I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.
Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.Skön retromusik: One on One (C64, 1984)
22 februari, 2015 av: Jimmy Wilhelmsson
Thomas Arnroth, spelskribent pÃ¥ bland annat IDG, pÃ¥minde pÃ¥ Twitter om att Julius ”Dr. J” Erving i dag fyller 65 Ã¥r. Det fick mig osökt att tänka pÃ¥ C64-spelet One on One, i vilket vi alla spelat tvÃ¥mannabasket mot en korg – som antingen Larry Bird eller just Dr. J.
Jag kan känna att både Dr. J och One on One är lite bortglömda. I dag är Electronic Arts nästan synonymt med sportspel men annat var det 1984.
Basket har kanske aldrig varit en svensk paradgren men här och var mitt bland oss finns en del som trots allt kan sporten. Thomas Arnroth, spelskribent pÃ¥ bland annat IDG, är en av dem – och givetvis var det även han som pÃ¥minde mig i dag om Dr. Js bemärkelsedag.
Sa jag att Dr J fyller 65 idag? Världens mest legendariska dunk här, från 1976. Börja kolla efter fem minuter.
Kort om tid som jag har spolar jag fram direkt till den aktuella scenen i klippet nedan:
För mig är Dr. J synonymt med One on One, ett av relativt nybildade distributören Electronic Arts första speltitlar – och kanske absolut första sportspel? I dag äger EA Sports-varumärket sportsektorn i tv- och datorspel med storsäljande serielicenser som NHL, FIFA, NBA och John Madden men pÃ¥ den tiden var sport inte ens särskilt förknippat med datorspel.
Datortidningarna trillade baklänges av One on One och särskilt C64-versionen stack ut som tilltalande, åtminstone innan en port från originalet på Apple II släpptes på 16 32-bitarsdatorer som Amiga 500.
One on One ansÃ¥gs som extremt realistiskt och med den rätta känslan för spelet. Korgen kunde gÃ¥ sönder vid ovarsamma dunkar och fick en sur vaktmästare att komma in och skälla lite – och spelet hade till och med repriser av snygga skott. Ã…r 1983.
Till Commodore 64 släpptes One on One: Julius Erving and Larry Bird först året efter.
Den ensamme skaparen av One on One heter Eric Hammond och jag vet egentligen inte särskilt mycket mer om honom än det som skrivs i tidningen InfoWorld från februari 1984.
”…Eric Hammond, a veteran programmer and game designer, spent hours studying films showing Bird and Irving playing basketball. He scrutinized their moves as an opponent would, noting what their styles were so he could give the two players in his game the personalities of Bird and Irving. As a final measure, Hammond sat down with the two players, and they talked about their playing styles. I don’t think either player gave away all of his tricks, but everybody agreed on some basics: Bird hits with deadly accuracy from the outside, and Irving has a mean slam-dunk.”
Men musiken dÃ¥? Ja, egentligen kanske det känns lite onödigt med musik till ett basketspel som One on One – sÃ¥vida det inte handlar om tunga hiphop-beats, vilket var svÃ¥rt att Ã¥terskapa ordentligt med SID-kretsen.
Istället blev det nÃ¥got förvÃ¥nande Scott Joplins ”Maple Leaf Rag” som fick agera skönlÃ¥t i introt och menyvalen. Varför vet jag inte – kanske helt enkelt för att Joplins musik är gratis, sÃ¥ lÃ¥ng tid efter hans död. Eller finns det mÃ¥hända nÃ¥gon djupare basketsymbolik i Joplins verk?
Varsågod – One on One till C64 från 1984
Samt givetvis ”Maple Leaf Rag” av Scott Joplin:
Jimmy "Spelpappan" Wilhelmsson har lång erfarenhet av Commodore, datorspel, tv-spel och rollspel - och går att boka som föreläsare.Jag har även gett ut ett flertal böcker om spel, nördigheter och populärkultur. Jag driver även förlaget Fandrake tillsammans med Orvar Säfström.
I september 2014 släppte jag GENERATION 64, en maffig bok om de unga som växte upp med hemdatorn Commodore 64! Du läser mer om den här.
Generation 64 är tyvärr slutsåld sedan en tid tillbaka, och det är tveksamt om den kommer att tryckas i en tredje upplaga. Om så ändå blir fallet hör jag givetvis av mig.
Fin artikel, men AmigaOS är upp till version 3.9 ett 32-bitarsoperativsystem anpassat för en processorfamilj som adresserar en 32 bitar bred minnesrymd – det vill säga Motorolas MC680X0-serie. Rätt skall vara rätt?
Undrar om inte det där också var musiken till Bigtop Barney. Fast det passar väl bättre till cirkus än basket förstås.
Nä, jag hade fel. https://www.youtube.com/watch?v=4m-SUfvvkO0
Om nu rätt ska vara rätt… (-:
@dosse: Ja, det där är ju lite marigt – Amiga 500 är ju en slags hybrid i det att processorn är 32 bit, som du skriver, men bussarna är 16 bit. Och slutligen är adressrymden 24 bit.
Men jag frÃ¥gade Mahoney om rÃ¥d – och han skulle ocksÃ¥ vilja kalla Amiga 500 för en 32-bitarsdator – sÃ¥ rätt ska vara rätt, det har du rätt i :)
@[bnw]: Däremot är det mÃ¥nga andra spel som kör Scott Joplin, inte minst hans mest berömda lÃ¥t, The Entertainer – vilken är ledmotiv i filmer som BlÃ¥sningen frÃ¥n 1973 med Robert Redford och Paul Newman.
Nog en av historiens mest använda låt i olika sammanhang.
Är det något som jag lärt mig angående ragtimes, så är det att de överlag spelas på tok för fort. Det gäller i mitt tycke även YouTube-klippet ovan, och i synnerhet SID-låten i basketspelet. På Joplins tid var det aldrig meningen att det skulle vara ekvilibristiska övningar i att snabbast vinner, även om de i senare tid ofta kommit att framföras så.
Intressant observation, undrar varför det blev så i olika spel.
Kan det bero på ljudchippens timing med tracksen eller?
Eller var det medvetet uppskruvat?
YouTube-klippet ovan pÃ¥stÃ¥r sig vara en originalkomposition av Scott Joplin själv, alltsÃ¥ en inspelad rulle. SvÃ¥rt att bedöma om det är sant eller inte – men i allmänhet hÃ¥ller jag med dig, Anders.
Personligen tror jag att vi ofta faller för just uppskruvandet av tempo i de tider där även samhället ökar tempot. Om du lyssnar på ACDCs Back in Black som spelas i inledningen av Iron-Man och sen på originalet från albumet med samma namn får man sig en smärre chock.
Hehe, det har jag inte tänkt på. Dags att kolla upp det :)