På Datormagazins insändarsidor kunde läsaren i nästan varenda nummer efter 1989 njuta av komiska illustrationer från en person som kallade sig TEH. Det framgick med all tydlighet att avsändaren var norrman men i övrigt förblev denne TEH ett lika mystiskt som självklart inslag under tidningens mellanår.

Vem var TEH? Jag har såklart letat upp honom – och bjuder på berättelsen.

Datormagazins insändarsidor var förmodligen en av tidningens mest lästa sektioner, även om det inte alltid var särskilt vänliga åsikter som framfördes. Läsare uppmanades ofta att skicka in datorrelaterade illustrationer, vilket många också gjorde – men en återkommande tecknarstil kom tillbaka i nästan vartenda nummer under flera års tid.

Denne särskilde tecknare skrev alltid under sina illustrationer med den omisskännliga pseudonymen TEH. Jag trodde av någon anledning fram tills alldeles nyligen att signaturen utlästes TELL men så är det alltså inte.

TEH står för Trond E. Haveland – en 205 centimeter lång norrman som är svår att inte lägga märke till – och Datormagazin var långt ifrån den enda tidning han vände sig till för att bli publicerad. Berättelsen om hur Haveland smugit in sina alster i flertalet skandinaviska – och även brittiska – blaskor är för mig både helt ny och underhållande.

Hei Trond, hur gick det egentligen till när du blev en stammis på Datormagazins insändarsidor?

Hei! Jag minns faktiskt tyvärr inte exakt hur det gick till men förmodligen hittade jag en Datormagazin bland de norska datortidningar jag ofta läste. När jag såg att de hade en brevsida som även norrmän skickade in till tänkte jag att det säkert gick lika bra med teckningar, så jag inledde min ”karriär” med att skicka in mina skämtteckningar på vinst och förlust.

Du fick alltså aldrig betalt?

Nej, men så bad jag heller aldrig om det. Jag tyckte nog själv aldrig att de var särskilt bra egentligen men däremot tyckte jag att det var roligt att jag fick teckningar publicerade och därför bara fortsatte jag. Under den tid jag skickade in mina alster hade jag aldrig kontakt med Datormagazin men jag hade faktiskt idéer om ett samarbete i vilket jag skulle kunna illustrera deras datorartiklar – men jag hade aldrig självförtroende nog och därför nöjde jag mig med att bara skicka in dem.

Datormagazins chefredaktör Christer Rindeblad kommer inte omedelbart ihåg TEHs bilder när jag frågar honom. Klart är dock att tidningen behandlade allt oombett material som sitt eget utan att fråga om lov vid återpublicering, vilket var ett ganska vanligt förfarande.

TEHs illustrationer återanvändes hyfsat flitigt; en bild som publicerats på insändarsidorna kunde återkomma senare i ett annat nummer i ett sammanhang där det passade.

Att säga att TEHs skämtbilder blev lika typiska för Datormagazin som Johan Wanloos bilder av Torsten blev för Svenska Hemdator Hacking är att ta i, men det är inte långt borta från sanningen.

Förmodligen var det ett ganska bra och gratis sätt att använda sig av tecknat material, helt enkelt.

Men det var alltså inte enbart Datormagazin du skickade in bilder till?

Oh nej, jag blev publicerad i varenda norsk superhjältetidning som hade insändarsidor. Alla har de fått teckningar inskickade från mig och under en period blev jag ett slags ”fenomen” det pratades lite om.

Säkert har jag plågat en hel del redaktioner med mina alster, det krävs ju ändå en del tid för att fixa layouten på sidorna de skulle ligga på.

Jag var ofta publicerad i norska Fantomen och jag vann även en tecknartävling med en stripp om hur Guran lurar Fantomen att äta en fisksoppa med chili. Fantomen sprutar eld ur munnen som resultat, vilket får Guran att bli svedd i ansiktet och som slutkläm levererar ett djungelordspråk.

Hur började din tecknarkarriär egentligen?

