om en flugskit i kosmos om man ser till den totala försäljningen av mjukvara. Merparten av all programvara importeras och översätts ibland till svenska för dryga kostnader.

Här ska vi dock koncentrera oss på hemdatorsektorn. Inom denna ständigt växande bransch är nämligen bristen på svenska mjukvaruföretag total.

Det är tveklöst märkligt. Främst England, men också Västtyskland och Frankrike har ett brett utbud av programföretag för hemdatorsektorn.

Ännu märkligare blir det om man infogar i bilden att Sverige ligger på 4:e plats i Europa när det gäller  att importera t.ex. datorspel. När det gäller dator i hemmet ligger Sverige också i topp. En grov uppskattning visar att nära 300.000 svenska hushåll har någon form av datorutrustning.

Här på Datormagazin får vi ständigt samtal från entusiastiska programmerare ute i landet som undrar vart de ska vända sig för att få ut sina alster på marknaden.

Vårt svar blir alltid: Tyvärr, det finns inget svenskt företag som är intresserad av dig. Du får kontakta något engelskt programhus istället. Det finns när 40 olika företag att välja mellan.

Det är också till England som många unga svenska begåvningar emigrerar. I detta land finns ingen plats för dem. Eller?

Kan förklaringen ligga i att svenska företag inte vågar testa nya okända branscher?

Utveckling av programvara är numera inget för hemmapulare. Det är istället högriskprojekt med ibland enorma summor satta på spel. Ofta görs spelen av team på 3-4 personer och programhusen satsar i vissa fall 100.000-tals kronor på en enda titel.

Kostnaderna och riskerna har också varit ett av huvudargumenten hos svenska branschföretag till varför man inte vågar ge sig in i leken. Några har försökt och fått backa ur.

En del minns kanske skånska Greve Graphics som under en period gjorde tre olika spel för C64 och försökte konkurrera med de stora engelska programhusen. Det slutade dock med konkurs och stora ekonomiska förluster.

Databryggan i mellan-Sverige gjorde för några år sedan en serie nyttoprogram för C64 och C128. Enligt uppgift blev det ingen större affär.

I dagarna presenteras också ett nyligen framtaget svenskt bokföringsprogram till Amigan.

Totalt sett är dock bilden mörk. Branschfolk vi talat med hävdar att kvaliteten på svensk programvara oftast är för låg för att kunna konkurrera internationellt. Och enbart den svenska marknaden räcker inte – det måste till export för att programutveckling ska bli lönsam.

En fråga man också kan ställa i sammanhanget är om vi har för låg kvalite bland svenska ”hackers”. I exempelvis England får programhusen ett ständigt tillskott av unga begåvade programmerare. Riktiga hackers.

Tillväxten av hackers i Sverige – som trots allt utgör grunden för programtillverkning i kommersiell skala – verkar däremot sina. Det hävdar åtminstone en del hackers vi har kontakt med.

– Det är inte alls som förr, säger många av dem med saknad i rösten. Det dyker inte längre upp 12-åriga genier i KTH:s datorkällare sent om nätterna.

– Den nya generationen ”hackers” gör inte längre riktiga ”hacks” utan verkar mest ägna sig åt demos, förklarade en förgrymmad ”äldre” hacker.

Det finns många frågor i det är ämnet. Vi har inga svar. Det enda vi vet är att hackers behövs även i framtiden. Utan dem är datorerna bara en hög dyrbar metallskrot.

Vi anser också att datorbranschen bör ta ett visst ansvar för denna utveckling. Varför inte hjälpa till genom att på olika vis stimulera intresset för programmering bland dagens ungdomar.

Så sätt lite fart. Vänd på mossa och stenar. Starta jakten efter svenska hackers.

Christer Rindeblad