Så länge jag har kunnat hålla i en penna har jag klottrat och ”scribblat” men det var först i femte klass jag formade idén om att ta mitt klotter någonstans. Jag hade en klasskamrat som hade tecknat en fantastisk bild av seriefiguren Blueberry av Jean Giraud. Det visade sig att han inte kunde teckna från huvudet utan enbart tecknade av det han såg framför sig. Jag trodde först inte på honom men efter att ha sett hans streckgubbar utan förlaga fick jag smärre panik – efter det tecknade jag aldrig av något igen förrän alldeles nyligen. Nu är jag mer tillfreds med tanken att lära mig av att teckna av andras alster för att förstå hur de gjort.

Hur kom du in på hemdatorer som Commodore 64 och Amiga 500?

Jag har alltid älskat att berätta saker. Som liten försökte jag mig mycket på att filma i Super 8-format – men det var dyrt och jag hittade ingen lika entusiastisk partner att samarbeta med. Istället blev det teckningar, att illustrera är för mig ”fattigmans möjlighet att visualisera som Hollywood”. Det räckte inte för mig att bara skriva berättelser, visualiseringen var en viktig nyckel.

En dag hade någon i skolan skaffat dator, vilket jag inte trodde att vanliga människor kunde göra. Jag skaffade mig också en Sharp MZ-700 och spelade Lunar Lander dagarna i ända. Det spelet var skrivet i BASIC och jag förstod att detta öppnade möjligheter för mig. Jag började experimentera med att ändra talvärden i koden för att se vad som hände och lärde mig helt enkelt koda hjälpligt – men det var inte förrän jag uppgraderade mig till en Commodore 64 som jag fick tillgång till sprites och jag tänkte ”Hey! Nu kan jag äntligen berätta mina episka historier!”

Så…du började skriva spel?

Ja, alltså – jag tyckte att BASIC-versionen i C64 var eländig men de grafiska möjligheterna var ju mycket större så jag började skriva men allt internminne tog slut innan jag ens var halvvägs så jag fick ge upp mina ”episka” visioner för stunden. Jag gjorde två mindre spel som jag sålde till en norsk datortidning; dessa är förmodligen de enda två spel jag blivit helt klar med och tagit mig tid att finputsa – de består av en mix av BASIC och maskinkod.

Men du arbetade framförallt på Amiga-plattformen?

Ja, jag skaffade en Amiga 500 så snart den kom ut och försökte mig återigen på spelprogrammering, denna gång med AMOS. Det blev dock bara experiment och halvfärdiga alster så jag fortsatte att teckna istället. Jag uppgraderade efter en tid till Amiga 4000 och hade nu hårddisk och alla möjliga tänkbara bekvämligheter, vilket såklart hjälpte mig.

Jag vann en teckningstävling i en norsk tidning och kom på andra plats i en dansk tidning med en teckning av en haj som låtsas vara en ubåt i den svenska skärgården, vilket var populärt att skoja om då. Överhuvudtaget började jag sälja lite bilder till olika tidningar så det var en kul tid. Brittiska CU Amiga publicerade vid ett tillfälle en bild av mig och i ett annat nummer skrev jag en tutorial om hur jag tecknade på dator, steg för steg.

Min största framgång rent tecknarmässigt var nog att jag kom med några gånger i Larssons Gale Verden, vilken är den norska motsvarigheten till The Far Side.

De frågade mig faktiskt om jag ville göra några strippar och skicka in till tidningen men jag gillar egentligen inte strippformen, så det blev inget. Jag gillar stora berättelser som Sprint, Viggo, Asterix, Blueberry och Heavy Metal – härliga berättelser, inte eviga gags i långa banor. Av samma anledning gillar jag heller inte tv-serier.

Vad gör du nuförtiden?

Jag har under tio års tid arbetat med webbutveckling och design – men just nu vill jag på nytt börja med film. Det finns två filmskolor i Bergen och jag tänker mig börja på någon av dem så snart jag bestämt mig. Just nu arbetar jag med en demofilm, ett reportage att lägga till min portfolio och jag har även skrivit manus till några kortfilmer.

På ett sätt kan man säga att jag är tillbaka där jag började – för att återigen försöka förverkliga min dröm, att berätta storslagna berättelser. Det gäller att aldrig ge upp!

Trond E. Havelands alster går att se på hans hemsida på TrondArt.com.

[slideshow_deploy id=’14439′]

Stort tack till Vanja ”Mermaid” Utne som pekade mig i rätt riktning mot TEH.